Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Hej jag är en ny medlem här på Tolkiens Arda som nyligen har blivit intresserad av svensk översättning av Tolkiens böcker och planerar att försöka översätta The Hobbit. Jag har läst flera gamla trådar här om översättning av ordet hobbit. Men de är så gamla att jag nu gör en ny.
Jag har ett eget förslag: hobbe. Ni får gärna säga precis vad ni vill om det, det är bara ett förslag.
Så vad tycker ni?

Och vilket är egentligen bäst av dessa? Eller något annat?

Hobbit
Hob
Hobbe
Hobble (Ja, jag har varit på Den stegrande kamelens hemsida)
Hobbel

Välkommen, Iluvatar! Kul med fler som intresserar sig för översättningar!

Vilken av dina namnvarianter jag föredrar är väl ingen hemlighet, och jag tycker mig ha gjort åtminstone en hyfsad summering av mina argument på min hemsida, så jag låter nog andra svara först. Men i väntan på det kan det kanske vara kul att titta lite till på vad Tolkien själv tyckte.

I sin Guide to the Names är han ju säker på sin sak: översätt inte det här ordet!



Och han var ännu mer övertygad om det i ett brev han skrev 1956 (alltså innan han skrev Guiden) till sin förläggare, som svar på en förfrågan från det holländska förlaget om att granska och godkänna en lista av namn i den holländska översättningen:


Värt att notera angående ovanstående är att han tidigare i samma brev argumenterar hetsigt och övertygat (och välformulerat!) för att namnen inte skall översättas alls, att det alltså skall få heta The Shire, Little Delving och så vidare även i översättningen. En inställning som han alltså tycks ha hunnit ändra innan han skrev Guiden.

Och ännu senare, 1962 närmare bestämt, tycks han ha ändrat sig även om att översätta hobbit. I ett brev till sin förläggare angående den spanska översättningen skrev han nämligen:


Men någon uppdatering av Guide to the Names gjordes aldrig, vad jag vet, så det som står i den får kanske ändå i någon mening betraktas som "facit" när det gäller vad Tolkien tyckte.

Hur vill du argumentera för hobbe, är det bara att det låter bra? Mig ger det bara upphov till en massa andra namnassociationer och jag föredrar i så fall Ohlmarks hob. Men av respekt för att Tolkien faktiskt myntade ordet hobbit och så att säga "äger" det så tycker jag att man bör behålla det, även om det klingar lite främmande i svenskan. Jag har dock vant mig vid bitande hober och vi är ändå så påverkade av engelskan nu för tiden att det inte bör störa alltför mycket.

Egentligen var det bara ett förslag, jag ville bara veta vad andra tycker. Jag har inte fastnat för för det. Och jag gillar faktiskt också hob, men hittar man något bättre så...

Apropå det här, som jag citerade ovan:


Här får vi alltså indirekt bekräftat det vi har diskuterat tidigare någon gång, att ordet hobbit är tänkt att vara, eller åtminstone föra tankarna till, en diminutivform: a small hob om man så vill.

Om man vill ta fasta på det i översättningen, vad får man då? Den svenska diminutivform jag kommer på är med ändelsen -ling: som i t ex gås/gässling eller kock/kyckling (kock är ett gammalt ord för tupp), eller varför inte massel/mässling (massel är ett numera utdött ord för hudutslag).

Applicerar vi detta på hobbit så får vi alltså... hobling? Eller kanske hobbling? Ett problem är väl att det inte är helt lätt att knyta ihop dessa ord med holbytla, om man nu vill bevara ordets "inom-Midgårda" uppkomst. Men annars låter nog i synnerhet det förstnämnda ganska bra, tycker jag!


Vad är förresten a hob för något, det som hobbit i så fall är en liten variant av? På utmärkta Online Etymology Dictionary, under uppslagsordet hobgoblin, kan vi läsa detta:


En hobbit är alltså en liten alv!

Kul! Jag har också tänkt på något liknande hobbling/hobling, nämligen hobbing.

Små hobbitbarn kanske kallas hobblingar men jag tror inte en fullvuxen hob skulle uppskatta det.

Du måste mena den här gamla diskussionen på Skalman.

Just det! Fast den gången kopplade vi aldrig ihop den med Tolkiens diminutivkommentar apropå den spanska översättningen, så det känns som om vi kommit ett litet steg längre nu. (Inte för att det spelar någon stor roll rent praktiskt. Alla hoblingar och hobbingar till trots tänker jag fortfarande hålla fast vid mina hobblar! )

Inte där. Men faktiskt i en annan något senare tråd på Skalman.

Just det, Hobbitklausulen! Jag noterade nog aldrig just det där om diminutiv när det begav sig, även om jag förstås följde diskussionen som sådan.



Vilka är dina argument för hob, Ohlmarxisten? Är det bara den stora invandheten?

Den är ingen nackdel som jag ser det. Vanan är i mångt och mycket grunden för språkkänslan, om man ska vara krass.

Men det ligger otroligt bra i munnen, oberoende av att jag är tillvand. Det är svårt att förneka. Även för den som är inbiten hobbitofil. "Det har en trevlig, rund klang, men fler förtjänster vill jag inte tillerkänna det", säger Anders Stenström (Beregond) här. Och den där runda hoberklangen är i mitt tycke en helt avgörande förtjänst. Sedan finns det faktiskt även andra betydande förtjänster. Det fungerar ju helt otroligt bra att böja och sätta samman. Och den där gulliga formen "hober-" är en riktig bonus.

I själva verket tycker jag att det svenska "hob" är bättre än det engelska "hobbit". Det senare har mer barnbokskänsla. Och vill man verkligen bevara den känslan tycker jag nog "hompe" är den bästa svenska översättningen. Och hade det bara handlat om hoberboken så hade jag mycket väl kunnat tänka mig det (och även att låta hompen heta Bimbo). Det avsteg "hob" innebär i detta avseende kan dock motiveras (om man tycker det behövs) av att svenskan inte är lika larvig som engelskan.

Jag vet inte riktigt - jag har förstås oerhört svårt att tänka bort invandheten, men om man ändå lyckas med det, låter det verkligen så bra? Det är så kort att det inte riktigt går att relatera till det, det har ingen egen karaktär. (Fast ibland kan ju det vara en bra sak. Ta till exempel Tintin, som genom sin totala icke-personlighet framhäver alla underbara särlingar i sin omgivning!) Jag minns att jag i min barndom, troligen på grund av starka tyska influenser i min omgivning, uttalade det som "håb", tills någon sent om sider rättade mig. Det kan man ju (om man anstränger sig lite!) ta som inteckning för att ordet inte känns riktigt svenskt till sin form. (Det tog mig för övrigt många år att sluta tycka att "håb" låter bättre än "hob"!)

Ett problem med "hob" tycker jag är den bristande likheten med holbytla. När man först träffar på det ordet så får man en aha-känsla och, åtminstone om man är lagd som jag (vilket å andra sidan inte särskilt många är ), en liten svindlande känsla av språklig tjusning när man förstår kopplingen och hur ordet har utvecklats. Men det där hände inte mig förrän jag första gången läste boken på engelska. Hos Ohlmarks fanns kopplingen inte där. Fast det är ju en smaksak hur viktig man tycker att den där lilla finessen är. (Tolkien tyckte nog å andra sidan att den var ganska viktig, filolog som han var.)


Strangely changed, indeed...

Men nominativformen hober- är som sagt mycket sympatisk! Liksom förresten orcher-, som i "orcherhövding". Den formen skulle nog funka även med Anderssons (och mitt) ork - "orkerhövding" - men jag avstår nog ändå från att använda den. Det hade känts för mycket som lånta fjädrar.



Om någon verkligen tycker att det behövs motivering så tror jag inte denne låter sig nöja med just den motiveringen...

Det gäller i så fall även namnen på många av de andra folkslagen: alver, orker, enter och (på engelska) människor. Att vissa reagerar på hoberna beror nog till största delen på att de vet vad folkslaget heter på engelska (och att det inte finns någon på förhand given översättning). Ska man ta hänsyn även till sådana aspekter? Och i så fall hur stor hänsyn?

Sedan var det nog lite missvisande av mig att skilja på förtjänsterna. Det oböjda och för sig själv stående "hob" är inte alltför vanligt i ringsagan. Jag hittar 921 förekomster av bokstavsräckan "hobbit". Av dessa är 611 försedda med pluraländelse, 59 finns i "Hobbiton", många är (som i "hobbit-hole") bestämningar till ett substantiv, många står i bestämd form (varav ett antal utgörs av titeln på hoberboken) och så vidare.


Fast det är Tintin som person (om han nu med sina egenskaper kan sägas vara det ) och inte som namn som saknar särprägel. (Är förresten inte den store hoberhjälten, Frodo alltså, en typisk icke-personlighet av tintinsnitt?)


Intressant. Men det säger nog mer om hur man influeras av sin omgivning än om hur svenskt ordet är till sin form. Jag har då aldrig hört någon, åtminstone inte någon som vet vad det är för ett ord och inte bara oförhappandes råkat snubbla över det, uttala det så.


Men "holbytla" får översättas. Så det är inget problem i princip. Ohlmarks låter det bli "ho(l)bylla" i tilläggen. Inte så långt från "holbui" som Tolkien själv var inne på som den korrekta isländska översättningen av "hobbit". Och "holbui" ("holbua"?) verkar vara en faktisk nordisk form med den helt rätta betydelsen.


Jo, men tyvärr slarvigt genomförd. I huvudtexten (i det avsnitt du citerade) blir det "holbytlerna" medan det i tilläggen blir det mer nära "ho(l)bylla".


Men du kan ju inte göra översättningen sämre än vad som är möjligt bara för att du inte gillar second hand (eller vintage, som tydligen är den mer moderna beteckningen)!


En av de saker jag minns tydligast från när jag läste böckerna på engelska för första gången var hur dessa hobbits stack ut rent stilistiskt, och det trots att engelskan är ett smålarvigt språk. De kändes som ett folkslag hämtat ur en mysig engelsk barnbok som hade blivit inplanterade i en betydligt storslagnare omgivning än sin ursprungliga (och precis så var det ju). Jag kan tycka att det är charmigt och att man faktiskt missar något i översättningen om man väljer det betydligt sobrare "hob" (även om beskrivningen av hoberna i övrigt ändå i stort ger den önskade effekten). Å andra sidan känns det som den rent stilistiska effekten blir för påtaglig med det annars utmärkta "hompe", och det även om man tillåter sig att justera pluralformen "hompar" åt det mindre barnsliga hållet. Eller?


Märkligt, sanna mina ord! Och hade ringsagan inte varit skriven som en uppföljare till hoberboken hade det nog varit annorlunda. Men turligt nog är den det!

Jo, där har du förstås en poäng. Lustigt att nästan alla folkslag har så korta namn! Kanske finns det rent av en tanke med det från Tolkiens sida, att ordet "hobbit" skall sticka ut lite grann?
Och nej, jag tycker definitivt inte att man skall ta några sådana hänsyn. Utgångspunkten för översättningen måste rimligen vara att läsarna här träffar på detta verk för första gången, och vare sig har läst någon tidigare översättning eller originalet, och inte heller kan (eller åtminstone inte skall behöva kunna) engelska. (Och i vårt fall handlar det ju om rent fiktiva läsare, så vi kan strikt talat tilldela dem vilka egenskaper vi vill! )



Jo, till viss del är det nog så. Enligt Bilbo och Gandalf är han "den bästa hoben i hela Fylke", men det är inget som direkt framgår till vardags. Det är väl mer som att han är "ett glas fyllt med klart ljus" för dem som har ögon att se sånt. Då är Bilbo en betydligt mer färgstark personlighet.



Nej, det hade varit konstigt annars. Det är ju inte ett svenskt uttal, det finns inget stöd i svenska språkregler för att uttala det "håb". Min poäng var bara att jag alltså fick för mig att applicera ett utländskt uttal på det ordet, till skillnad från allt annat i boken. Där finns ju många ord och begrepp som man som läsare (i synnerhet som ung läsare) här träffar på för första gången och måste bilda sig en uppfattning om. Men det var bara "hob" (och möjligen också "orch") som min unga hjärna fick för sig att associera med tyska språket. Det finns något en aning osvenskt i själva ordformen "hob", tycker jag, även om jag inte kan sätta fingret på vad det är. Det är ingen riktigt naturlig ordbildning, till skillnad från till exempel "ent".



Intressant! Så i din (kommande? eller hypotetiska? ) översättning kommer du att översätta rohirrims språk till fornnordiska?



Det är kanske ett utslag av missriktad stolthet, men en av riktlinjerna för min översättning är att den skall vara just min. Inte så att jag på minsta vis drar mig för att låna namn eller formuleringar från alla möjliga håll, men det skall åtminstone vara lösningar som det hade varit möjligt för mig att hitta själv, som sömlöst passar ihop med det övriga. Den där nominativformen hober- eller orker- ingår inte i mitt språkbruk, jag skulle aldrig uttrycka mig på det viset. Därför går den bort, trots att jag alltså gillar den!



Mycket intressant (återigen)! Jag har aldrig tyckt att ordet "hobbit" sticker ut på det där sättet, men det beror förmodligen på att jag hade läst boken så många gånger på svenska innan jag första gången läste originalet att redan gjorda associationer störde ut de nya. I vilket fall som helst sticker "hompe" ut betydligt mer på svenska än vad "hobbit" gör på engelska, och jag skulle nog tycka att en LotR-översättning som använde det ordet vore ganska svåruthärdlig att läsa. I en översättning av The Hobbit skulle det kanske komma mer till sin rätt, men jag är inte säker på att jag skulle gilla det då heller. "I en håla i marken bodde en hompe." Njäe, jag är skeptisk. (Men jag har aldrig läst Zetterholms översättning, så jag har inte fått känna på ordet i praktiken.) Att byta till "en homp, flera homper" istället för "en hompe, flera hompar" tycker jag inte är någon förbättring. Snarare tvärtom faktiskt, det gör bara att det känns lite avigt utöver sin barnsliga klang.