Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Ohlmarks överträffar även sig själv. Här är Ohlmarks tidigare version av strof 77 från Eddans gudasånger (1948):


Ohlmarks gör sedan en ny tolkning i Fornnordisk lyrik (1960), som i princip är den han även ger i Havamal (1962) och Eddasångerna (1965). Det är den som ges i artikeln i Svenskt översättarlexikon.

Karl G. Johansson tillämpar en radikalt annorlunda översättningsstrategi i sin urvalsvolym Vikingarnas visdomsord (1995). Johansson översätter inte strof 77, men första halvan av syskonstrofen är identisk. Så här översätter Johansson denna halva (med "normaliserad" radbrytning):

Johanssons version av Egildikten är inte från 1992 som anges i Svenskt översättarlexikon utan från 2014, från den stora nyöversättningen av de isländska sagorna. Men det är egentligen intressantare att jämföra med versionen från 1992, då den versionen går ännu längre i enkelhet:


De tre översättarnas strategier är inte bara medvetet olika utan även uttalat olika:


Johanssons tidigare citerade kritik av Ohlmarks nyskapelser känns därför i den mån den avser kenningarna en smula oartikulerad:


Det är en högst medveten översättningsstrategi från Ohlmarks sida att bevara kenningarna. Är man kritisk till översättningen av dessa är det nog strategin man i första hand bör kritisera. Och man kan se en direkt om än rudimentär kritik av en kenningbevarande strategi i det som Alving och Johansson skriver om sina egna strategier. Men Johanssons särskilde förordsskrivare i den citerade Nordiska kungasagor är tydligare:


Det är här den stora skillnaden ligger.

Den jämförande uppställningen i Svenskt översättarlexikon belyser väl Ohlmarks särart men är inte helt rättvis mot Johansson. Huvudtanken bakom Johanssons strategi kan man från resultatet sluta sig till men inte att han bredvid sin översättning återger originalet, vilket även gäller 2014 års version.

Lars Lönnroth har lagt fram en ny översättning av den poetiska Eddan.


Som vi vet här i tråden finns formuleringen "domen över den döde" redan i Ohlmarks första översättning från 1948. Han ratade den sedan i sin andra översättning till förmån för den mer lakoniska "dom över död man". I övrigt är Lönnroths översättning av strofen i det närmaste identisk med Ohlmarks andra översättning. Det enda (modulo interpunktion och emfasmarkering) som skiljer är att Ohlmarks har det rytmiskt koncisa "ock" för "också". Åke skrattar säkert gott i sin grav åt att unga kraftgeniet Lönnroth* får högsta betyg när han kopierar sin gamle begabbade motståndare.

* I paradiset (1965), s. 19.

Jag vet inte vem Tommy Olofsson är, men jag tycker att han har direkt fel. De få ändringar Lönnroth gjort gentemot Ohlmarks andra och bästa version är klara försämringar. Det är klart att Lönnroth för stolthets skull inte kunde ta Ohlmarks version rakt av utan var tvungen att peta åtminstone lite, men han tycks inte ha varit förmögen att peta utan att vålla skada. Om han absolut inte ville ta Ohlmarks ordagrant så hade han nog gjort bättre i att ta fram en helt egen variant istället.

Även landsortspressen verkar se den här strofen som en höjdpunkt i Lönnroths översättning:



Ja, Åkes översättning av den här strofen känns verkligen tidlös. Särskilt hans andra!

Satt och bläddrade i det litteraturhistoriska översiktsverket Den svenska litteraturen. Hamnade så på sidan 34 i första delen (1987):


Det är ju Åkes andra version med ett lönnrothskt "också"! Ja, det är Lönnroth som är i farten redan här. Det är han som skrivit avsnittet; någon hänvisning till Åke ges inte.

Har Lönnroth varit på strofen fler gånger ändå? Ja, åtminstone en gång till. I den färska Det germanska spåret (2017) fortsätter han att arbeta på översättningen. Tredje radens inledande "en dag" blir där "en gång". Ska Olofsson behöva lära om?

Hur förhåller sig då Åke till sina föregångare?

Jag har jämfört Åkes andra version av strof 77 i "Havamal" med de huvudsakliga föregångarnas versioner (se lista nedan). Utöver dessa har jag även jämfört med en känd dödköttsproducent. Jag har jämfört rad för rad och parat ihop Åkes rader (till vänster) med de föregångarrader (till höger) som ligger närmast. Rena stavningsskillnader har ignorerats och äldre föregångare har fått företräde framför yngre:

fä dör = fä dör [Gödecke 1877]
fränder dör < fränder dö [Gödecke 1877]
en dag dör ock du < bort dör ock du en gång [Åkerblom 1920]
ett vet jag = ett vet jag [Steffen 1905]
som aldrig dör = som aldrig dör [Afzelius 1818]
dom över död man < domen över död man [Tegnér 1825], = dom över död man [Steffen 1905]

Åke behöver naturligvis inte ha läst alla dessa föregångare, men jämförelsen visar hur Åkes version står sig jämfört med föregångarnas. Skillnaden i andra raden är en självklar modernisering. Så det är egentligen bara på en rad som Åke kommer med något nytt på radnivå. Åkes tredje rad är en klar uppstramning av föregångarens. Och vad gäller övriga rader ansluter sig Åke alltid till den stramaste av de föregångare som jag jämfört med. Styrkan ligger i den konsekvent lakoniska helheten.

Här är de föregångare jag jämfört med (och ovan refererat till med efternamn och publiceringsår):

1818 Arvid August Afzelius. Saemund den vises Edda.
1825 Esaias Tegnér. Frithiofs saga.
1877 Peter August Gödecke. Edda.
1893 Nils Fredrik Sander. Sämund den vises Edda
1904 Karl Ljungstedt. Valda sånger ur den poetiska Eddan.
1905 Richard Steffen. Isländsk och fornsvensk litteraratur i urval.
1913 Edvin Thall. Eddan.
1913 Erik Brate. Eddan.
1920 Axel Åkerblom. Den äldre Eddan, första delen.
1957 Björn Collinder. Den poetiska Eddan.

Åke har nu blivit upphöjd till fenomen. Så här skriver Nils Håkanson i sin bok Dolda gudar som kom ut för någon månad sedan:

Jag hittade ett litet smakprov från Dolda gudar. De tre svenska översättningarna av hoberboken får intressant nog (tyckte jag först) illustrera hur mycket översättningar kan skilja sig åt. Tyvärr visade sig den biten av smakprovet vara mer eller mindre otjänlig.

"Åke var mycket rik och mycket säregen och hade varit Sveriges fenomen i sextio år, alltsedan sin anmärkningsvärda bristfälliga översättning och sin oväntade publika framgång."

Tack för smakprovet! Den där boken låter riktigt intressant. Måste kanske införskaffas vad det lider. Men ja, underligt att blåsa upp Ohlmarks till en så ikonisk gestalt och sedan diskutera Tolkien utan honom! Fast han kanske kommer tillbaka till ämnet senare.


Ha! Jag associerade till precis samma citat! Fast mycket rik var han ju inte. Möjligen infallsrik.

Tack för smakprovet, Ohlmarxisten! Men... är det inte lite märkligt att han inte överhuvudtaget nämner att Zetterholms översättning faktiskt utgår ifrån en helt annan version av gåtscenen? Har han måhända missat detta? Jag orkar inte kolla upp den engelska originaltexten (som finns på nätet, har jag för mig) just nu, men jag tycker att det är ganska grundläggande kunskap, och värt att åtminstone ta upp, ifall han ska argumentera för att "alltihop har komprimerats till den grad att det är svårt att hitta någon motsvarighet i originalet" i Hompen-utdraget.

Ja, fullkomligt. Den här passagen är helt omskriven/nyskriven i de versioner Hallqvist och Andersson utgick från. Zetterholm har här inte komprimerat i någon särskilt hög grad. Det är Tolkien som ändrat. Och inte heller har Zetterholm lagt till några fickor, som Håkanson påstår. För den som vill studera Tolkiens omskrivning i detalj rekommenderar jag länken i ett gammalt Kamelinlägg.

Håkanson snubblar till igen kort därefter. Även i Gösta Berling-exemplen missar han att alla översättarna inte behöver ha utgått från de versioner han citerar. De citerade översättningarna är genomgående "plattare" än de citerade svenska texterna, främst genom att inversionerna har rätats ut i första och tredje exemplet och att det andra exemplets besjälade sjö ("han") har tappat sin själ (och omnämns som "it"). Men motsvarande ändringar har i andra och tredje exemplet gjorts även i svenska upplagor utgivna under Selmas levnad. Det besjälande "han" i andra exemplet är ändrat till "den" i jubileumsupplagan från 1933. Inversionerna i tredje exemplet är uträtade redan i den andra upplagan från 1895. Vissa av översättarna har därför i dessa fall direkt stöd i den svenska förlagan för sina obesjälade och raka versioner, och de andra översättarna kan sägas ha fått ett retroaktivt stöd för sina.

Nu frågar ni er kanske om jag anser att dessa (och andra) håkansonska snedsteg bevisar att Dolda gudar är en katastrof som borde brännas på bål. Nej, låt för allt i världen inte detta hindra er att läsa boken. Upplägget är snyggt och Håkansons lätta, ibland lättsinniga, anslag är högst njutbart. Och snedstegen säger ju även de något översättningsintressant, om än oavsiktligt.