Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Här är ett exempel till på Håkansons snedsteg innan jag återvänder till Ohlmarks. Det handlar om Lampedusas Leoparden (Dolda gudar, s. 132f). Medan Eva Alexanderson (1960, inte 1959 som Håkanson anger) säger att "[h]an klappade i händerna", säger Viveca Melander (2016) att "Don Fabrizio ropade". Håkanson anger i en fotnot att det i originalet står "[b]atté le mani". Ja, ni har gissat rätt. Alexanderson utgår från den citerade italienska texten medan Melander utgår från en reviderad text (där det står "Don Fabrizio chiamò", en ändring som genomfördes 1969). Håkanson gör i sin kommentar lyckligtvis ingen poäng av just den här skillnaden mellan översättningarna, men läsaren av Dolda gudar undrar naturligtvis ändå varför Melander gjort som hon gjort.

Håkanson diskuterar inte Tolkien. Han diskuterar översättning. Zetterholms, Ohlmarks och andras översättningar är bara exempel på olika fenomen, principer, lagar och så vidare. Men du har rätt. Det blir konstigt. Håkanson återkommer dessutom till Tolkien en gång till innan han ger sig på Ohlmarks.

Den kniv Håkanson tidigt satte i Zetterholm vrids ett trettiotal sidor senare om med hjälp av ett specialverktyg. Håkanson tycker att Zetterholm illustrerar vad han kallar Vadstena princip: "Ju större respekt för originalverket, desto mer bunden översättning" eller om man så vill "Ju mindre respekt för originalverket, desto mindre bunden översättning" (s. 52). Det är bara att vrida om:


Håkansons tidigare jämförelse visar naturligtvis inget av detta. Låt oss se vad Zetterholm verkligen utgick från:


Ja, Zetterholm reducerar texten en smula, men att säga att han har "strukit, dragit ihop, lagt till och struntat i detaljarbetet" stämmer inte här, och bedömningen grundade sig ju på att Håkanson misstagit sig avseende förlagan. Det Zetterholm gör är att han stryker med lätt hand. Och betraktar vi hela hoberboken gör han det i en annan omfattning än Hallqvist och Andersson. Zetterholm stryker då och då hela stycken eller mer, till exempel de sidor i slutet av boken som skildrar återbesöket hos Elrond. De andra uppräknade förseelserna verkar Zetterholm dock vara skyldig till i mindre omfattning, eller inte alls.

Håkanson konstaterar vidare att "Zetterholm inte översatte vår tids Tolkien, som har betydligt högre anseende än vad han hade 1947". Javisst, men när fick Tolkien högre anseende? Jag skulle säga att det var med ringsagan, redan sju år efter den svenska Hompen. Och med viss fördröjning nådde ryktet om ringsagan Sverige. Litteraturvetaren Elisabeth Tykesson skrev 1957 en lång och uppskattande understreckare om ringsagan i Svenska Dagbladet. Två år därefter kommer den första delen av den påkostade svenska översättningen. Den får stor uppmärksamhet och hyllas närmast unisont av kritikerna. Jo, den verkliga populariteten kommer först några år senare, men jag tror den snarare sänkte Tolkiens litterära anseende. Det litterära anseendet var på topp när Ohlmarks översatte. Ironiskt nog gör sig Ohlmarks i sin prestigeöversättning utan tvekan skyldig till allt det där som Håkanson beskyller Zetterholm för. Ok, han stryker inte på samma vis som Zetterholm. Men Ohlmarks översättning bidrar trots detta till att höja Tolkiens anseende. Den är komplicerad den där Vadstena princip.

Och det finns fler komplikationer. Ringsagan påverkade även pseudoöversättaren Tolkien, och det redan innan ringsagan publicerades. Han justerade med ögonen på ringsagan sin översättning av hoberboken i såväl den andra upplagan (1951) som den tredje upplagan (1966) och påbörjade (men slutförde aldrig) en genomgripande revidering av sin översättning av dessa tidiga kapitel i Röda boken. Vadstena princip gällde tydligen även för pseudoöversättaren Tolkien! Och jag undrar om inte Vadstena princip i förhållande till det postulerade väströna originalet även kan sägas ha påverkat Erik Anderssons översättning av hoberboken. Anderssons ordval förefaller ofta avvika från det engelska originalets stilnivå i riktning mot den högre stilnivån i ringsagan, även om det inte märks i just de Gollum-repliker Håkanson citerar. Anderssons versöversättare i hoberboken, John Swedenmark, verkar däremot vara fullkomligt opåverkad av Vadstena princip. Versöversättningen är hejdlöst fri och oförskämt dålig.

Det finns mycket att säga även om andra svenska Tolkienöversättningar i förhållande till Vadstena princip. Ja, vad ska man säga om den sena Húrins barn (2007), översatt av Tolkienkännaren och Ohlmarkskritikern Öjevind Lång? Den visade sig vid närmare betraktande här på forumet ha flera förlagor, ett sentida exempel på vad Håkanson kallar kompilatet (s. 72). Jag nöjer mig dock här med att konstatera att den av de svenska Tolkienöversättarna som behandlat Tolkien mest professionellt utan tvekan är Britt G. Hallqvist i en barnboksöversättning från 1962, en översättning som dessutom kom i kölvattnet av en Vadstena princip-föraktande prestigeöversättning av en monumental vuxenbox. Ja, den är komplicerad den där Vadstena princip.

Beklagar, Ohlmarxisten, men för varje inlägg du skriver blir jag faktiskt ändå allt mindre sugen på att läsa den här boken. Man får intrycket att Håkanson närmat sig sitt ämne med en närmast ohlmarksk beredvillighet att förvrida sitt källmaterial till det han själv vill ha det till.

Men han har ju fått fullkomligt lysande recensioner och har nu dessutom blivit nominerad till Augustpriset! Är han själv ett exempel på Ohlmarks fenomen (i en något utvidgad betydelse)?

Bland annat en positiv sådan av Erik Andersson, som inte tycks ha noterat Zetterholm-debaclet. (Bakom betalvägg, gissar jag. Men GP är enda tidningen jag faktiskt prenumererar på, så jag kan läsa den.)

Jag har hittat fem recensioner: Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten, Västerbottens-Kuriren och Expressen. Alla nämner Tolkien. Två köper mer eller mindre direkt Zetterholmsbluffen. Alla utom en nämner Ohlmarks! Ja, alla liksom känner Åke.

Ett tjugotal sidor efter det förnyade angreppet på Zetterholm kommer så Håkanson till Ohlmarks för första gången. Håkanson inleder med följande allmänna observation:


Som ett första "exempel på detta fenomen" (s.70) tar Håkanson upp Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget i Daniel Bricks (1930-31) respektive Karin Mossdals översättning (1994). Ringsagan följer som ett andra exempel:


Några underhållande exempel på Ohlmarks "grova och uppenbara försumligheter" får vi tyvärr inte. Håkanson bryr sig inte ens om att ange vilken typ av försumligheter Ohlmarks gjort sig skyldig till. Om han nu inte menar att det är namnen som är problemet. Namnen nämns ju, och det var de ändrade namnen som fick absolut störst uppmärksamhet när nyöversättningen gavs ut, men de namn som många läsare var upprörda över att de försvann var knappast några objektivt orimliga namn. Ok, den energiske läsaren kan få ett troligt svar på vad Håkanson syftar på för försumligheter. "Svenskt översättarlexikon är utgångspunkten för det mesta av det sakliga innehållet i denna bok", säger Håkansson (s. 331). Och för det här kapitlet anges lexikonartikeln "Åke Ohlmarks" som en av källorna; ja, det är den där lilla artikeln som var uppe tidigare i tråden. Man kan förmoda att Håkanson instämmer med artikelförfattarna, även om han inte hade ork att referera vad de sa. Håkanson, ja han går istället direkt över till att upphöja Ohlmarks till ett fenomen:


Som ytterligare exempel på Ohlmarks fenomen ger Håkanson senare i boken Sören Rydströms översättning (1948) av Gogols Döda själar (s. 194) och mer allmänt översättningar under vad Håkanson kallar industriepoken (s. 269). Ohlmarks ringsaga skiljer sig dock i ett avgörande avseende från Bricks soldatäventyr, Rydströms själasamling och alla dessa industriöversättningar. Sagan om ringen blev ju med tiden ett uttryck, en del av det svenska språket. Och flera av de enskilda namnen blev närmast ikoniska. Ja, hob letade sig till och med in i Norstedts engelsk-svenska ordbok. I det avseendet ska Sagan om ringen snarare jämföras med Bibeln, Hagbergs Shakespeare och Kalle Anka. Därav "upprördheten".

Håkanson konstaterar att "Bricks version [...] trycktes om i årtionden, också efter att Mossdals noggranna arbete utkommit och passerat ganska obemärkt". Det är värt att tillägga att i skrivande stund är Bricks version faktiskt den enda som finns i tryck. Och Döda själar som för närvarande inte finns i tryck (utan bara som e-bok) är aviserad att komma nästa år i Rydströms översättning! Såväl Bricks som Rydströms översättningar ges ut på Modernista, i deras omdebatterade "skuggutgivning". Får vi även se Ohlmarks Sagan om ringen på Modernista, vad det lider?

Nåja, det namn folk mest har saknat (kanske tillsammans med Bagger) är väl Vattnadal, och där säger ju författaren själv syrligt att det är en felöversättning. Att han var orättvis mot Ohlmarks, med tanke på att gemene engelsman också associerar till River och det är det som ger namnet dess lyster, det må vara sant. Men det är lite väl djupt inne i kaninhålet för att man skall kunna begära att Håkanson skall ha gett sig ner dit.

Jag uppskattar den här genomgången av Dolda gudar! Jag pendlar ständigt mellan att vilja läsa den genast och att inte vilja ta i den med tång.

Eller så är det hob. Problemet med Vattnadal, som jag ser det, är mest att Tolkien sätter upp sina högst subjektiva regler för vad som är en acceptabel översättning av detta och andra namn. Men vad man än tycker om Vattnadal så är det naturligtvis ändå inte tillräckligt för att Ohlmarks ringsaga ska räknas som ett bra exempel på Ohlmarks fenomen. Det är "Ohlmarks tillägg och brokiga stil" (för att citera Svenskt översättarlexikon) som gör honom till ett bra exempel. Brick och Rydström känns inte alls som lika starka exempel. Men dessa herrar låg väl nära till hands för Håkanson. Det är Håkanson som skrivit artiklarna "Daniel Brick" och "Sören Rydström" i Svenskt översättarlexikon. Sören Rydströms översättning av Döda själar har dessutom en huvudroll i Håkansons doktorsavhandling, Fönstret mot öster (2012). Den hemmablinde Tommy Olofsson tangerar i artikeln om Modernistas skuggutgivning ju även Ohlmarks fenomen utan att direkt säga att de äldre översättningarna är "dåliga eller orimliga representationer av originalet". Men man får väl vara tacksam för att det är Ebba Atterboms urgamla översättning av A Portrait of the Artist as a Young Man och inte Olofssons gamla nyöversättning som återutgivits.

Håkanson tar även upp Ohlmarks en andra gång. Poängen är nu att exemplifiera att författaren själv, den högste Guden, undantagsvis kan uppenbara sig "i sin fruktansvärda, svårbegripliga Allmakt" (s. 138):


Det som sägs är ju sant, eller åtminstone nästan sant; att den högste Guden försökte få den svenske utgivaren att anlita en mer pålitlig demiurg verkar vara en extrapolation. Men till bilden hör även att det inte bara var den självrådige svenske demiurgen som utsattes för vreden från denna fruktansvärda, svårbegripliga Skapare. Den högste Guden var ju upprörd redan över att den förste svenske demiurgen (först i världen att översätta hoberboken) ändrade Gudens namn på sina tomtar och kallade dem för hompar. Och åtminstone initialt var Guden även upprörd över vad den nederländske demiurgen (först i världen att översätta ringsagan) hade tagit sig till med ringsagans engelska namnflora. Och när det gäller den självrådige svenske demiurgen är det även det där med namnen som Guden närmast uteslutande irriterar sig på i översättningen; att han senare även irriterade sig på demiurgens förord har ju inte så mycket att göra med den faktiska översättningen. Guden resignerade ju dock i stort och skrev till hjälp för sina demiurger sin "Guide", där han förklarar vilka namn som ska översättas och hur. När det gällde hur just tomtarna skulle benämnas gav Guden dock med sig bara någon tum. Guden nöjde sig inte med att skriva in i "Guiden" att namnet inte ska översättas, utan han såg även till att det kom in en klausul i framtida översättningskontrakt med denna innebörd. Men i ett antal konkreta fall var Guden trots allt beredd att tumma på denna hobbitklausul.

Som ett andra exempel tar Håkanson upp ett ingripande från Vladimir Nabokov (s. 139f). Även denne en vred Gud med egna regler för hur hans verk skulle översättas.

Ja, titeln på Håkansons bok är smått förvirrande (och inte så lite pompös):

Tråden handlar visserligen om Ohlmarks, men jag tycker ändå att ett särskilt utvalt smakprov på Tommy Olofssons gamla nyöversättning av A Portrait of the Artist as a Young Man kan passa här. Jag har valt ett litet stycke där huvudpersonen, Stephen Dedalus, betraktar en skara fåglar:


Har Åke mött sin överman?

Oj oj, ja det var nog i ordbajsigaste laget!

Ohlmarks excesser är åtminstone inte tramsiga på det här sättet.

Apropå Joyce, så har jag försökt ta mig igenom Ulysses ett par gånger men misslyckats. I svensk översättning blir jag alltid misstänksam mot tolkningen och tappar intresset, och i engelskt original blir det helt enkelt för krångligt; det tar evigheter att reda ut hur satserna i en mening hör ihop och jag kommer ingenvart i läsningen. Har inte gett upp än, dock, någon gång ska jag traggla mig igenom eländet.

Och så synd. Den engelska förlagan är så elegant. Som jämförelse är här Atterboms urgamla översättning:


Atterbom (eller förlagsredaktören) har inte vågat ta till sig Joyces (brist på) kommatering. Annars är det följsamt översatt; och pluralformerna har eliminerats i senare utgåvor. Notera även hur Atterbom uppmärksamt undviker att översätta "inhuman" med "omänsklig" eller något liknande. Och Olofsson han har, gissar jag, tagit sina "bevingade varelser" från Atterbom; sedan fläskar han ändå på med det vilseledande och överflödiga "bortommänskliga". Ja, Olofsson verkar ha använt även Atterbom som förlaga. Det syns tydligt på andra ställen. Olofssons översättning är som bäst när han kopierar Atterbom.

Apropå Joyce, så kom Finnegans Wake (1939) för någon månad sedan på svenska för första gången. Bertil Falk har efter 66 år blivit klar med sin "motsvariggjorda" version: Finnegans likvaka.

Och apropå Håkanson, så har han nu avancerat till förstaplatsen på DN:s boklista. Augustpriset nästa?

Detta har jag också lagt märke till, eller åtminstone trott mig ha observerat. Det bränner till ibland när jag öppnar något av Joyce och ser hans formuleringar, och jag känner ett sug efter att fördjupa mig. Här har jag, tänker jag, ett sällsynt exempel på en ordekvilibrist som faktiskt har något att säga bakom allt adjektiv-staplande. Men så börjar jag läsa på allvar, och strax irrar jag bort mig bland alla satser och syftningar. Otroligt irriterande!

Jo, så blev det!