Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Lotta Olssons diktöversättningar har så vitt jag vet ingen egen tråd här på forumet, även om det garanterat finns mycket att säga om dem! Det är visserligen svårare att hitta direkta fel i dem än det är i översättningen av löptexten, men det betyder inte att de är omöjliga att anmärka på och kommentera.

T.ex. hennes version av ringversen vet jag inte om det finns någon som är nöjd med, förutom gissningsvis hom själv (och möjligen Erik Andersson?), och jag har sett andra här på forumet klaga på andra av hennes versöversättningar också. (Även om jag tror att hon har fått en del beröm också )

Men det som fick mig att fundera på saken nu var hennes översättning av Bilbos sång i Rämnedal, som i originaltexten är en både vacker och vemodig sång som handlar om att Bilbos tid för äventyr är slut, och även snart hans tid i världen, vilket många av verserna direkt nämner:

I Olssons version blir det dock något helt annat:

Den första av de här verserna lyckas hon visserligen tolka rätt, så att Bilbo sjunger om en vår som kommer som han aldrig kommer att få se, men sen händer något: alla allusioner till att Bilbo aldrig kommer att få se de här sakerna försvinner! I Olssons version av sången får man snarast intryckat av att det visst finns mycket kvar som Bilbo inte har sett än, men snart så kommer han och tittar på det! i kontrast med originalets sorgsna budskap att han aldrig kommer att få se det. Visst, det kanske är möjligt att tolka Olssons variant på det sättet också om man anstränger sig, men det är inte alls lika självklart som i originalet. Dessutom fortsätter hon på samma spår i nästa vers då hon sjabblar bort originalets "… a world that I shall never know" med "den värld som då gestaltar sig".

Inget av det här kanske egentligen är rena felöversättningar, i och med att exakta betydelser spelar mindre roll i versöversättningar till förmån för rytm och rim och versmått, men det blir ändå inte bra. Vemodet i originaldikten försvinner, och därmed också hela sångens poäng, då den handlar om just hur Bilbo sörjer att hans tid med äventyr i den stora världen är över.

Har ni andra några exempel på Olsson-översättningar ni stör er särskilt på? Eller för den delen, faktiskt gillar?

Jag läser aldrig översättningar av engelska verk - känns om jag ska vara ärlig rätt onödigt i dagens läge - så jag kan inte yttra mig om Lottas arbete i allmänhet, men just den här versen tycker jag hon har skött bra.

"När vintern inte följs, FÖR MIG, av någon mera vår" sätter ju de andra verserna i rätt perspektiv. Sen är det kanske inte lika övertydligt som i originalet, men för att bibehålla både versmått och ett skönt flyt i texten så vet jag inte vad mer man kan önska?

Förresten, hur lyder ringversen i hennes översättning?

Man kan önska att innehållet också blir rätt! Det kanske inte är nödvändigt att behålla innehållet ord för ord, men andemeningen måste bevaras, något jag tycker att Olsson misslyckas rejält med här. Att bara bevara det sorgsna budskapet explicit i en av verserna, när det i originalet återfinns i alla tre räcker inte.

Dessutom håller jag inte alls med om att hon har ett "skönt flyt" i texten, det inskjutna "för mig" stör flytet ganska ordentligt där… Men, that's me!

Jag tycker att Olsson i allmänhet har svårt för att fånga och återge tonen i originalverserna, något jag tycker är bland det viktigaste i välgjorda diktöversättningar. Men det finns nog andra som kan ge bättre exempel på hennes brister (och styrkor, I guess) än jag!

Hennes ringvers lyder hur som helst:

Säskilt bedrövlig är första raden, men även tre och fyra har en mycket annorlunda klang från Nine for Mortal Men doomed to die, / One for the Dark Lord on his dark throne. Det är extra synd att hon har misslyckats så med just den här också, då det är det allra första läsaren möter i boken, och som i viss mån också sätter stämningen för resten av verket.

Här är förresten en bra översikt över många av verserna i LOTR, både i dess originalform och officiella översättningar, samt Den stegrande kamelens egna varianter: http://tolkien.mbor.se/diktovers2.php

Nu är jag oerhört glad att jag har så väldigt lätt för engelska, och slipper översättningar...

Om vi tar Bilbos sång först, jag provade faktiskt att sjunga hennes text till Donalds Swanns fantastiska tonsättning från 1967 (68?), och då flöt det riktigt, riktigt bra. Sen har jag en viss förkärlek för lite styltiga formuleringar från tid till annan, så det kan vara högst personliga preferenser!

Så även om jag kan tycka att Bilbos sång var mer än skapligt översatt, så kanske hon mest hade tur där - ringversen kan ju vara något av det mest tafatta och klumpiga jag sett: "som döden tar omhand"? Som sagt, när detta är vad som möter en förstagångaläsare direkt så kan man önska något bättre. Hur lyder Ohlmarks i jämförelse?

Well, välgjorda översättningar (både prosa och vers) ska inte underskattas! Men visst förstår jag vad du menar.

Angående Ohlmarks ringvers lägger jag inte upp den här, då det här är menat av vara en Olsson-tråd, men du kan hitta alla tre versionerna tillsammans här: http://tolkien.mbor.se/visadikt.php?dikt=Verse+of+the+Rings!

Men Olssons är verkligen sorglig... Det blir lite av ett barnkammarrim över det hela, både med "som döden tar om hand" och "på mörka tronen stor", vilket liksom blir lite väldigt fel här... Det ska vara ödesmättat, inte puttinuttigt!

Lite av en princip för mig, kan jag läsa originalet obehindrat så gör jag det men jag blir onekligen sugen på läsa de svenska översättningarna efter vissa av diskussionerna här inne!

Tack för länken, jag gjorde en snabb googling som var lite för snabb tydligen, för jag hittade inget. Om man nu ska jämföra så är faktiskt Lottas ett fall framåt: t.ex. "doomed to die" där Ohlmarks "skall köttets vägar gå" väcker rent augustinska associationer.

Vers är alltid vanskligt att översätta, och jag är villig att förlåta en del saker om det viktigaste går fram. I Bilbos sång så är det för mig uppenbart att det handlar om hans sorg över de många vackra ting han aldrig kommer få se, även om det bara framgår tydligt av en vers. Ringversen däremot är något som är väldigt ikoniskt, och som sätter tonen för hela verket i stort, då förväntar jag mig lite mer bokstavstrogenhet. Särskilt illa tycker jag "till mörkret ge dem" klingar, black speech-suffixet -ishi har jag svårt att se hur man skulle kunna ge betydelsen "till". I övrigt håller jag med dig, det blir väldigt mycket barnramsa över det hela!

Jag håller med dig! Visst kan man utläsa originalets tonfall i hennes översättning – om man redan har läst originalet! Annars tror jag att vemodet upplevs mycket svagare i hennes version. Man får sig en dos genom "inte följs, för mig", men sedan kommer det inget mer. Man hinner glömma bort sitt vemod innan man läst klart. (Jag kan definitivt inte hålla med om att originalet är ÖVERtydligt, merilitur! Det är originalet som är facit, det var det Olsson hade att förhålla sig till!)


Jag har i och för sig inte hört Swanns tonsättning (får ta och kolla upp den, om den går att få tag i!), men jag betvivlar inte alls att Olssons text går att sjunga till samma melodi. Det där är vad hon är bäst på, det rent hantverksmässiga hopknåpandet. Den poetiska tonen däremot ... men sånt är ju svårare att bedöma objektivt, det blir alltid en fråga om tycke och smak.

Jag skulle vilja påstå att Olssons problem inte bara gäller just den här dikten, utan är generellt hos henne. Hon är en tekniskt skicklig versöversättare, får till rytmer och rim på ett fullgott sätt. (Utom i en del fall där hon medvetet har valt att frångå originalets versmått - förmodligen för att hon tyckte att det var för svårt att få till det på svenska. Sams trollsång är ett exempel.) Men däremot har hon ingen riktig känsla för (eller något större intresse av?) varken tonfallet eller den mer övergripande meningen i dikterna hon översätter. Jag får en känsla av att hon inte alls är intresserad av Tolkien egentligen - dvs lite av samma problem som hos Andersson. Därför har hennes tolkningar ofta ett lite naivt och barnsligt språk som nog ligger henne själv nära (har hon månne översatt eller själv skrivit mycket verser för barn?), men som inte passar in i det här sammanhanget. (Jag kan återkomma med exempel på sånt senare, utöver den redan nämnda ringversen, om någon är intresserad.) Det är nog just därför som hennes versioner av de tidigare sångerna, hobbitarnas små glada visor, är bättre än hennes översättningar senare i böckerna – för att hon inte klarar att koppla bort sin egen stil ur sina översättningar. I början av boken passar hennes stil bra in, men senare blir det ibland väldigt malplacerat. (Därför är det synd att hon fick förhinder och inte blev den som översatte verserna i nyöversättningen av The Hobbit, som det från början var tänkt. Där hade hennes stil nog kommit mer till sin rätt. Och att det hade blivit bättre än Swedenmark the Defiler står ju utom allt tvivel!)

Här är ett exempel på ett rent fel hon har gjort, men såna tror jag mig inte ha sett särskilt många. Däremot finns här också ett exempel på ett missat tonfall, och det är mer typiskt för henne. Detta är andra versen ur Merry och Pippins avskedssång (som de sjunger i Krikdala när det har beslutats att de fyra skall ge sig i väg till Riftedal):



Den där raska galoppen mot bergets topp är ju helt bisarr! Var tror hon att Riftedal ligger egentligen? Men notera också "tar vi med ro". Det gör de inte alls! Resten av sången beskriver ju en mödosam och oviss färd genom många faror. Den där rofyllda meningen passar inte alls in, och har ingen motsvarighet i originalet. (Också värt att notera ur den här dikten är kanske att Olsson har struntat i inrimmet i första raden av varje vers. Gissningsvis tyckte hon helt enkelt att det var för svårt att få till. Men i rättvisans namn gjorde Ohlmarks detsamma.)

Precis! Det är exakt det jag menar, den originaltrogna (enligt min mening mycket välvilliga) tolkningen är helt beroende av att man känner till den engelska texten och filtrerar Olssons text genom den. Och eftersom översättningarna primärt riktar sig till dem som inte vill eller kan läsa originalversionen (oss översättningsnördar undantaget, alltså )


Japp. I den mån jag faktiskt har tagit mig tid att jämföra hennes versioner av verserna med originalet tycker jag ovanstående perfekt beskriver problemet med hennes översättningar. Ohlmarks kanske inte brydde sig om teknikaliteter som versmåttstrogenhet och liknande, men mer inspirerad var han för det mesta

Däremot tror jag precis som du att hon hade klarat verserna i The Hobbit bättre, särskilt sådana som dvärgarnas disksång och Bilbos spindelsånger. Misty Mountains-sången skulle också varit intressant att se i hennes tappning, men det är väl mest för att Swedenmark the Defiler misslyckas så FULLSTÄNDIGT med den att vad som helst skulle vara bättre.


Oops. Det där var en rejäl miss! Vaddå "bergets topp"?! Det där förvånar mig faktiskt att det fick finnas kvar, att det inte fastnade i någon av granskningsvändorna. Eller var dikterna inte alls prioriterade där? Det där strider ju faktiskt direkt mot vad den texten säger om Rämne- eh, Riftedal… "Tar vi med ro" verkar bara ha hamnat där för att hon desperat försökte knyta ihop rimmet, vilket sällan blir bra…

Sen har vi ju även ett par minst sagt intressanta ordval i Sången om Beren och Lúthien, som t.ex. den inledande radens nöjda gräs och Lúthiens "silversock"… Att hon på köpet tappar mycket av känslan i sången ger bara ytterligare stöd åt att de mer högstämda verserna i boken inte riktigt var hennes grej. Asså... "silversock", really?

Fast, som någon skrev, är hon överlag rätt bra på att översätta hobbelsånger. Jag tycker inte alltid de (Lottas översättningar) är barnsliga, men vardagliga, vilket i vissa fall fungerar alldeles utmärkt. Om en tog Olssons översättningar till hobblarnas sånger och Ohlmarks till alla andra skulle det nog bli bättre än någondera rakt av. Sedan kommer ju de flesta av de riktigt bra översättningarna från det här forumets medlemmar.

Problemet är ju att majoriteten(?) av verserna inte är just hobbelsånger. Och inte ens alla hobbelsånger klarar hon, om man nu räknar Eärendil-sången som en hobbelsång

Ja, var en drar gränsen för hobbelsånger är förstås vanskligt. En alvisk sång (eller dunadansång eller liknande) som översatts av en hobble, är ju i gränslandet. Sedan var ju Bilbo, som skrivit många sånger, inte någon vanlig hobble, utan influerad av dvärgar och alver mer än kanske någon annan i hans tid. Men till sångerna i Dit och tillbaks igen hade hon nog passat riktigt bra som översättare. Bilbo är ju yngre där, diktar på stående fot, och har ännu inte tagit till sig lika mycket främmande kulturella element, helt enkelt inte ännu blivit så fördärvad av äventyr, usch och fy!

Ja, det där med "silversock" är nog ett av de fulaste ordval jag någonsin sett i vad som skall föreställa en episk dikt. Visst, det är ett svåröversatt versmått, och så långt in i den långa dikten var hon väl kanske rejält trött och lite desperat (alla har ju inte lyxen att ta typ tio år på sig, som jag gjorde med den dikten! ) - men ändå! Att hon lät det där slinka igenom hennes egen granskning kan bara tyda på att hon antingen helt saknar yrkesstolthet eller (troligare) saknade intresse för just det här uppdraget. För dem som inte vet vad vi pratar om så lyder den aktuella versen ur Sången om Beren och Lúthien så här:



Ett område där Olsson tyvärr har misslyckats fullständigt, eller till synes inte ens försökt, är i rohirrims allittererande kväden. Hon har vad jag kan se helt enkelt struntat i allitterationen (eller inte alls förstått hur allitteration funkar?), och inte ersatt den med något annat heller (t ex att byta mot rimmad vers, som Ohlmarks av någon outgrundlig anledning gjorde i något fall). Resultatet blir helt meningslöst. Personligen tycker jag att de rohirriska kvädena är något av det mäktigaste i hela ringsagan - Doom drove them on. Darkness took them, / horse and horseman; hoofbeats afar / sank into silence: so the songs tell us - så det känns nästan som en personlig förolämpning när hon bara skiter i att göra sitt jobb. Titta på Éomers sång till exempel:

I och med att Aragorn och Legolas klagosång över Boromir har diskuterats lite på forumet på sistone bestämde jag mig för att ta en titt på Lotta Olssons version av den (för fullständig jämförelse med originalet och Ohlmarks översättning, se t ex Kamelens hemsida):

Om de första fyra raderna finns egentligen inte så mycket att säga, förutom att hon har översatt "tonight" till "i denna stund", men det är i sammanhanget en bagatell. Därefter kommer det första större misslyckandet i dikten, nämligen vad Boromir faktiskt gör med de sju vattendragen som nämns. I Tolkiens original korsar Boromir dem till häst, men i Olssons version är han... på dem? Hennes formulering "Jag såg honom på floder sju" låter snarare som att han flyter omkring på alla sju floderna samtidigt, vilket inte känns helt logiskt. Jag vet faktiskt inte riktigt hur hon har tänkt sig att man ska tolka den raden.

Nästa större grej är enligt mig mittenraderna i andra versen, där Tolkien skriver "… so many bones there lie / On the white shores and the dark shores under the stormy sky /
So many have passed down Anduin to find the flowing Sea." Betydelsemässigt får jag inte ihop det här heller i Olssons version, var kommer "bland alla ben jag sett" ifrån? Sedan är hennes strandlösning långt ifrån smidig, och även om hon får stavelseantalet rätt så tycker jag den haltar rätt ordentligt "skönhetsmässigt". Dessutom sjabblar hon bort "the stormy sky" (Randalins pet peeve! ) totalt, vilket blir något fail i en sång som kretsar såpass mycket kring vind.
Sedan tycker jag att de två sista raderna också blir lite märkliga rent… riktningsmässigt. Det är dock en "ren" känsla (som om inte resten av det här också bygger på tycke och smak!), men jag tycker ändå att Tolkiens "runs south" är mindre specifikt än Olssons "viker sydligt av" och därför går sämre ihop med att Boromir inte kommer från andra hållet, alltså från havet. Men just i det fallet kanske jag letar lite väl mycket fel

I sista versen återfinns den ojämförligt värsta missen: beskrivningen av Boromir i båten. Snubben är död ffs, hur kan han då ha "lyftat huvud, blick så klar"?! Med utgångspunkt i den raden köper jag fullt ut Kamelens teori om att Lotta Olsson inte har den blekaste aning om sammanhanget sången sjungs i, även om jag inte förstår hur hon kan ha missat det. Det är hur som helst fruktansvärt dåligt, och även om det skulle vara det enda som fanns att anmärka på skulle det räcka för att förklara hennes översättning totalt inkompetent.
Utöver det tycker jag inte heller att "Jag hörde rop vid Amon Hen. Han slogs mot fienden" får till samma känsla som "Beneath Amon Hen I heard his cry. There many foes he fought", då det inte får fram vilket otroligt underläge Boromir faktiskt slogs i där. Men det bleknar i jämförelse med det som kommer strax därefter…

Är det möjligt att det märks att jag inte är speciellt förtjust i Lotta Olssons verstolkningar?

Håller med om att Olsson misslyckats med framförallt de rohirriska dikterna. Sedan förstår jag inte poängen med att krångla till det med en extra översättare för dikterna. Nog borde Andersson klarat av att översätta Tolkiens poesi, som ju inte är på Yeats-nivå direkt. Ibland undrar jag helt enkelt varför man inte överlät hela jobbet till någon som är van vid att översätta sci-fi och fantasy, t.ex. Ylva Spångberg som förmodligen hade gjort ett bättre jobb, om än inte lika finkulturellt gångbart. Misstänker att det var Ohlmarks förbannelse som spökade: förlaget ville till varje pris ha en "odiskutabel" översättning denna gång och anlitade därför två namn från elitskiktet istället för någon som verkligen kunde genren.

Anledningen till att Andersson inte översatte dikterna själv var att han till att börja med försökte men insåg att han inte klarade av det. Han ägnar något avsnitt i sin bok Översättarens anmärkningar åt just det problemet, har du läst den? Om inte så rekommenderar jag den varmt, det är mycket underhållande läsning! Men jag tror faktiskt att du underskattar hur svår poesin faktiskt är att översätta, dels med tanke på hur illa två professionella poeter (jag vet inte hur mycket de har översatt tidigare) har lyckats med Tolkiens verk, men också sett till hur lång versöversättartråden här på forumet är

Sen kan jag hålla med dig om att Andersson nog inte var rätt person för jobbet, men jag är långt ifrån säker på att Ylva Spångberg skulle ha klarat det bättre. T ex "dam Polgara" är inte en höjdare... (Andersson översatte förresten en hel del sci-fi i början på sin översättarbana, har jag hört från säkrast möjliga källa!)