Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Det totala nöjet blir ändå hundra gånger större.

Tja, jag kan inte klaga på dina mattefärdigheter i alla fall!

Skulle köpa födelsedagspresent till en ung anförvant. I bokhandeln fastnar mina ögon på Titta Hamlet av Barbro Lindgren och Anna Höglund. En Ur-Hamlet! Jag bläddrar lite i den. Den är bra. Jag gillar ju Barbro och Anna. Men nej, den är för avancerad för en tvååring. Jag köper den till mig själv.

Nu frågar man sig ju nyfiket vad Titta Hamlet har med Erik Andersson att göra ...

Ja, det undrar jag också. Hur lyckades Hamlet tränga sig in i Eriks tråd? Red han in på en Kamel? Hursomhelst är Titta Hamlet en utmärkt bok, som nu även blivit pjäs. Jag rekommenderar Erik och alla andra över tre år att läsa den!

Vid en av mina hamletläsningar dök Andersson faktiskt upp så där helt apropå. Det var vid läsningen av Sture Pyks Hamlet (2003), eller egentligen Pyks förord. I förordet skriver Pyk så här:


Här kom jag att tänka på Andersson. Är det så här Andersson tänker när han nyöversätter? En nyöversättare ska inte vara oberoende av tidigare översättare, utan hen ska aktivt försöka avvika från sina föregångare. Andersson verkar, utan att säga det uttryckligen, inte helt främmande för ett sådant synsätt i sin essä "Viljan till översättning" (i Tankstrecket). Och Pyk är Andersson definitivt bekant med, även om han kanske inte läst just Hamlet i Pyks översättning eller förordet till den.

Ett exempel på Pyks praktik är den tidigare diskuterade passagen med eftertankens kranka blekhet:


Jag ser fram emot en fossilfri nyöversättning av Hamlet signerad Andersson.

Claes Hylinger parafraserar Dantes inledning i sin tagning på Komedin, Ett långt farväl (1981):


Har Hylinger blivit fintad av Ohlmarks? Nej, det tror jag inte. Hylinger citerar lite senare Lidforss översättning (och även Dantes original). Men Hylinger och Ohlmarks kan mycket väl ändå valt min av samma skäl.

Dante och hans inledning har ju redan etablerat sig i tråden. Och Åke han är överallt. Men vad gör Claes i tråden? För tillfället inte mer än att jag läser (och återläser) honom för att kunna tillgodgöra mig Eriks essä om honom.

När jag för ett antal år sedan läste hoberboken i Anderssons tappning stack ordet dåskig upp och bet mig i näsan. Jag rapporterade tilldragelsen på Skalmans forum. Andra rapporterade något senare liknande erfarenheter här på forumet. Där och då hittade jag inte dåskig i någon ordbok. Jag hittade bara några belägg hos Carl Jonas Love Almqvist. Ett av dem var i hans kända uppsats "Poesi i sak". I Almqvists Samlade verk 26 (red. Bertil Romberg, 1995), där uppsatsen ingår, ges dåskig förklaringen "matt, dåsig".

Några år senare var det dags igen. I Anderssons översättning av Ulysses dyker detta pockande dåskig åter upp. Jag skrattade till lite och tänkte sedan inte mer på det. Ja, tills nu för ett tag sedan. När jag satt och plockade med några gamla anderssonböcker blev näsan åter angripen. På baksidan av essäsamlingen Hålor av hin, som kom redan 2002, står det så här:

Citatet i slutet är från "Poesi i sak". Men var i essäsamlingen håller Andersson det där före? Jag kommer inte ihåg något sådant. Jag går med skummande ögon igenom boken. Den enda anknytningen till Almqvist jag hittar är att en av essätitlarna är en parafras på Almqvist. Ja, tills jag till befinner mig längst ned och längst högerut på baksidan:

Den tidigare citerade baksidestexten (i rött) omges av namn på verkliga personer (i gult) som nämns i texterna. Och det i den ordning de förekommer. Det har jag förstått redan tidigare. Sist står Almqvist. Jag fattar. Almqvist förekommer inte förrän efter Siv Arb. Jag hittar Sivan i samlingens sista essä, som är en novell. Jag läser den noggrannt. Ingen Almqvist. Han dyker upp först i baksidestexten. Slutsatsen är ofrånkomlig. Baksidestexten ska räknas till huvudtexten och är skriven av Andersson själv! Ja, frågan är om inte Andersson är ansvarig för mer än så. "Grafisk form Schleiermacher", säger tryckortssidan. Aliaset! För säkerhets skull går jag in på Stadsbibliotekets sida och lånar Hålor av hin som e-bok. Nej, jag får ingen träff på Almqvist. Varken som Carl, Jonas, Love eller Almqvist. Baksidestexten, då? Det finns ingen baksida i e-utgåvan. En uppdaterad "tryckortssida" kommer sist. "Omslag: Schleiermacher", säger den.

Saken är klar. Baksidestexten är en Anderssonsk programförklaring. Dess sista mening utgör en hörnsten i Anderssons poetik! Inte konstigt att dåskig bitit sig fast i hans sinne.

***

Jo, dåskig går (i ett par variantformer) att hitta i ordböckerna. Rietz tar i sitt gamla "etymologiskt ordnade" dialektlexikon (1867) upp det "under" uppslagsordet dasa (som även är upptaget i SAOB). Så här står det (utbredningsuppgifterna utskrivna med hjälp av Rietz lista över förkortningar):


Jag förmodar att det är härifrån förklaringen "matt, dåsig" i Samlade verk 26 kommer; kanske indirekt, då snarlika förklaringar finns även tidigare i anslutning till "Poesi i sak". Men är "dåsig" verkligen en relevant förklaring med avseende på förekomsten i "Poesi i sak"? Att Almqvist kände till betydelsen "dåsig" hos dåskig framgår av ett av hans brev (se citat nedan), men det betyder inte med automatik att betydelsen är relevant för "Poesi i sak".

På nätet hittar jag även en lista på västgötaord med högst oklar status. Den verkar härstamma från "Snackis", ett program i P4 Skaraborg som lades ned för något decennium sedan. Och minsann: dåsketer, dåskig ges där förklaringen "(grå)daskig, färglös". Inte helt olik min killgissning på Skalman för ett antal år sedan. Och den stämmer även bra med västgöten Anderssons användning i Ulysses (se citat nedan).

Några "primära" skriftliga belägg hittar jag dock inte annat än hos Almqvist och Andersson:


Sedan dyker denne Andersson upp igen. Jag skummar igenom ett antal ställen där Almqvists "Poesi i sak" citeras. Och där är Andersson igen! Det framgår att han år 2002 inte bara själv citerade Almqvist utan även hjälpte sin fru med motläsning när hon citerade Almqvist.

Det där med dåskig i Ulysses var lite roligt, men det kommer surt efter. I förlagan är det dull, och det återkommer längre ned på sidan med samma syftning. Andersson rätar på ryggen och väljer nu utan krumbukter glanslös. Det var det värt, måste han ha tänkt. Ja, det var det.

Det är lite samma sak i hoberboken. När ett gloomy dyker upp en sida senare väljer Andersson dyster. Och rent allmänt får jag känslan att Andersson i hoberboken varierar sitt ordval betydligt mer än Tolkien gör. Eller vad Hallqvist gör, för den delen.

Det där är intressant! Jag har faktiskt inte lyckats ta mig igenom hoberboken i hans tappning, bara bläddra (ganska mycket), så det har jag inte fått någon känsla för. Undrar hur det kommer sig? För jag upplever inte alls samma önskan att variera sig i Anderssons ringsaga.

Anderssons ordval i ringsagan är ju överlag mycket mycket torftigare än Tolkiens. Kanske döljer det att han varierar sig. I hoberboken är det tvärtom. Det är Tolkien som är torftigare. Kanske förhöjer det intrycket av anderssonsk variation.

Nu har DN tagit sig igenom Torv och publicerade igår sin recension (bakom betalvägg). Recensenten Malin Ullgren är liksom jag mer intresserad av Andersson själv än av själva innehållet:


Nu ska man nog inte ta det där ointresset för innehållet på alltför stort allvar. Det är lika mycket attityd som sanning. Det gäller åtminstone mig. Så låt mig nyansera mitt eget tidigare påstående att "det är mer det litterära hantverket än det sakliga innehållet som intresserar mig" genom att rekommendera "Fensalarna" för dess innehåll. I original heter essän "Den stora utdikningen" och är försedd med följande ingress:


Det är en sorglig historia. Man vill veta mer. Ullgren håller istället fram den ur alla aspekter sämsta essän i samlingen: "Spårändringar".

Även Ullgren noterar att Andersson ångrar sin översättning av The Shire.

Håhåjaja, skall jag behöva skaffa och läsa Torv också? Risken finns, som du går på.

Eller så önskar du dig den av Tomten!

I väntan på Tomten återbesöker jag "Tomten".

***

Andersson har rätt. Var och en av novellerna i Har du försökt stänga av och slå på igen "har [...] en början och ett slut". Och ingen "upplöses av utmattning". Men det finns även en helhet och den utgörs inte bara av den västgötska miljön och Anderssons språk. Det finns en plan. "Tomten" är en utmärkt introduktion.

"Tomten" är uppdelad i fem avsnitt, åtskilda medelst tre asterisker; vissa avsnitt är sedan uppdelade i underavsnitt, medelst blankrad. I det första avsnittet beger sig berättaren till en tomt som är ute till försäljning. "Ladugården är fallfärdig och huset inte mycket bättre", har mäklaren sagt. Det blir en snabb titt på tomt och hus.

"Jag köpte tomten", inleder berättaren till sin egen förvåning andra avsnittet. Därefter är det dags att bege sig till tomten en andra gång. Väl framme blir det till att backa för att mäklaren ska kunna åka därifrån. Han är där för att hämta skyltarna. Tomt och hus inspekteras. Det knackas och pillas lite på fasaden. När det är dags för hemfärd krånglar bilen, men det löser sig. Det är bara att öppna motorhuven och sedan stänga den igen.

Det tredje avsnittet är kort:


Underbart avsnitt. Kan läsas fristående från resten av texten.

I det fjärde avsnittet är det måndagsmorgon och dags att bege sig till tomten för tredje gången. Där står Aronssons skåpbil. Aronsson själv syns inte till. Men han ger sig tillkänna genom ett rop, ett rop som hoppar upp och biter mig i näsan. "Damen!", ropar Aronsson. Jag läser en gång till, och en gång till. Jag har hela tiden sett Andersson framför mig, med skägg och allt. Har jag varit ouppmärksam? Jag börjar om från början. Det enda före ropet som indikerar att det är en dam som berättar är en passage i andra avsnittet. "Naglarna befann sig i ett tillstånd som ingen manikyr kunde rädda", konstaterar den fasadpillande berättaren när det är dags att åka hem. Det låter mer som en kvinna än som en man och jag vill minnas att det kittlade lite i näsan redan vid första läsningen. Jag läser vidare. Nu är jag mer uppmärksam. Ropet kommer från ladugården. Berättaren konstaterar att Aronsson står i "en sorts öppning framtill, en inbyggd veranda liksom". Ja, det är inte bara könet som inte är Anderssons. Så där hade den riktige Andersson aldrig uttryckt sig. Få kan så mycket om skunkar som han. Ägorna inspekteras åter. Nu under ledning av Aronsson. Det pratas om att riva och bygga nytt. Men allt är inte enkelt. Aronsson nämner även "Bosse som bodde här". Berättaren konstaterar till slut att hon "fått en del att tänka på".

I det femte avsnittet är det söndagsmorgon och dags att bege sig till tomten för fjärde gången. Dags för ny inspektion. Nu på egen hand. Det funderas en hel del kring tomten, men tankarna går även till Bosse ett par gånger. Och så är det dags att titta närmare på byggnaderna. Det visar sig att såväl hus som ladugård är i utmärkt skick. "Sannerligen besynnerligt", konstaterar berättaren. Hon får så syn på en halvdörr som verkar leda till ett utrymme under trappan. Dörren vill inte gå upp först. Sedan ger den med sig lite men glider tillbaka igen. Berättaren tar i med allt vad hon har:


En riktig näskänga.

***

Låt oss gå tillbaka till det där avslöjande tilltalet. Vad är poängen med Anderssons lilla könslek? Ja, det är naturligtvis roligt att bli överraskad. Det här dock inget nytt trick. Jag har tidigare nämnt Gene Kemps ungdomsbok The Turbulent Term of Tyke Tiler (1977). Där avslöjas könsidentiteten först i bokens absoluta slut. Och det är inte svårt att med hjälp av Google hitta fler exempel där berättarens könsidentitet avslöjas sent eller inte alls. De jag hittar, inklusive Tyke Tiler, verkar alla ha någon form av genusagenda. Även Andersson? Kanske, men det finns något mer. Något mer allmänt, som inte bara har med genus att göra. Vad tar vi för givet när vi läser eller hör något? Ja, när vi tänker och känner i största allmänhet. Hur mycket styrs våra tankar och reaktioner av förväntan och liknande gods?

I det första avsnittet får berättaren syn på ladugården. "Den var egendomligt nog inte faluröd, utan grå, omålat grå", konstaterar berättaren; den förväntade ordningen återställs i nästa novell, med Rörbråtenfamiljens röda ladugård. I det andra avsnittet känner berättaren inte riktigt igen sig på väg till tomten. "I tankarna hade jag färdats här om och om igen, och tydligen hade mina intryck från det förra besöket stöpts om bara genom att jag tänkte på dem", filosoferar hon. I det korta tredje avsnittet bygger komiken på att vi förväntar oss att dagen bestäms före klockslaget. I det fjärde avsnittet ställs förväntningarna hos oss läsare på huvudet med Aronssons tilltal. I det femte avsnittet tänker berättaren på Bosse som hon aldrig träffat. "Jag såg framför mig en flintskallig gubbe i blå overall som gick omkring och sysslade med olika små saker", berättar hon. "Det där har du sett på TV", tänker jag. Senare spekulerar hon i att Bosse "vunnit på Lotto och stuckit till Brasilien hux flux". Men så drar hon sig till minnes att Aronsson pratade om Bosse i imperfekt. "Nog var han död alltid", kommer hon då fram till.

Ja, man kan läsa vart och vartannat stycke i "Tomten" så här. Men hur passar slutet in? Vi förväntar oss ju knappast att en tomte dyker upp. Men vi köper slutet. Ja, hustomtemyten känner vi ju till. Absurt på riktigt hade det varit om herr Gurka hade dansat ut ur källarutrymmet. Som bonus knäpper Andersson oss samtidigt på näsan med sin variant på ett gammalt trick: den mångtydiga titeln. "Det är tomten du betalar för", säger mäklaren. Det är så det börjar. Sedan är det ett ständigt åkande till denna tomt. Klart vi tror att vi begriper titeln helt och fullt. Vi blir bara allt säkrare tills slutet effektivt punkterar självsäkerheten. Har vi inte bara missförstått titeln utan även uttalat den fel? "Det är tomten som drar ned priset", viskar någon. Andersson? Titeln är nog hans och inte berättarens. Till slut får vi så ändå en skymt av Andersson själv.

***

Ska man läsa de andra novellerna i samlingen så här också? Man kan läsa alla texter så här! Det är en allmän lässtrategi; hur givande den är beror naturligtvis på den aktuella texten. I ett tidigare inlägg tillämpade jag genusvarianten av strategin på alla noveller i Anderssons samling. Jag fann då att det i "Tippen" inte sägs uttryckligen vad berättaren har för kön. Är det avsiktligt från Anderssons sida? Inte mig emot! Det här är nu ingen lässtrategi jag hittat på själv. Genusvarianten verkar till exempel vara populär att tillämpa på Poes "The Tell-Tale Heart". Pröva själva!

Men den plan man kan se bakom Anderssons samling är allmännare än så. Alla novellerna utforskar på olika sätt vetandets poetik, ett uttryck jag har lånat från den irländske författaren Colm Toíbín. I en artikel om Stig Dagerman, "The Hard-Won Truth of the North" (2015), myntar han termen the poetics of knowing. Artikeln verkar ursprungligen ha varit ett svenskt beställningarbete. En något förkortad version utgör förord till en utgåva från 2014 med Dagermans samlade noveller. Översättare: Erik Andersson.