Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Om översättningen av Silmarillion har jag faktiskt (för en gångs skull) inget att säga! Det var alldeles på tok för länge sen jag läste den. Det allmänna intryck jag fått av kommentarer här och där är att Adlerberth har gjort det bra, men kanske en aning för bokstavstroget på sina ställen.

Anders Stenström (Beregond) står även med som översättare av den nya svenska utgåvan så jag antar att det har skett en del revideringar. Jag har dock inte den gamla utgåvan att jämföra med.

Tror det handlade mest om att göra Silmarillion kompatibel med Anderssons ringöversättning. Men Beregond är ju Beregond, så om det fanns några direkta felaktigheter har han säkert bemödat sig om att rätta dem.

Hoppas han fixade det där med att "tvinga Thingol att bli Celegorms maka" i Om Beren och Luthien. Det var nästan Ohlmarks-klass på den tabben!

Hej, jag vet inte om detta är rätt tråd att skriva i men hur som helst så fick jag nyligen en kopia av Silmarillion på svenska som jag planerar att läsa efter jag läst LOTR. Däremot förstår jag inte hur jag ska uttala namnet Morgoth på svenska. När jag läser på svenska brukar jag alltid svenskifiera alla namn som inte har översätts (till exempel Frodo och Sam) eftersom jag tycker det låter konstigt i mitt huvud när allting är på svenska förutom vissa namn. Dessutom brydde Tolkien mycket om namnen och ville att de skulle översättas korrekt.
Men hur kan man försvenska eller översätta Morgoth? Skulle det vara rimligt att uttala det som "mår-gått"?

Det är rätt tråd, eller nära nog!

I den (faktiskt ganska bra) svenska radiodramatiseringen av ringsagan från 1995 gjorde de just så, minns jag: alla namn försvenskades i uttalet så mycket det gick. Det låter bitvis rätt illa, tycker jag. Jag menar, det är klart att man uttalar namn som Frodo och Gandalf på svenska, för det skall ju föreställa namn på väströna, det som i översättningen skall ersättas med svenska, utan ett spår av den engelska förlagan. Men "Ara-gorn" och "Ara-torn", med förledet uttalat som papegojfågeln, "Elberett", "Lutien" ... det blir lite fånigt, tycker jag. Alviska namn skall väl i görligaste mån uttalas på alviska, tänker jag, eller något som känns som en rimlig svensk approximation av alviska i alla fall – vilket faktiskt inte är riktigt samma sak som en engelsk approximation av alviska. Men det är definitivt inte samma sak som svenska heller.

Det är rätt tråd, säger jag också. Det finns kanske andra ställen, men här finns Tolkienkunskap även om gruppen är rätt passiv numera.

Det här med uttal av namn är ett komplicerat ämne och då måste jag delvis frångå min Tolkien-fan-roll och inta min språkvetenskaps-roll.
Generellt är språkvetare mycket försiktiga med att diktera uttal. Uttal är personligt och skiljer sig rejält från person till och person och från dialekt/ort till dialekt/ort.

Till exempel uttalar de flesta svenskspråkiga kombinationen -rs- i ord med ett sje-ljud medan framför allt personer med skorrande r (tungrots-r) samt finlandssvenskar i gemen uttalar r och s var för sig. Förstå uttalas alltså ”förschtå” av de flesta, medan t ex Helsingforsbor och Malmöiter säger för-stå.
Vi har även olika uttal av t ex kex: hårt k – K-ex – bland de flesta svealänningar och norrlänningar medan uttalet tjex är betydligt vanligare i Götaland. Båda är fullt accepterade.
Vidare har vi eerkänna och äärkänna, cheef och chääf.
Stor acceptans för skillnader ges av språkvetare. Vi har helt enkelt olika uttalsbas.

Det samma gäller framför allt ortsnamn medan man bör vara mer noggrann med personnamn eftersom dessa är just personliga och ligger nära identitetskänslan. Att London uttalas olika på engelska och svenska är helt okej: land’n respektive lånndånn. Osv.
När jag hör alver i film/teveserier tala utmärkt brittisk engelska och plötsligt byta ”uttalsnorm” så fort det kommer ett personnamn blir det således lite krystat. I ”Rings of Power” anstränger sig aktörerna märkbart för att säga t ex GaladRiell, fastän det naturliga för dem hade varit att använda en mer brittisk variant med ett mjukare r-ljud. Naturligtvis tänker sig Tolkien att alvernas r-ljud är mer rullande, mer snarlikt svenskt r-uttal. Men det lyckas de inte heller prestera. Det blir snarare ett överdrivet ”Ranelid-r” som avslöjar att uttalet är onaturligt.

Det samma kan sägas om Morgoth för en svensk. Ska det uttalas brittiskt? Då blir det snarast ”må-goth”. Eller svenskt? Då kan det rent av bli ”morrgott”.
Jag skulle föreslå att man ligger nära svenskt uttal om man är svensk, men att man ändå använder läspljud på slutet. Alltså: snarlikt ”morgon”.
Jag har lite svårt för när folk byter accent och säger ”parii”, njeu jåårrk” och ”barthelånna” mitt i en svensk mening. Och det har jag även med Tolkiens namn.

Och språkvetare avråder generellt från detsamma. De menar att ortsnamn och mytologiska namn, osv, har sina olika uttal på olika språk, samt att det både är okej och att föredra.