Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Till och med Danne själv erkände att han hade fel där.

Intressant. Det har jag missat. Så, "att sämja dem" är en korrekt mening?

Ja, det är en "korrekt" användning av verbet. Så det är inget bra exempel på den skaparkraft Túrin tillskriver Ohlmarks. Dessutom verkar Túrin främst syfta på typ de eddaöversättningar Ohlmarks gjorde.

Det där med att Ohlmarks kör med hittepå-ord kommer kanske härifrån:


Några exempel ges tråkigt nog inte här heller.

Nåja, det där med att tillverka nya ord vid behov är väl inte alls så anmärkningsvärt som Johansson här vill påskina. Svenskan lämpar sig väl för sånt, och även i sagaöversättningar tycks det vara vanligt förekommande. I den här recensionen av en ny översättning av Njals saga (2006), där samtidigt de tidigare översättningarna gås igenom, är det främst den förste översättaren, A U Bååth, som sägs använda sig av nyskapelser, och ett exempel där Hjalmar Alving gör det ges också. Om även Ohlmarks gjorde det i sin översättning nämns inte. (Men det gjorde han säkert!)

Ja, allt hänger på hur "fullständigt" främmande de nytillverkade orden är. Det är därför det är tråkigt att Johansson inte ger några exempel.

Jag har i min ägo båd' sagor och eddadikter av Ohlmarks. Pungade ut tusen spänn för sagorna och läste ett par dagar efter om hur kass Ohlmarks var... Så jag har knappt vågat läsa dem. Ohlmarks namnteckning finns åtminstone med i första volymen så om han har några fans som är sugna...

Jag märkte dock inget speciellt hemskt i de sagor jag läste... Och Egils saga har jag bara läst på nynorsk. Har den dock på svenska (Alving) och gammalisländska också. Kanske skulle jämföra Ohlmarks, Alving och originalet...

Sysslar för övrigt själv med att "hitta på" ord till mina egna dikter. 'Ramn' (korp) och 'hjör' (svärd) är två exempel. Är dock osäker på om jag skulle behålla sådant ifall jag vorde utgiven. Använder också gamla ord som 'drott'. Vikingatidens skalder använde ju själva arkaiska och poetiska ord som inte var från vardagsspråket. Det kan väl gå för oss också?

(Är för övrigt osäker på om det på svenska skulle heta hjör. Ö:et kommer ju från u-omljud, som inte var så utbrett i östnordiska. Man kan alltså anta att fornnordiskans hjörr (egentligen stavat med ett annat tecken för ö) kommer av ett tänkt 'hjaruR' (av ett tidigare 'heruz'). U:et påverkade a:et och det skall då ha blivit 'hjöruR'. Sedan föll -u- bort och kvar var 'hjörr'. Ö som uppkommit av u-omljud finns bara i enstaka ord i svenska och danska (t.ex. öl/øl, björn/bjørn och danska pluralformen 'børn' för 'barn'). Det här -ja- kommer av vokalbrytning, som skedde någon gång efter fyrahundratalet. Svenskan har vidareutvecklat detta -ja- till -jä- (dock inte i ordet 'jag'). Däremot i ord som hjälm, fjärd (jfr. no. 'fjord'), bjärt. Den nordiske guden Njord (isl. Njörður) borde på svenska heta Njärd (kommer från urgermanska Nerþuz, som var en gudinna). I alla fall... hjör kanske snarare borde heta hjär... Detta är ju en svårighet med vissa ord. Bron Bifrost i mytologin kallar jag själv för Bävrast. De flesta tror ju att den heter Bi-frost. Men egentligen är det Bif-rost. Bif-/Bäv- (bäva) och -rost/-rast (väg). Man kan inte alltid förutsäga hur ett ord borde ha utvecklats om det hade levt kvar...)

Det här ska enligt Johansson främst gälla skaldedikterna (i Heimskringla).


Ja, gör det! Man vet aldrig vad man hittar.

De nyskapelser som tas upp i recensionen (rådhuld, blidsint, smädeslysten) känns inte som något Túrin borde haft problem med. Och frågan är även om det är Bååth respektive Alving som tillverkat dem. Alvings smädeslysten är till exempel upptagen i SAOB som smädelysten, med belägg långt före Alving.

En läsvärd artikel om Ohlmarks översättargärning finns nu i Svenskt översättarlexikon. Artikeln verkar vara rykande färsk; 2016-06-14 står det angivet på förstasidan.

Det intressantaste i artikeln är kanske karakteriseringen av Ohlmarks översättningar från fornnordiskan (i linje med den text som Kamelen länkade till tidigare i tråden):


Denna karakteristik balanseras fint av följande allmänna omdöme i början av artikeln (mer i linje med den text av Karl G. Johansson som jag citerade ovan):


Några rader ur Ohlmarks översättningar från fornnordiskan citeras även. Och för att läsaren ska kunna jämföra citeras även andra översättningar av samma rader, däribland en översättning av den ovan nämnde Johansson. Har vi här kanske ett exempel på vad Túrins sagesman och Johansson kan tänkas ha syftat på? Hursomhelst förstår man när man jämför med Johanssons egen översättning varför han inte gav några exempel.

(I Egildikten är det i min upplaga ett kolon efter fjärde raden och "stävstots" istället för "stävrots". )

Tack för lästipset. Mycket intressant! Och jag letade så sent som i förra veckan efter Ohlmarks version av den där versen ur Hávamál men hittade den inte då. Jag tycker nog faktiskt att hans är den bästa, bättre även än Brate, Gödecke m fl som finns på heimskringla.no – även om just dessa tre för all del är väldigt lika.

Ja, Ohlmarks version är den överlägset bästa. Så det illustrerar väl vad artikelförfattarna säger. Men de har missat grovt på den fornnordiska fronten. De ger strof 76 i original, men översättningarna är av strof 77.

Ja, det har du ju rätt i! Det märkte jag inte ens. Kontaktar du dem, eller skall jag? Synd om en i övrigt så förnämlig artikel skulle ha kvar en sån skönhetsfläck, när den vore så enkel att fixa.

Gjort! Jag påpekade även det där om den felaktiga stävroten.