Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Det andra n-ordet tycker jag klangmässigt är mindre viktigt, men visst finns här en klangstruktur: Need Brooks no deLay vänds till Late is Better than Never.

Strukturen är naturligtvis även semantisk.

Bra fråga! Nej, jag har väl inga klara belägg för att det är etablerat som talesätt. Jag fick några olika träffar på den exakta frasen från före Tolkien, och det tyckte jag räckte. Du kan ju ha rätt i att det är brook no delay som är det etablerade – även om jag själv nog oftare har träffat på brook no interference.

Här är i alla fall tre gamla träffar på denna svårgooglade fras. (Tolkienträffarna överskuggar allt!) Google hittade åtminstone två träffar till, en i Times arkiv från 1930 och en i en sammanställning av Leon Trotskijs skrifter, men de får bara Google läsa, inte jag.

https://books.google.se/books?id=gN9LAA ... &lpg=PA164
https://www.jstor.org/stable/pdf/2140578.pdf
https://webcache.googleusercontent.com/ ... clnk&gl=se



Listigt! Undrar om det är avsiktligt av Tolkien.

Jag skulle säga att båda dessa och andra liknande användningar är i olika grad etablerade. Jämför SAOB, artikeln tåla, moment 4 a!


Klangstrukturen finns där och den har även ett semantiskt syfte. Den ställer "need" mot "never" och "no delay" mot "late". De bildar varsitt motsatspar och är syntaktiskt omkastade. Sedan ställs även "brooks" mot "is better". Dessa bildar inget motsatspar och intar syntaktiskt samma plats. Så klangerna tjänar här inte bara till utsmyckning utan även till att framhäva innehållet i talesättet.

Här, i häroldernas utrop medan Västerns här marscherar mot Svarta portarna, blir Tolkien lite extra arkaisk. Hur fångar man bäst den arkaiseringen på svenska?

Både O och A har gjort ett ärligt försök att fånga det:




Mitt första utkast ser ut så här. Men jag är tveksam och tar tacksamt emot förslag!

Jag ser att jag helt har utelämnat den arkaiska tonen. Kanske för att jag inte fann någon seriös arkaisk formulering.
Jag är mycket förtjust i din formulering. Ett tag var jag tveksam till "lämnE" och tyckte att "give sig fången" kanske får duga.
Men eftersom "envar" är en sådan stilig lösning, och "lämnA" innan blir en smula ambivalent (även om det kanske är bättre) tycker jag att du ska behålla formuleringen i sin helhet. Kanske snor jag den, rent av.

Tack, Randalin! Låter ju som om jag hittat en acceptabel variant i alla fall.

Men mitt största bekymmer är att mina grammatiska kunskaper inte förslår för att göra ett väl underbyggt val mellan optativ och imperativ ...

Jag skulle hävda att såväl "Lämne" som "give sig fången" är imperativ. Spelar det någon roll? Meningen är så vitt jag kan bedöma det grammatiskt korrekt och fungerar som uppmaning motsvarande det engelska originalet.

Imperativ tycker jag låter bäst på svenska:

Tack, Ohlmarxisten! Spännande att du av alla väljer som A och inte som O. Då är det bäst att lyssna!
Har jag förstått rätt att optativ mer uttrycker en önskan om hur något skall bli, medan imperativ mer handlar om en befallning?


Bra förslag! Kanske att "given eder" ligger närmare till hands när vi nu ändå är arkaiska?

Jag tycker personligen att "lämne" och "give" är att föredra före "given" och "lämnen".

Optativ uttrycker önskan, imperativ befallning. Det är inte riktigt så att Gondors härolder vädjar/önskar något.

Förslagen som ligger är:
Given er eller lämnen detta land! (Ohlmarxisten)
Lämne envar detta land eller give sig fången! (Kamelen)
Finns det grammatiska fördelar eller originaltrogna fördelar med ditt förslag, Ohlmarxisten? Rent språkligt föredrar jag kamelens svenska.
Däremot föredrar jag Ohlmarxistens "Gondors herrar är komna!" Det är närmare originalets "are come" än "är här". Jag tycker att anländandet bör ingå. Om det blir för mycket arkaism skulle jag föredra "har kommit/anlänt".

När vi försöker härma Tolkiens/engelskans arkaiska stil finns alltid en risk att vi använder mer ovanliga svenska formuleringar än hur engelskspråkiga uppfattar Tolkiens formuleringar. Vi bör inte tråckla bort oss i mer högtravande föråldrad stil än Tolkien. Är t ex "are come" lika konstigt som "är komna"? Eller är snarare "har anlänt" rätt stilnivå?

Ja, kanske ligger jag närmare A än O. Men notera att jag helt skippat det där med optativ, medan A och originalet kan sägas ha (lite olika former av) ett optativt imperativ.


Jag övervägde det, men det kändes för styltigt. Det sänker "farten" i befallningen.


Så varför väljer du då optativ?


Jag ser inga direkta sådana fördelar med mitt förslag, snarare nackdelar. Jag har strukit "all" och det optativt doftande "let". Dessutom har jag kastat om ordningen mellan verben. Nej, jag föredrar mitt förslag på rent svenska grunder! Det är enklare och mer direkt befallande än originalet. Det stör mig inte. Det känns bara mer svenskt.


Just det funderade jag inte så mycket på, utan jag associerade till uttryck som the king is come och så blev det som det blev.

Det jag funderade mest på var "yield them up". Det blir lite korthugget att de på svenska bara ska "ge sig". Jag försökte med flera olika tillägg, men det blev inte bra; Kamelens tillägg känns för övrigt väl starkt, även om det inte behöver läsas bokstavligt. Det blev bättre när jag vände på ordningen, men jag funderar fortfarande på ett pauskomma efter "er".

Så här fick det bli till sist. Tack för alla synpunkter!

Jag håller naturligtvis med. Det blir ännu klarare om man ger lite mer av kontexten:


Det korrigerade utropet är en elegant anspelning på tredje volymens titel. Och det blir ännu elegantare på svenska.

The Fellowship of the Ring, Book Two, IX, The Great River:




Tolkien blir lite poetisk här med sina gråa molnstränder och avlägsna sjöar. Ohlmarks bidrar till sjö-och-strand-metaforen med sin jolle-liknelse och tolkar för en gångs skull inte professorn bokstavligt. Man hade ju annars kunnat tro att det skulle finnas avlägsna Ohlmarks-sjöar på Rohans norra hedar! Andersson kör sitt eget race med en nymåne som sticker fram sin skära mot mörk botten - lite mer prosaiskt skulle man kunna säga.

Ett roligt exempel på hur översättarna tacklat en tämligen utsvävande Tolkien-passage på helt olika sätt!

Andersson skriver om just den här passagen i sin trevliga Översättarens anmärkningar.



Kan väl ta min egen översättning av samma passage också, för fullständighets skull. (Och jag tycker nog att jag kan se mig i spegeln utan att skämmas alltför mycket!)