Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Nu går jag lite OT här, men vet någon hur pass medveten Christopher var kring pappans ogillande av den svenske översättaren? Utifrån Ohlmarks skrifter verkar de ha fått en någorlunda bra start, men sedan barkade det iväg.

Så svårt kan det ändå inte vara att hålla sig till ämnet. Vad säger du om farbror T:s barnbarnsräkning, Eldalie?

Vet inte hur det är med Eldalie, men för mig är det svårt att säga något om barnbarnsräkningen eftersom jag inte har tillgång till Tolkiens familjeuppgifter. Jag antar att han angivit fel antal eftersom du raljerar över det, och i så fall är det ju komiskt. Dock vill jag inte fälla någon dom över Tolkiens minne förrän jag sett en faksimil av det aktuella brevet (har inte läst "Letters..." men den innehåller väl mest avskrifter om jag förstått det rätt). Sedan kan man förstås tänka sig att Tolkien skrivit fel med avsikt av någon anledning, något privat skämt kanske. Eller så var han så upprörd av Ohlmarks självsvåldighet att han inte kunde tänka klart.

Om jag tolkar det här något slingrigt svårlästa släktträdet rätt så hade Tolkien fyra barnbarn 1961: två manliga, som utifrån deras åldrar är de två han nämner, och två kvinnliga. Ansågs det kanske så självklart på den tiden att ringsagan inte var något som kunde intressera flickor att han inte ens tänkte på stackars Joanna och Judith när han skrev det där brevet?

Den tragiska tanken slog även mig. Men det stämmer inte alls med hur han formulerar sig.

Joanna (Joan Anne) nämns för övrigt i Carpenters biografi. Vi får där veta att dikten "Cat" i The Adventures of Tom Bombadil skrevs, det vill säga översattes, särskilt för att roa henne. Det ska ha varit 1956. Man riktigt ser framför sig en brasafton i den fridfulla villan ute vid Sandfield Road i Headington vid Oxford, ett idylliskt Hobsala. Vi ser dem, en andäktigt lyssnande barnbarnsskara, sitta uppkrupna vid elden och i dess trolska sken lyssna till den gamle, eller är det Bilbo själv, när han framför denna lustiga vers.

Och det stämmer inte heller med vad han säger i förordet till förstaupplagan:

Det är faktiskt ganska lustigt att konstatera att Tolkiens svar på förordet tycks vara lika ovederhäftigt som själva förordet. Snyggt grävt, Ohlmarxisten!

Och som Ohlmarks svar på svaret på förordet! Ja, Ohlmarks gjorde långt senare ett eget försök att verkligen räkna barnbarnen. Tolkiens svar på förordet kom förmodligen varken Ohlmarks eller Gebers till del, men det verkar ha legat till grund för det "hugg" Carpenter utdelade mot Ohlmarks i den officiella Tolkienbiografin. Så här säger Carpenter om Ohlmarks förord och hans barnbarnsräkning:


Carpenter har här undertryckt de exakta barnbarnsuppgifterna i Tolkiens eget svar. Hur många de är framgår heller inte av biografin, vad jag kan se. Ohlmarks svarar året därpå i en röd liten försvarsskrift:


Red ut det där, den som orkar!

På Kamelens finfina hemsida kan man läsa Tolkiens svar. Men man bör även ta en titt på det föregående brevet i samlingen, där förordskritiken inleds. Öppningsdraget är en mindre klassiker:


I stora världen skrattar man gott åt Åke. Och här hemma skrattar vi ännu godare åt Ronald.

Tack för tipset om brev 228! Jag hade läst det mesta som direkt berörde Ohlmarks förut i spridda skurar här och var på nätet, men jag visste inte exakt varifrån det kom, och jag hade inte läst själva brevet i sin helhet. Mycket intressant! Och inte minst var det intressant att se att Tolkien trodde att Ohlmarks källa till de biografiska uppgifterna var Who is Who. Fanns det månne några fel redan där, eller var det bara Ohlmarks som misstolkade det som stod?

Det är ju personen själv som är uppgiftslämnare till Who's Who. Så i det här fallet är det högst troligt att artikeln innehåller felaktiga uppgifter.

Det är en hel del Cajsa Warg över förordet i första volymen. Ja, så verkar det ha varit alltsomoftast när Åke skulle fixa brödfödan. De tre första styckena i förordet är helt enkelt ett välkryddat uppkok på den snustorra artikeln om Tolkien i Who's Who. Ja, det är uppenbart om man går till källan (här saxad ur 1957 års upplaga):






Att Tolkien är född i Birmingham får väl sägas vara en fullt rimlig chansning som inte gick hem. Att årtalet för Sir Gawain sätts till 1934 visar sig vara en enkel felläsning; ögonen for uppenbarligen snabbt iväg till nästa rad. Årtalet för "Fairy-stories" verkar också vara en felläsning; fast essän publicerades inte heller det år som Tolkien anger. Småslarvigt, men inte något som tyder på att Ohlmarks som ignorant utlänning var oförmögen att förstå texten. Det här är underhållning på en helt annan nivå.

Så här lyder nästa stycke, det fjärde totalt, i Ohlmarks första förord:


Tidigare i förordet framgick det indirekt att det är 1957 som Åke tillreder det här förordet. Och han har ett exemplar av den fysiska boken framför sig. Här ska väl finnas något att blanda i soppan? Åke öppnar boken och fastnar redan på skyddsomslagets innerflik. "As for the story itself, it's really super science fiction", säger en kritiker. En modern och osvensk ingrediens. Helt i Åkes smak. Åke bläddrar lite förstrött vidare och plockar från författarens förord några små detaljer om verkets tillkomsthistoria. Lite publiceringshistoria ovan på det kanske? Åke slår upp tryckortssidan och konstaterar att den första upplagan kom 1954. Själv sitter han med "Fifth Impression" från februari i fjol.* Lite torrt kanske, men Åke vet vad han ska göra med det. Och det finns tydligen två fortsättningsband. Ja, dessa fanns ju precis som hoberboken även med publiceringsår i Who's Who. Det saknas lite personlig touch. Åke får syn på en liten adressuppgift på titelsidan: RUSKIN HOUSE MUSEUM STREET LONDON.** Och fram träder den gamle förläggaren. Där på Museum Street talar han direkt till Åke om vilken makalöst otrolig bok det här är.

* Detta är den enda tryckning med uppgiften "Fifth Impression February 1956" som Ohlmarks teoretiskt kan haft tillgång till när han skrev sitt förord. I den sjätte tryckningen anges "Fifth Impression December 1956" medan "Sixth Impression" lyser med sin frånvaro. I den sjunde tryckningen anges "Fifth Impression March 1956", "Sixth Impression December 1956" och "Seventh Impression October 1957". Den åttonde tryckningen är från 1959 och kan uteslutas. Så vi kan med stor säkerhet säga att det är den femte tryckningen Ohlmarks har haft framför sig. Denna observation har ett värde utanför en diskussion om Ohlmarks förord, eftersom den med stor säkerhet låter oss fastställa vilken tryckning Ohlmarks grundade sin översättning på.

** Ett starkt argument för att Ohlmarks har utgått från titelsidans adressuppgift är dess form, vilken kan förklara hur Ohlmarks fått det till Ruskin House-museets gata. Detta är sannolikt ett resultat av en felaktig konstituentanalys av adressuppgiften. Museet i gatans namn är British Museum.

Finns det mer här? Några tag med sleven och upp flyter det ben som blivit till Ohlmarks famösa "samtidstolkning" (i det åttonde stycket). Någon allegorisk tolkning som Tolkien vill få det till handlar det dock inte om, utan Åke lyfter prövande fram vissa delvisa (och sinsemellan konkurrerande) paralleller. De faktiska parallellerna säger kanske mer om den tid Åke och Ronald skrev i än om ringsagan. Men läsarten som sådan är alltid aktuell. Och uppslaget till läsningen kommer från Tolkien själv. Efter att ha försökt intressera läsaren för detaljer som släktträd, kalendrar och alviska uttalsregler samlar Tolkien sig i förordet (i förstaupplagan) till den här perspektivvidgande slutklämmen:


Ned med det i soppan!