Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Även om greker- hos Hildebrand och Ohlmarks skulle vara en medveten arkaisering så är det tyska mönstret naturligtvis inte betydelselöst för hur det uppfattas. Det kan vara en av de saker som gör att det låter "bättre" än greka-.

Vilken form är det du menar har hävd i svenskan i egen rätt?

-er-bindningen i rent tyska lån som berlinermunk, pariserhjul, franciskanermunk osv. Den förekommer så flitigt i den typen av väl etablerade uttryck att den inte känns det minsta onaturlig när man träffar på den, oavsett härkomst.

För att byta perspektiv lite, vad skall man tro om en norsk konstruktion som Trønderfår (som ofta återfinns i vårt västra grannlands påläggsdiskar)?

SAOL håller inte med dig helt om franciskanermunk. De där sammansättningarna med ortnamn har i vissa fall lyckats etablera sig, men då handlar det främst om tyska och vissa andra utländska ortnamn. De har en fin främmande kolorit och en härlig förrasekelskiftespatina! Men som parallell till sammansättningar med hober- känns de inte särskilt slående. Eller är det annorlunda om man talar göteborgermål?


Norskan (och danskan) skiljer sig från svenskan i det här avseendet. Trønder "person fra Trøndelag" är bara ännu ett exempel.

Vår språkvårdare med det rasistiska språkbruket känner sig inte riktigt korrekt behandlad. Han vill ändå inte helt skoningslöst avvisa alla de invandrare han identifierat. Det är skillnad på ental och flertal. I fallet liburnerjakt resonerar han som så att


Intressant är att hunnerkonungen (trots oklar härkomst) hålls fram som förebildlig. Serberfursten är intressant på ett annat vis.

Och så har jag tydligen inte bara stulit ett av hans argument utan vad värre är inte gjort det rättvisa. Okej, här är originalet:

Uff! Nu har jag uppdaterat min hober-motivering. Den här gången försökte jag lämna dörrarna öppna och inte låsa in mig i något specifikt hörn. Hoppas jag kan släppa den här frågan nu!

Vi har ju bara skrapat lite på ytan än så länge!


Jag måste här nyansera mitt tidigare påstående. Även om förleden pariser- synes vara tysk, så verkar sammansättningen pariserhjul inte vara lika tysk. Kanske är den ett slags wienerbröd.

Hober är ju hobernas benämning på sig själva. Samtidigt motiverar vi förleden hober- med förleder som avser olika utsocknes folk. Är det en svaghet i motiveringen? På svenska använder vi ju inte gärna svensker- (och inte heller stockholmer-, göteborger-, enköpinger- och så vidare). Men den fornsvenska (och den nutida danska) formen för "svensk" har -er. Och sådana former finns även belagda i nysvenskan.

Så här står det nu i min "Guide":


Men jag är långt ifrån färdig med frågan!

Det där är ett citat ur reportaget "Den besynnerlige professor Tolkien" av författaren Lars Gustafsson, ur DN 21 augusti 1961, som jag nyss haft förmånen att få läsa. (Tack, Fredegar!) Intressant att Gustafsson tycks ha känt att nominativformen hober låg nära till hands!
Gustafsson drog sig f ö till minnes den där intervjun fyrtio år senare i Expressen, här:
https://www.expressen.se/kultur/professorn-fick-en-ide/

Kul! Den där artikeln i DN har jag läst både en och två gånger utan att lägga just singularformen hober på minnet.

Jag har funderat på att inte bara ansätta en hober i teorin utan även direkt i hoberbokens eller ringsagans textmylla. Professor Gustafsson gav tanken en extra skjuts. Nu gäller det bara att hitta ett bra ställe.

Deckarförfattaren Vic Suneson, en av De fyra stora, fann även han att singularformen hober låg nära till hands, eller åtminstone gjorde hans kriminalkommissarie O. P. Nilsson det:


Suneson och Nilsson är starkt misstänkta för att inte ha läst Tolkiens trilogi. Det uppgivna bokhandelspriset stämmer dock med vad som anges på skyddsomslagens baksidor. Nilsson tog säkert uppgiften från Bergs liggare. Men hur fick Suneson uppgiften? Ägde han böckerna utan att ha läst dem? Nej, jag tror han fick hjälp av förlaget, sitt förlag. Även Sunesons bok gavs ut på ringenförlaget Gebers. Misstänkt produktplacering, med andra ord. Ja, Tolkienböckerna har här spelat ut sin roll i Sunesons bok och nämns inte mer. Den ursprunglige fiktive ägaren till dessa Tolkienböcker låter sig dock senare identifieras med stor sannolikhet. Ägaren bör ha varit bildirektör Sven Wallin, vars son Walter behövde lite extra fickpengar. Om bildirektören eller hans son läste ringsagan framgår inte.

Googlar man "hobern Bilbo" och "hobern Frodo" hittar man ytterligare några belägg på singularformen.

Ute i andra, helt oskyldiga ärenden snavade jag över ordet "atlanterångare". Känns inte som något direkt tyskt lån, men knappast heller en avläggare av någon nominativform "en atlanter". (Tror jag inte i alla fall.) Och inte behövs det för att sammansättningar med bara "atlant-" blir särskilt osköna heller. Den där -er-bindningen gör mig bara mer och mer mystifierad...

Det är ett vanligt exempel på den "parasitiska" sammansättningsfogen –er; det finns med hos Hylén, Wellander och andra. Det skiljer sig från mängden genom att det svenska ortnamnet har bestämd slutartikel, som helt enligt de vanliga reglerna bortfaller i sammansättningen.