Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Sams farsgubbe Hamfast "Gaffer" Gamgee har ju ett rejält svåröversatt smeknamn. Det engelska ordet gaffer är en sammandragning av godfather, men har kommit att användas i vidare bemärkelse än ursprungsbetydelsen av kyrklig "reservpappa", fadder. Ordet används som en mer eller mindre kärvänlig benämning på äldre herrar, i synnerhet lantliga sådana. "Nobody out there but some old gaffer with a cane" är ett exempel jag hittar i uppslagsboken.

Andersson kör med Gammelfar. Ohlmarks alternerar mellan Gubben och det klassiskt ohlmarkska Gubbtjyven. Själv har jag hittills översatt det till Gubben, men jag har aldrig känt mig riktigt nöjd med det. Nu har jag hittat ordet "guffar", som (precis analogt med originalet) är en sammandragning av gudfar, men som dessutom verkar kunna användas som smeknamn.



Ordet är inte lika vanligt i svenskan som Gaffer på engelska, men man får en del träffar, det verkar inte fullständigt obsolet, och jag är nu klart sugen på att använda det istället för Gubben. Vad tycker ni andra?

Nu är jag, som jag många gånger nämnt tidigare, ingen expert på översättningar eller det engelska eller svenska språket över huvud taget, men skulle ändå vilja säga att jag är rätt övertygad om att gubben egentligen är bättre än guffar eftersom det helt enkelt är vanligare. Det kanske inte passar lika bra rent språkligt, eller klingar lika bra, men det är ju så att när man översätter en bok så är det viktigt att många ska kunna läsa dem - även de med mindre bra språkkunskaper. Tror jag aldrig har hört guffar förut och skulle nog bli rätt irriterad i längden av att läsa det okända ordet om och om igen. Less is more, du vet

Jag håller nog med EredGorgoroth. Vi har diskuterat det här förr. Engelskans levande och vardagliga ord översätts till gamla okända svenska ord. Du är fenomenal på att hitta dessa gamla ord i den bortglömda språkmyllan - ett riktigt arkeologiskt arbete. Men "Flädje-" för "Gladen-" passar ju, då båda ordens betydelse går läsaren förbi, oavsett om man är svensk eller engelsk, medan "gaffer" är ett relativt känt ord för engelsmän, till skillnad från "guffar" för svenskar.

Nu kan man ju tycka att just "guffar" kan få godkänt, men jag skulle föreslå en viss rensning bland de krångligare/äldre orden. Dvs om de är många! Har mer en känsla än egentliga belägg för att det förhåller sig så med din text nu, då jag inte har läst den på ett par år. Vi diskuterade "stöten" för ett par veckor sedan, men det har du ju inte använt, så ursäkta om jag har fel nu.
Ska det förresten betonas som "gubbar" eller "gu'tår"? Är det "gu'tår" skulle en liknande apostrof inte vara i vägen.

Själv har jag använt "Farsgubben". Det är inte optimalt, men okej. Det kan tyckas lite lustigt de få gånger som övriga hobbitar tilltalar Hamfast med "Farsgubben", men när Sam sedan gör det funkar det mycket bra. Och man kan ha "familjära epitet" som smeknamn även utanför släkten. Jag, t ex, kallades till och från farfar på lärarhögskolan, eftersom jag var mellan 32 och 35, och många av mina klasskamrater var 19 till 28 .

Hade kört på farsgubben också. Guffar är för obskyrt, bättre att skriva gudfar i så fall, men då kanske någon tänker på maffian...

Hihi, det skulle vara aningen roligt om folk började tro att Fylke kryllade av maffiabossar

Jag skulle nog inte vilja använda det själv, men jag tror det blir perfekt i din översättning, Kamelen.

Gaffer betyder även förman, och Tolkien tänkte sig väl att Hamfast var en person som tidigare varit betydande i samhället, men samtidigt ska beskrivas som en gammal och lite gaggig hobbit. Som beteckning på Sams far tycker jag att Gammelfar eller Gamlingen passar bäst.

Å andra sidan handlar det här om ett smeknamn, inte ett ord, och det är strängt talat inte särskilt viktigt att läsaren förstår det. (På engelska är ordet gaffer i dag, och kanske även på Tolkiens tid, mer vanligt i betydelsen förman, och mer specifikt chefen för elektrikerna vid en filminspelning. Var det därmed fel av honom att använda det i sin äldre betydelse?) Dessutom är jag en stor anhängare av Tolkiens egen tes att läsaren - han pratade specifikt om unga läsare, men det är lika tillämpligt för alla, tycker jag - skall ges förtroendet att förstå ur sammanhangen och lära sig allt eftersom, snarare än att man som författare skall undvika allt som inte normalläsaren (eller rent av lägsta gemensamma nämnaren bland läsarna) kan förväntas redan förstå.


Läs förresten gärna en längre bit av det där citatet (inskrivet av Aucen), och den intressanta diskussion som ledde fram till det, i en annan tråd för några år sedan. Den handlade om ungefär samma sak, om man "får" använda ovanliga ord eller inte.

Jag tror jag använder Guffar! I alla fall på försök ett tag, så får jag väl se om jag tycker att det skorrar eller inte. Det är ju fördelen med en pågående egen översättning - man kan byta ut sina namnöversättningar allt eftersom!

Jag är dessutom i gott sällskap. Lite mer sökning visade att ordet guffar använts av bl a Erik Axel Karlfeldt, Zacharias Topelius, August Strindberg, Carl August Hagberg (i sin Shakespeare-översättning), Hjalmar Bergman, August Bondeson (berömd folklivsskildrare), Carl Michael Bellman och riksdrotsen greve Per Brahe d.Y. (som kallades "Guffar på Gudsbacka" av bönderna kring Brahehus). Duger guffar åt dem, då duger det åt mig med!

Bra, Kamelen! Sådan inställning är skön att se!

Om syftet inte är att klä översättningen i en modern språkdräkt så duger naturligtvis guffar.

Antagligen har du rätt, det är upp til var och en att göra sig en uppfattning av boken, och visst är nya ord något man ofta kollar upp bara för att man är intresserad. Dock tror jag att det inte är optimalt att packa texten allt för tät av sådana gamla och ovanliga ord. Jag är av uppfattningen att för många svåra passager i en bok avskräcker många från att läsa den. Nu har jag inte läst din översättning än (eller så långt du nu har kommit på den), men en bok blir ju mer attraktiv ju mer läsaren förstår från början. Boken kan bli tung och jobbig och läsa om man ständigt måste slå upp för att ens förstå vad det är författaren menar. Nu menar jag inte att guffar är ett typexempel på något man måste slå upp, då det är något man kan uppfatta som ett namn, men jag tror man ska akta sig för att använda alldeles för många, för gemene man, abstrakta och okända ord.



Ska ta en titt!

Nej, det är naturligtvis inte syftet. Vad jag vill uppnå är att ge (den hypotetiske) läsaren av min översättning en så snarlik upplevelse som möjligt mot vad en nutida engelsk läsare får som läser originalet. Tolkiens språk var ganska gammaldags (och mycket vackert!) redan på 50-talet när boken släpptes, och har blivit ytterligare lite äldre sedan dess, och detta vill jag försöka fånga i översättningen. Svenskan är dessutom ett mycket rikt språk vars rikedom tyvärr inte riktigt utnyttjas i dag, så om jag kan hämta tillbaka några användbara ord som börjar falla i glömska så är det desto bättre!

Man skulle naturligtvis kunna välja den alternativa målsättningen att försöka ge den nutida svenska läsaren samma upplevelse som den dåtida engelska läsaren fick. Men dels tror jag inte det skulle göra särskilt stor skillnad - Tolkien var som sagt (medvetet) gammaldags redan då - och dels så föredrar jag helt enkelt den förstnämnda varianten. Därmed naturligtvis inte sagt att jag vill göra översättningen så gammaldags att den blir oläslig! Men den skall förhoppningsvis ge läsaren en skönhetsupplevelse, precis som originalet gör.

Vad gäller specifikt guffar så är det som sagt mindre vanligt än originalets gaffer, och därmed inte optimalt. Å andra sidan saknar det den mer utbredda alternativa betydelse som originalet har, så där slipper man en källa till förvirring. Och eftersom det svenska ordet har både precis samma härkomst och precis samma användning (alltså ett kärvänligt smeknamn med lite "allmogekänsla" för äldre herrar generellt) som (den äldre betydelsen av) det engelska ordet så är det nog så bra det blir. Det känns just nu bättre än mitt tidigare Gubben, bättre än Anderssons Gammelfar (som känns lite för hövligt och formellt), och bättre än Ohlmarks Gubbtjyven (som jag ändå någonstans har en svaghet för ). Men jag skall som sagt prova det ett tag, så får jag väl se om jag tycker att det skorrar när det ses i sitt sammanhang.



Instämmer. Allting med måtta!

Jag bestämde mig långt innan den här tråden startade att gubbtjyven heter Gubbas. Och jag är fortfarande mycket nöjd med det. Men jag är mer tveksam hur jag ska göra i slutet av ringsagan när vi är tillbaka i Fylke och pratet går så här:


Gammers är för den som undrar helt enkelt kvinnliga gaffers. Min första tanke var att översätta till "gubbera och gummera". Det känns som det ansluter bra till Gubbas, även om det inte är något krav att det ska göra det. Men är det för dialektalt och folkligt? Och det är ju inte Gubbas eller någon annan gubbtjyv som uttrycker sig så där, utan det är berättaren själv som ger prov på ett inkännande språkbruk. Och de där gummera finns (utan sina gubbera) med redan i hoberboken:

Jag minns att Anja Pärson vid något tillfälle i en intervju kallade sin landslagskompis Ylva Nowén för "Gammtanten". Det kanske kan vara nåt?

Absolut, men då borde det kanske bli gamtanter och gamgubbar. Gamgubben var för övrigt ett av alternativ jag hade till Gubbas.