Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Jag har, inser jag, aldrig riktigt läst Anderssons nyöversättning av The Hobbit från pärm till pärm, utan bara bläddrat i den. Framför allt har jag inte ägnat John Swedenmarks versöversättningar någon större uppmärksamhet - inte förrän nu. Och de har av någon anledning heller inte diskuterats i någon större omfattning här på forumet. Efter att nu ha tittat lite på dem måste jag bara få säga en sak:

Ja men HERREGUD vad dåligt!!

Swedenmarks stympningar och vanhelganden av Tolkiens charmiga hobbitsånger är fullständigt oacceptabelt värdelösa. Hur i all anständighets namn kunde någon på Norstedts ens komma på idén att anlita denne klåpare? Ja, jag vet, Lotta Olsson var tänkt att göra jobbet, men hon backade ur ganska sent. Det blev väl panik att hitta någon annan illa kvickt. Men ändå, några grundläggande kompetenskrav måste de väl ändå ställa? Tanken på att någon stackars ung läsare skall få sin första kontakt med Tolkiens värld i en översättning kontaminerad med Swedenmarks alster får det att vända sig i magen på mig.

Han har gjort sig skyldig till många, ohyggligt många, hårresande vantolkningar, men jag kan väl börja med två "praktfulla" exempel på Swedenmarks stil, två av gåtorna i gissningsleken. Begrunda och gråt!







Alltså, vad i h-e har pjäxor och planeter i Midgård att göra!? Har karln inget omdöme överhuvudtaget? Har förlaget inget omdöme överhuvudtaget som anlitar klanten?

Lavskägge säger det nog bäst. (Citatet en liten aning förvanskat. )

Välkommen i klubben!

Har inte läst hela boken, men av dina exempel att döma verkar onekligen versöversättningarna lämna en del att önska. Dessutom har jag svårt att förstå det här med att ha en särskild översättare för verser och sånger. Om Tolkien kunde skriva både prosa och vers på egen hand så ska väl en bra översättare kunna klara det. Det ingår i jobbet, enligt min uppfattning. Hur kan förlaget motivera att man inte betrodde Andersson med att översätta de tämligen rättframma verserna i The Hobbit? Eller om det var Andersson själv som inte ville, hur kunde man då anse honom vara kompetent för uppdraget att översätta boken överhuvudtaget?

Tolkien själv ville helst att samma person skulle översätta hela verket. Men hans argument var fullkomligt rationellt. Han ville helt enkelt att verstolkaren skulle veta vad verserna handlade om.

Klokt av Tolkien; Ohlmarks och Hallqvist lyckades bättre med sina versöversättningar än Olsson och Swedenmark, enligt min uppfattning.

Tolkien var förhoppningsvis även klok nog att inte inkompetensförklara prosaöversättare som valde att lämna verserna till någon annan. Det där att prosaöversättaren och versöversättaren borde vara samma person skrev Tolkien i ett brev till den tyska ringprosaöversättaren Margaret Carroux som verkar ha tvekat om hon själv skulle ta sig an verserna eller inte. I slutändan gjorde hon det inte.

Har för mig att Olsson erkände att hon inte hade läst böckerna, och det ser inte ut som Swedenmark gjort det heller.

Man kanske kunde vidareutveckla principen och göra en kul grej av det... Ge varsitt kapitel av LOTR till olika översättare som aldrig läst hela verket och se vad resultatet blir när man sätter ihop det.

(För övrigt görs just detta när man snabböversätter en del verk nu för tiden.)

Och DN-recensenten Ulrika Kärnborg hade förmodligen varken läst originalet eller översättningen. Hon yrade om "John Swedenmarks eleganta tolkningar av sånger och dikter".

Att inte kunna/vilja översätta barnkammarrimmen i The Hobbit är som om en kock skulle lämna saltandet av spaghettivattnet åt en annan. Som restaurangägare skulle jag tveka inför att anställa kock med sådana begränsningar.

Om jag vore förlagschef hade jag sagt till Andersson att översätta även verserna, annars går uppdraget till en annan. Varför ska jag betala två personer för att göra en mans jobb? Självklart hade Andersson översatt verserna minst lika bra som Swedenmark om han hade velat. Och vad är det som gör Olssons översättningar i LOTR så unika att inte en "vanlig" översättare hade klarat av dem? Skulle ni som översätter LOTR här på forumet känna er nöjda med lämna ifrån er verserna?

Hmm, man kanske rentav skulle låtit Lotta Olsson översätta prosan och Andersson verserna, de hade kanske presterat bättre om de tvingats kliva ur sina standardroller.

Ja, visst är hans verstolkningar fruktansvärt dåliga!!! Jag har stört mig något otroligt på dem sen jag såg dem första gången, och det blir bara värre för varje gång jag råkar ha oturen att läsa någon av dem.

Dina exempel var riktigt förfärliga, Kamel, men mitt personliga hatobjekt (det värsta bland många, alltså) är nog ändå den swedenmarksa "tolkningen" av Misty Mountains-sången:




Huuuuuuuurgh säger jag bara!!!

Tonen är inte i närheten av Tolkiens, och hans försök att få till rimmen är fullständigt förskräckliga!! Ärligt talat tycker jag inte att han får till NÅGOT här... Usch, säger jag bara! Karln borde aldrig ha fått det här jobbet!!!


*ryser*

Jag tror att jag redan har kommenterat Swedenmarks försök tidigare här i forumet, men gör det gärna igen.

Jag håller med om att han är en katastrof för projektet att ge svenska språket en ny översättning av Tolkiens verk, med enhetliga namn och korrektare språkdräkt osv. Vad man än tycker om Lotta Olsson och Erik Andersson, så dör projektet i och med Swedenmark. Det går inte att läsa "the Hobbit" på svenska med hans verser. Det går inte!!! Så just nu läser jag "Bilbo" för mina barn, självklart med Britt G. Hallqvists översättning.

Förutom hans galna ord (planeter bl a) och slafsiga nödlösningar "silvhalsband", så är han så övermåttan förtjust i sin ambition att behålla antalet stavelser att han krossar och maler sönder det svenska språket.
Rytmen i "Dimmiga bergen-versen" återfinns i många av sångerna i boken. Rytmen är i princip: ta-ti! ta-ti! ta-ti! ta-ti!
Hur läser man då strofen: "Från bergen kom vinden med köld"? "Från beer-gen kom vindén med köld"? Eller??? (Var det han som skrev "Trygga rekan"?)

Och det finns många sådana exempel. Jag orkar inte leta upp fler just nu, för då blir jag bara olycklig

Med en schysst knölpåk slår man hela världen med häpnad!

Hej hej, såhär elva år senare! På grund av en riktigt underbar uppsättning av Bilbo på Teater Nolby med alldeles egna översättningar av både namn och verser väcktes åter mitt hat mot Swedenmarks skändande av Tolkiens Hobbit-verser.

Första delen av Misty Mountains-sången består av elva strofer (nästan citerade i sin helhet ovan*). Rimflätan är egentligen inte särskilt komplicerad, a / a / bb / a, men är uppenbarligen nog så komplicerad att få ihop på ett bra sätt. I originalet lyckas Tolkien helt i sju av tio strofer, medan tre av dem (4, 7 och 9) nödrimmar en aning i slutrimmen: "strung / hung / sun", "heights / light / night" respektive "moon / doom / moon". Inte helt perfekt, men nära nog för att inte störa, tycker jag – absolut värt det för att kunna berätta historien om drakens anfall på Berget.

Swedenmark däremot...

Han får till slutrimmen hela en gång, i sista strofen ("grå / nå / då") – ett ställe som på engelska använder sig av exakt samma rim som i första strofen, vilket inte Swedenmark gör. I övrigt misslyckas han. Oftast får han till två av tre; vilka rader som får fullrim växlar dock vilket gör att jag tror att ambitionen ändå var att bevara originalets rimfläta istället för att medvetet förenkla den. Strof 1, 2 och 3 är bra representativa exempel: "grå / nå / mål", "dvärg / berg / värv" och "befallt / skatt / hjalt".

Men sen finns det här praktexemplet i strof 4: "silvhalsband / kant / brann". Hur i hela fridens namn tänkte han här, när han bestämde sig för att det var det bästa han kunde åstadkomma?

När det gäller tredje radens inrim lyckas han däremot faktiskt rimma, men... vad ska man säga, bra blir det ofta inte ändå. Till exempel är "rang" (rimmat på "klang") en dialektal böjningsform av "ringa", vilket gör det en aning krystat men ändå okej. Men sen har vi rader som "när elden röd for kring med död" och "av torn och hus blev bara grus", vilka minst sagt inte fångar originalets ton. ("The fire was red, it flaming spread" respektive "The dragon's ire more fierce than fire"; att innehållet inte matchar rad för rad är däremot irrelevant då stroferna som helhet gör det.)

Rent rytmiskt lämnar han också en hel del att önska. Se till exempel sjunde strofen:





Betoningen av "furorna" blir mycket märklig här, liksom "förenades", vilket ger ett osnyggt resultat. Problemet återkommer på fler ställen, där antalet stavelser leder till ytterst märkliga uttal som Randalin redan har tagit upp:



Och så har vi ju innehållet. Okej då, storyn får han till, och det här är egentligen bara petitesser som kanske inte skulle störa så mycket om resten var bättre gjort, men att "ancient king and elvish lord" blir "kung och drott" slätar ut den historiska delen av världsbygget, och att de högg sig bägare av sten (strof 6) är bara idiotiskt. Andra halvan av strofen är inte direkt bättre, med sina långa dunkla sånger...

Fjärde strofen står dock återigen ut lite extra:



Utöver det märkliga "silvhalsband" är detta fullständigt obegripligt. Vad betyder egentligen "gav kronors kant av drakeldsbård"? Jadu, det övergår i alla fall mitt förstånd.

(Ytterligare en förbryllande sak är hans tillagda utropstecken, där bara tionde strofens har en motsvarighet i originalet, men dem kan jag ändå acceptera utan större knot.)

Sånger med samma versmått – eller är det fortsättningar på samma? – förekommer två gånger till i boken. Om jag minns rätt är det sammanlagt 27 strofer; vi får se om jag ids kika närmare på övriga 16 vid senare tillfälle. Men som avslutning vill jag istället ta en mycket liten titt på hur Hallqvist och Zetterholm löste just den här.





Som synes följer ingen av dem Tolkiens versmått, utan väljer istället att slutrimma enligt a / a / b / b. (Hallqvists version går dock helt okej att sjunga till filmmelodin, även om betoningarna i första raden blir lite krystad.) Resultatet av detta är att versen flyter felfritt rakt igenom, även om de ligger formmässigt längre ifrån originalet. Dessutom är Zetterholms alla "Långt bortom bergens köld och dimma"-strofer identiska medan de är skiljer sig åt i originalet, åtminstone i senare utgåvor.

Varför valde de att byta versmått istället för att försöka bevara originalets går så klart inte att säga säkert. Översättningskutymen såg ju delvis annorlunda ut då, och troheten mot originalet prioriterades garanterat inte på samma sätt som i den senaste nyöversättningen, så troligtvis är det så enkelt att de insåg att det skulle bli svårt att göra det bra och prioriterade utifrån det. Kanske inspirerades Hallqvist av Zetterholm i det här fallet, men även det är omöjligt att veta. Något jag däremot är säker på är att hon hade kunnat överträffa Swedenmark med hästlängder om hon bara hade försökt! Å andra sidan klagar jag inte det minsta på hennes version i dess nuvarande skick heller.


* Thorins sista strof som jag tydligen glömde att skriva av på engelska förra gången:

Du får gärna fälla avgörande kring mitt försök med nämnda två strofer ur "Dvärgarnas sång":

Från Dimmiga bergens bistra kval
mot gamla grottor norr om Dal
vi kosan styr, förrn dagen gryr,
att söka det guld som draken stal.

Fordom var dvärgars möda lång
vid hammarslagens skarpa sång.
Och städets klang med trollkraft rang
långt under hallens djupa gång.

Sedan ska man komma ihåg en detalj. Tolkien "halvrimmar" medvetet till och från för att efterlikna hur de dikter/sånger han inspirerats av traditionellt skrevs. Tolkien kunde rimma. Jag tolkar det som att han inte slarvar utan snarare gläds åt när halvrimmen dyker upp och liknar gamla texter sedan sisådär tusen år.