Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Intressant, och jag förstår hans tvekan inför "ljusgöl". Själv tycker jag nog att ordet göl ger mig associationer till grodyngel i brunaktigt vatten snarare än eteriskt himlaljus. Med det sagt gillar jag ändå din översättning, den slår både Ohlmarks och Andersson!

En oklarhet som jag tyckte blev ännu mer oklar när jag läste Anderssons översättning är från Fellowship of the Ring, Book 2, IX:



Så vad hände egentligen? Spred sig en allmän känsla av bävan och dysterhet över sällskapet, kanske, men inte säkert på grund av närheten till en nazgûl? Greps Legolas av den stämningen och suckade fram en liten åkallan för att muntra upp sig?

Eller fick sällskapet kollektivt stora skälvan av nazgûlens inflytande, och ska i så fall Legolas suck tolkas som ett framflämtat "Oh crap, nu är vi rökta!"?
Ohlmarks tycks vara inne på det förstnämnda, medan Andersson går på spår två.

Men vem har rätt? Det verkar som om sällskapet inte såg nazgûlen förrän efter att Legolas suckat, så jag lutar åt Ohlmarks version. I Anderssons tolkning flämtar ju Legolas, vilket nästan kan få en att tro att han redan hade sett nazgûlen komma flygande.

Hur har våra forumöversättare löst detta?

Jag har översatt rätt rakt och direkt, skulle jag säga:

"En plötslig fruktan drabbade sällskapet.
'Elbereth Gilthoniel!' flämtade Legolas när han såg uppåt. Ännu medan han gjorde det, kom en mörk skepnad fram ur den svarta södern ..."

OK, jag kan köpa det, och möjligen tog sig Ohlmarks för stora friheter med "dov förstämning". Men jag tycker ändå det ger en mer suggestiv känsla än "fruktan" och "fasa".
När det gäller Legolas åkallan är väl ändå "sucka" en mer korrekt översättning av "sigh", men jag kan till nöds acceptera "flämta" även om jag tycker det blir lite långsökt.

Själv skulle jag nog försökt med något i denna stil:
Men jag tycker ändå allt känns lite osammanhängande. Varför bävar sällskapet helt plötsligt, och varför kläcker Legolas ur sig "Elbereth Gilthoniel" innan någon ens har sett nazgûlen? En titt i Home (The Treason of Isengard: The Great River) sprider ljus över mysteriet:

I detta tidiga utkast var förloppet mer rättframt. Inget bävande i sällskapet, ingen Elbereth-suck från Legolas! Tolkien försökte väl helt enkelt klämma in lite "annalkande nazgûl"-föraningar i berättelsen, därav de (åtminstone för mig) förvirrande tilläggen.

Jag hade också lite problem med den här passagen, minns jag. Det är ju glasklart att sucken kommer före synen, så att säga, så det känns fel med en så häftig reaktion som en flämtning bara för att en skräckkänsla kommer över dem. Men om en flämtning känns för mycket så känns en suck nästan för lite – särskilt i kombination med "svordomen", som får en helt annan karaktär av sucken än den hade haft utan. Fast ändå, det är ju faktiskt precis det ordvalet Tolkien gör. Jag tycker inte att det finns några större skillnader mellan engelskan och svenskan här. Så här blev min version:


I en tidig variant hade jag om jag minns rätt ett "men" först i andra meningen, för att förtydliga att sucken var fristående, så att säga. Men det tog jag bort sen, den kändes som ett för stort avsteg.



Jag delar nog den associationen. "Och ynglet som avlas i gölarnas slam blir fålar på flygande ben", som det heter i visan. Men jag har ändå använt göl ganska mycket i mindre dyiga sammanhang. Pool är ofta svårt att översätta på något annat sätt!

Jag försvarar mina ordval med att Tolkien skriver det mycket enkla "a sudden dread". Jag finner ingen annan lika enkel eller vardaglig formulering än "plötslig fruktan" för det. "Bävan" är ett skönt ord, men det känns inte lika naturligt/rakt eller lika träffsäkert här. Jag gör väl helt enkelt kopplingen till dreadful/fruktansvärd, dvs relativt rakt översättning. Det här är en metod jag ofta använder. Jag söker i vilka sammanhang ord används och skrivs ihop i sammansatta ord, och så kollar jag vilka motsvarande ord vi använder. Då når jag förhoppningsvis det engelska ordets rättaste värde och förstår vilket svenskt motsvarande ord jag "bör" använda. Dreadful/fruktansvärd; alltså "fruktan". (Jag hade kunnat tänka "fasansfull; alltså fasa", men "fasa" upplever jag som lite starkare än "dread" och det ordet spar jag till fright/horror/terror.)
Ett motsvarande "svårt" ord att översätta är "hill". På svenska säger man gärna "kulle", men det är inte så enkelt det används på engelska. "Hill" kan betyda såväl kulle som berg/höjd, och så vidare. Man får helt enkelt studera Tolkiens terräng och lista ut vilket svenskt ord som passar bäst från gång till gång. Jag funderar till exempelvis på att döpa om Treebeards "hill" från "kulle" till "höjden". Det har alltid skavt i mig att han står på en kulle, för det gör han ju inte, inte enligt mig iallafall. Han står på en höjd/avsatts/ett klipputsprång. Visserligen är det lite kul att hans plats "heter" samma sak som Frodos hem, men det är just Kullen i Hobbinge som liknar min sinnebild av kullar: grön rundad höjd med en central högsta punkt och gräsbevuxna backar åt alla håll.

När det gäller suckar och flämtningar upplever jag "suckade" som något man gör innan eller efter man talar i första hand. Visst kan man skriva "XX", suckade Pelle. Men då får jag snarare upplevelsen av något passivt/trött. Här tolkar jag Legolas som mer uppbragt/förfärad med tanke på hans ed. Och därför passar enligt mig "flämtade" bättre som tolkning. Man hade även kunnat tänka sig "viskade", för det är snarare så jag upplever hans replik. Men "flämtade" får det bli.
Jag tolkar det som att Legolas i likhet med alla andra känner av nazgûlens destruktiva ande redan innan han ser den - så har det ju beskrivits alltsedan Väderklint - och Legolas vet antingen intuitivt eller av erfarenhet vad de har att göra med, och utbrister i den enda logiska fras som finns: den som kan beveka faran.

Här måste jag säga att Andersson har varit riktigt klurig. Själv har jag fallit dit på sjöar, vilket naturligtvis känns lite krystat. Men Andersson har hittat en helt annan "sjöassociation" och fått till det riktigt bra med sin "botten". Kanske jag rent av snor den.
Däremot tycks han ha missförstått hur ljuset bryter fram. Hans ljus rinner fram mellan molnen, medan Tolkien mycket tydligt beskriver att det är under molnen som ljuset bryter fram, dvs snarast vid slutet på molnbanken nära horisonten, dvs just "under".

Efter lite funderande flyttade jag sjön till ett "bättre" ställe och istället för "botten" tyckte jag att "djupet" fungerar på ett snarlikt och tillfredsställande sätt.

"Vädret var ännu grått och mulet, med ostlig vind, men när kvällen övergick i natt klarnade himlen borta i väster, och sjöar med svagt ljus, gult och blekgrönt, öppnades under molnens grå kanter. Där kunde man se nymånens vita skära som glimmade i det avlägsna djupet."

Kul att se att samma ord stör oss. Jag har omväxlande använt "göl" och "damm", och någon gång "sjö".
"... and was followed by Bywater beside its grey pool" har t ex blivit "... och ersattes av Närå som låg där bredvid sin grå damm".

Ja det var nog Tolkiens avsikt med sin omarbetning av stycket. Som HoME-citatet visar fanns det ju till en början ingen föraning alls, och Tolkien tyckte väl att det behövdes en anspelning på nazgûls förmåga att injaga skräck.

Men det funkade alltså inte på mig. Jag kopplade aldrig sällskapets dova förstämning och Legolas framsuckade åkallan till nazgûlen, åtminstone inte förrän jag läste originalet. För mig var hela passagen lite mystisk och fantasieggande, vilket kanske inte var så dumt det heller!

Ja, jag har brottats med precis samma sak ett bra tag. Fast nu har jag just kommit ner på slätten, så förhoppningsvis lugnar geografin ner sig en aning. Men det var verkligen en utmaning att försöka begripa hur det såg ut – vilket jag kände att jag behövde för att kunna översätta det vettigt. Dels terrängen från Ungolpasset och norröver, där Frodo och Sam går nere i en dalränna mellan Ephel Dúath och Morgai, och dels själva Cirith Ungols torn. Men mest problem hade jag nog med passagen där de siktade slutet på dalrännan. Det här tog mig en stund ...

Ridge är ett av de återkommande ord som jag har bollat runt med en hel del.
Jag ser ganska tydligt hur det ser ut. Till höger om Frodo och Sam har en brant bergvägg/bergås med skarpt krön följt dem hela vägen från Cirith Ungol. Nu har dess höjd minskat i takt med att fårans "golv" gått i uppförsbacke. Från att ha varit många meter hög (tio, tjugo?) är den nu på sin höjd två tre meter hög (-ish). Men på andra sidan krönet finns ännu ett brant bråddjup ner.
Du föreslår "den inre klippryggen" och jag hade länge "den inre kammen", för det är ju vad "ridge" betyder. Men egentligen är det inte hela ryggen/kammen som beskrivs utan dess västra del, dvs branten/fallet. Från deras point of view "förefaller klippryggen att bara vara en (klipp-)avsats. Från Saurons point of view är den även här super-duperhög.
Så vilken beskrivning är bäst? En rak översättning är kammen/klippryggen, men som landskapsbeskrivare skulle jag välja branten eller möjligen kanten.
Vad säger du?

(... "föll den alltjämt lika tvärbrant" är enklare och snyggare än "stupade den lika tvärbrant som tidigare". Ingen stor skillnad, men jag funderar på att sno det. )

Det skulle jag inte säga. Tyvärr!

Lite OT men när vi ändå är i den änden av världen: Är inte Durthang ett ganska konstigt Tolkien-namn? Låter mera som något centraleuropeiskt personnamn (Émile Durthang, filosof från Gorgoroth!).
Var fick Tolkien det ifrån egentligen?

Enligt Tolkien Gateway, som alltid har med etymologiska förklaringar, är det såhär:
"Etymology
Durthang is Sindarin[16] for "Dark Oppression" or "Dark Press",[17] from dûr ("dark")[18] + thang ("oppression")[16]."

Aha, tack! Borde jag kunnat slå upp själv.
Jag uppskattar att Tolkien tar sig tid att beskriva även mörkrets rike in i minsta detalj och med en viss trovärdighet. Somliga fantasyskildringar är rätt schablonmässiga när det gäller ondskans domäner.

Tack, Randalin! Ja, ridge är lite lurigt. Det har blivit många bergkammar och åskammar och bergryggar och åsryggar om vartannat, tror jag. Men just här kan det kanske vara värt att också komma ihåg att detta är samma ord som Morgai först beskrevs med:


Så kanske finns det en poäng med att använda samma ord igen, för att göra det lättare för läsaren att orientera sig?

Hur högt Morgai höjer sig, eller höjde sig, över dalrännan har jag ingen riktig känsla för. Men första gången de vek av åt höger, när de sedan fick gå tillbaka ner igen för att det inte gick att komma fram den vägen, höll de ju på att traska uppåt både länge och väl, och med en sovpaus mitt i till och med, så ganska högt var det nog i alla fall.


Undrar om J. K. Rowling möjligen har låtit sig inspireras av Durthang till sitt Durmstrang? Fast mest är det nog en omkastning av Sturm und Drang.