Citera:
Citera:
"Midgård" är visserligen, menade Andersson, en olycklig översättning av "Middle-earth", men Tolkien var nöjd med "Midgård" på svenska, så det får stå kvar.
Jag tänker inte ifrågasätta Anderssons allmänkunnande som översättare, det vore förmätet av mig(), men det tyder på att han inte direkt kan sin Tolkien (vilket vi ju i och för sig redan visste), och att han överhuvudtaget inte grävt djupare i varför påstod att Midgård var den korrekta översättningen. För Tolkien var det ju självklart att hans Middle-earth lingvistiskt sett var synonymt med det fornnordiska Midgård, något som jag hoppas att Andersson har blivit upplyst om.
Tolkien var ju trots allt språkvetare (vilket genomsyrade hela hans författande) och visste i det här fallet vad han talade om.
Ursäkta att jag tar upp en väldigt gammal tråd — men det här tycker jag
är en intressant fråga. Hur i all världen kunde Tolkien tycka att Midgård
var en bra översättning av Middle-earth? Han måste ju i all sin dar ha
känt till att Midgård är ett viktigt namn i ”Old Norse Mythology”.
Situationen när Ohlmarks gjorde sin översättning måste ju ha varit att
några tusen bildade svenskar kände till Midgård från de nordiska
gudasagorna, medan kanske ett tiotal — högst — kände till ordets
etymologi. Och om man ser på det engelska ordet så är ju
det en nyskapelse. Ingenting har hetat Middle-earth förrän Tolkien
döpte en del av sin värld till det.
Hur skulle det bli om man bara tog hänsyn till ordens etymologi och
inte vad de representerar i samtiden? Tja, man kunde ju använda ordet
”egendomlig” i betydelsen ”speciell egenskap hos person eller ting”;
skriva ”besynnerlig” och hävda att det betyder ”värd att lägga märke
till”; kalla någon ”kretin” och oskuldsfullt mumla: ”jag menar ju bara
att du är en god kristen...”.
Situationen när den där arme Andersson skall göra sin nyöversättning
skiljer sig dock från det 1950-tal då Ohlmarks översatte. Nu betyder
Midgård plötsligt — för miljoner människor — det geografiska område
där ringkriget ägde rum!