Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Vad synd att du såg det.

Om Strykarn definitivt är ett öknamn så är det ett argument för att det inte är genialt. Strider är nämligen inte definitivt ett öknamn. Men har du läst tråden så är du ju bekant med den där gamla, fortfarande inte riktigt avgjorda diskussionen.

Sigolf förstår kanske öknamn i en äldre betydelse.

Ja, kanske det! i den meningen är Strider definitivt ett öknamn. Tack för att du gav mig anledning att kolla upp det, det var intressant! Tydligen betydde "öknamn" från början helt enkelt ett tillnamn, ett namn till utöver det man redan hade. Eller ett "utökenamn" om man så vill, för att få en känsla för varifrån ordet kommer.

Också intressant att se att engelskans nickname är samma ord. Det hette egentligen an ekename, alltså "ett öknamn", men n-et migrerade när folk hörde fel, a nekename. (Alltså ungefär på samma sätt som det personliga pronomenet "I" blev "ni", när uttryck som "ären I..." feltolkades som "äre ni...".)

Aha, en Noakes!

Franske Bengtssons lilla utläggning om kungliga öknamn kan även vara värd att citera i sammanhanget:


Det är ju inte utan att man undrar hur han hade bedömt Vidstige som öknamn.

Sent ska syndaren vakna! (Som Danne mycket riktigt påpekade när jag berättade för honom. ) Efter att i ett stort antal år ha kört med "Vidstige" som min översättning av Strider har jag nu bestämt mig för att ändra till "Klive". Problemet med att Vidstige låter för bra har vi ju diskuterat grundligt både i den här tråden och på andra håll, men jag höll ändå fast vid det för att jag helt enkelt inte hittade några "osnyggare" alternativ som jag kunde leva med, som inte lät för fula och klumpiga. Men av någon anledning hade jag inte övervägt Klive, trots att det har nämnts i diskussionerna och bl a hela tiden(?) varit Dannes föredragna översättning. För mig har det alternativet kommit bort bland alla Vidklive, Storklive, Långklive och andra kliverier som föreslagits. Men så kom jag på det helt självständigt i förra veckan i samband med att jag för umptifjärde gången noterade att Vidstige skaver lite i mig. "Ooh!" tänkte jag, "vilken snilleblixt! Varför har jag inte tänkt på det förut?" Och så gick jag in och läste de gamla diskussionerna och fann att förslaget var allt annat än nytt. Men strunt samma. Nu är det även mitt förslag!

Motiveringen på min hemsida kan (för den specialintresserade) läsas här:
http://tolkien.mbor.se/visaord.php?ord=Strider

Du gör själv (förmodligen medvetet) en dylik ”felhörning”:
Franske Bengtsson hette Frans G. Bengtsson och ingenting annat.

Jag köper hela ditt resonemang med dess motiveringar.
Det är bara namnet jag tvekar inför (och det är ju en smaksak).

Jag upplever samma problematik som med Rivendell/Klåve dal.
Strider är, trots dess ton av skällsord, ett relativt vackert/välklingande ord på engelska. Klive och Klåve dal är raka översättningar som klingar för annorlunda jämfört med originalspråkets ord. Kanske har jag inte brottats färdigt med Vidstige ännu. Kanske jag hittar ett annat förslag. Vi får se.

Sedan är det ju det där med romantiserande-fornnordisk e-ändelse i namn som jag är lite stingslig med. Enten heter inte Treebearde på engelska; Aragorn kallas inte Stridere. Hästen heter inte Shadowfaxe. Så ”Klivarn” eller Kliver” el dyl skulle passa mig bättre än dessa eviga Vidstige, Klive, Stampe, Traste, Gånge hatt till och huva ifrån.

I just Vidstiges fall är det bara en bonus. Strider figurerar ju i islänningasagorna (i engelsk översättning).

Den närmaste svenska motsvarigheten till strider är nog stigare. Så vill man ligga så nära Tolkien som bara möjligt bör det bli Stigarn eller Stige. Och båda låter betydligt bättre än Klivarn eller Klive.

Ja, det är naturligtvis en smakfråga, som Randalin var inne på. Själv tycker jag att Klive betydligt bättre än Stige fångar känslan i Strider.


Fast -e är en väldigt typisk svensk smeknamnsändelse, utan att man behöver blanda in något fornnordiskt. Jämför Karl/Kalle, Wilhelm/Wille, Ludvig/Ludde, osv. Sedan är det väl frågan om hur "namnigt" man upplever Strider. Jag tycker att Klive känns mer som ett namn, men Klivarn mer som ett epitet.

De svenska standardordböckerna visar tämligen väl på grundskillnaderna mellan stride, stiga och kliva. Om vi håller oss till de i vårt sammanhang aktuella huvudbetydelserna finner vi stride "gå med långa (beslutsamma) steg" (Stora engelsk-svenska ordboken), stiga "förflytta sig med (långa) steg" (Svensk ordbok) och kliva "gå med långa, yviga steg" (Svensk ordbok).

Stiga skiljer sig från stride genom att det inte är lika markerat att stegen är långa. Stegen i kliva är markerat långa men samtidigt yviga. Det är något klumpigt över att kliva. Stiga når inte ända fram till stride men kliver heller inte över det som kliva gör. Ohlmarks förtydligar med sin förled vid- att stegen är långa och träffar på så vis mitt i prick. Samtidigt får Ohlmarks namn konnotationer det inte riktigt har i originalet. Bara det att det är sammansatt gör nog att det känns lite blommigare. Sedan blir vikingakänslan starkare än på engelska. Så det karga Stige är nog så nära man kan komma Strider, särskilt som originalet tvingar den trogne översättaren att vid namnintroduktionen förtydliga att stegen är långa.

Stige låter dessutom betydligt bättre än Klive. Men det är nog inte främst fonetik det handlar om. Det handlar om vana och tradition. Stige går att belägga i en rad olika källor som svenskt för- och efternamn. Det är svårare med Klive. Det enda jag hittar är en person på ratsit med efternamnet Klive Pelss, vilket förmodligen inte har något med "kliva" att göra.

Nej, det tycker jag inte. Poängen med att frångå Vidstige (vilket det ju i praktiken handlar om; det går inte att låtsas som om Ohlmarks inte funnits! ) är att tydligare få fram kontrasten mellan Elendils storståtlige ättling och det simpla smeknamnet. Klive kanske går en aning för långt åt det simpla hållet, men Stige går inte långt nog. Och Stige har dessutom problemet att första associationerna (åtminstone mina) går till dels stigar (paths) och dels att stiga (to rise) snarare än till steg. (Vilket naturligtvis inte avhjälps av en insmugen förklaring första gången namnet används.)

Vad menar du med "insmugen"?

Här hamnar man återigen i avvägningen mellan att vara precis eller att få till originalets stilnivå.
Vi har inget tillräckligt väl beskrivande ord för ”to stride”. Således får det bli snarlikt: Klive/Stige/Gånge eller så får vi strunta i det rustika och skriva exempelvis ”Vid-” till namnet (även om Vidstige faktiskt missar målet då det även kan associera till någon som vandrar vida omkring på stigar o dyl).
Man kan också leta efter helt andra namn som associerar rätt på svenska: Långben eller kanske ”Sjumila” eller snarlikt.
Långben är naturligtvis hopplöst upptaget av en upprättgående hund med hög mössa. Sjumila är kanske lite väl far out, men det är hellre i de banorna jag tänker om jag nu inte behåller Vidstige och accepterar att en numenorian faktiskt kan anse detta namn väl rustikt också.

Jag menar att det faktum att Ohlmarks stoppat in en förklaring av precis hur Vidstige skall förstås vid första förekomsten inte nämnvärt påverkar de felaktiga associationer namnet väcker. Och det skulle inte hjälpa att göra detsamma för namnet Stige heller. (Själv hade jag inte ens noterat Ohlmarks förtydligande förrän det första gången omnämndes här på forumet.)


Eller "Lunkentus".