Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Det här gäller inte hobbitnamn, men jag ställer frågan här eftersom detta är en levande tråd.
Tolkien nämner i guiden att Aelfwine är sprunget ur Alboin, ett gammalt germanskt namn/namnform. Det är inte helt klart hur professorn menar, men jag tolkar det delvis som att "-oin" inte är helt ovidkommande.

Eftersom jag hela tiden har ansett det ansträngande med alla "-wine" i diverse namn i sagan, så ersätter jag dem gärna med "-oin" och "-uin" som bättre anger uttal och ursprung, t ex blir då Déorwine istället Déoroin eller Déoruin (men självklart inte Bränneuin istället för Brännevin).

Blir det några knasigheter med ett sådant förfaringssätt? Vad säger panelen?

En tråd blir levande i samma sekund man skriver i den. Jag knoppade av ditt inlägg till en ny tråd.


Jag tolkar det inte som att Aelfwine är sprunget ur just Alboin, utan att Alboin är ett (lombardiskt) exempel på ett namn stammande ur samma germanska rot, det urgermanska ordet för "alvvän". Men den lilla distinktionen spelar nog ingen större roll.


Detta gäller väl uteslutande rohirriska namn, inte sant? Som jag ser det bör man antingen behålla rohirriskan helt intakt, inte bara till ljud utan också till stavning, eller också konsekvent byta ut fornengelskan mot något annat, typ fornnordiska eller något annat germanskt fornspråk. Men det tycker jag själv vore alldeles för jobbigt! Dessutom är ju rohirrim utpräglat anglosaxiska till mer än bara språket, känns det som, så det skulle inte bli bra ändå. Att peta på bara stavningen i rohirriska namn tycker jag känns lika fel som att till exempel ändra stavning av alviskan. Eller ja, det skulle väl vara om det finns någon tradition av att transkribera anglosaxiska runor till svenska på ett annat sätt än till engelska i så fall. Men det är mer än jag vet. Det skall i alla fall se anglosaxiskt ut, det är liksom poängen!

Jag ser ett gammalt program om Tolkien där bl a orts- och områdesnamn avhandlas. https://www.youtube.com/watch?v=HkmNHP58OhU (En timme och sju minuter in i programmet.)
Ett områdesnamn är Emnet (Östra och Västra). Enligt personen som beskriver namnet och hur systematiskt Tolkien arbetade med namn kommer "Emnet" ur orden Evening Meadow; detta utifrån hans egen (inte Tolkiens) etymologiska forskning kring en verklig plats med namnet Emnet i England.
Frågan är om man ska ta hänsyn till denna intressanta upptäckt.

Den första sysslan blir att tolka hur Emnet är härlett ur Evening Meadow. Jag tänker mig att "Ev(e)n..." kopplat till "Me..." glider samman till ett slarvigt "Emne..." och att "d" lätt övergår i "t" när man inte längre vet vad man säger.
Således: om man tar Afton äng och kapar, slår samman och mjukar upp orden så hamnar man vid eller i närheten av "Avden" eller rent av "Adden". Inte för att jag blir så lycklig av det, men måste man så måste man.
Frågan är: Måste man?

I min översättning representeras rohirriska av fornengelska. Så problemet uppstår liksom inte.

Man behöver ju inte ta Tolkien på orden, men själv påstår han sig i alla fall ha utgått från en helt annan härledning. Och, som Ohlmarxisten var inne på, det är ju härledningen i fornengelska som är den intressanta, inte om samma namn av en slump dyker upp på modern engelska med annat ursprung. (Jag ids dock inte lyssna på klippet.)

Och det är ju som svensk inte svårt att tänka sig ett släktskap med ordet "jämn".

Det är ingen liten duvunge jag hänvisar till utan professor Tom Shippey (ur Wikipedia): Thomas Alan Shippey (born 9 September 1943)[1] is a British scholar and retired professor of Middle and Old English literature, as well as medievalism and modern fantasy and science fiction. In particular he is widely considered one of the world's leading academic scholars on the works of J. R. R. Tolkien about whom he has written several books and many scholarly papers. Han bekräftar att ordet "emneth" beskriver flat gras plain och har sitt ursprung ur just even meadow, eller snarare "emen meath" som det hette förr.

Mitt fel att "even" förmodligen blev autokorrigerat till evening medan jag skrev in det.
Nå! Således "jämn/slät äng". Och således blir den svenska moderniseringen en annan än den jag sa. Visst, tar man "jämn slätt" så är ju Emnet inte helt fel, om inte en variant vore bättre: "Emlet" eller snarlikt.

Men varför vill du försvenska ett rohirriskt ord? Tänker du byta ut hela rohirriskan mot fornnordiska eller nåt? Låter mycket spännande i så fall!

Riktigt så långt sträcker sig varken min ambition eller mening. Visst vore det i konsekvensens namn intressant om detta lät sig göras, men samtidigt kan såväl hobbitska som andra väströna moderna språk ha kopplingar till gammalrohirriska på samma sätt som såväl modern engelska som modern svenska har kopplingar till fornengelska likväl som till forngermanska språk över huvud taget. Att ta just fornengelska med dess influenser från keltiska, walesiska, anglosaxiska och finna det unika i denna gren för att sedan söka motsvarande unika fornsvenska/fornnordiska och på så sätt "översätta" Tolkiens engelska "översättning" från väströna till en likvärdig svensk "översättning" låter sig inte göras. Av mig åtminstone.

En annan fundering jag har är stavningen av diverse namn som exempelvis Déorwine, Gléowine och framför allt Holdwine. Bör man stava dessa med "svensk" begriplighet även för läsare som inte direkt läser in engelskt uttal, t ex till: Déoroinne, Gléouinne och/eller Holdvinne? Man vill ju inteutsätta läsaren för risken att läsa "Deeårwajn" eller "Deeårviine". (Slutledet ska på engelska läsas ung. som "-winneh" eller "-winner".)

Jag kan nog inte svara så mycket annat än jag gjorde redan i mitt första inlägg i tråden.

Om det skall vara fornengelska så skall det väl också se ut som fornengelska, tycker jag. Kan läsaren inte uttala det korrekt så är det – till skillnad från när det gäller egenkonstruerade språk – varken författarens eller översättarens problem; det finns säkert hjälpmedel att hitta på nätet eller biblioteket för den specialintresserade. Möjligen kan man sträcka sig till att introducera några fler treman för att hjälpa till med uttalet, så som Tolkien redan gjort i simbelmynë och Gúthwinë.

Har engelsmännen det så mycket lättare med det fornengelska uttalet än vi svenskar? Christopher kanske borde ändra i det engelska originalet!