Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

På tal om det (och själv kör jag f ö med "ficksingar"), hur ser ni på Gollums dialog? Han har ju ett väldigt eget sätt att tala – lite barnsligt, ganska obildat, mycket väsande – som är snudd på omöjligt att göra rättvisa i översättning. Andersson har knappt försökt heller: eller ja, att han här faktiskt nedlåter sig till talspråksstavningen "dom" istället för "de" och "dem" är väl kanske ett stort steg för att vara han. Men han har slätat ut och normaliserat en hel del av egenheterna, skulle jag påstå. Ohlmarks har gjort sig mer möda och hittar ibland väldigt fyndigt gollumska uttryckssätt, men ofta tar han i lite för mycket (som att Curse them blir "Förbannade ssvin!") och han är heller inte särskilt konsekvent i vilken nivå han lägger sig på.

Det känns väldigt svårt, det här! Det gäller att vara talspråklig utan att bli dialektal, karaktäristisk utan att bli parodisk. Och så finns det ju en del specialare, som t ex Gollums så vanligt förekommande verbböjningsfel: We wants it, We hates them. Det går ju inte att översätta på nåt vettigt sätt – eller?

På min hemsida har jag i alla fall ett litet utdrag ur första Gollum-kapitlet, där man kan se samma Gollum-dialog i original, Ohlmarks, Anderssons och min version. Kan kanske vara användbart för lite jämförande studier! Notera dock att Gollum här väser ganska mycket med dubbeltecknade s – We musstn't rissk our neck, musst we, precious? – men det är nåt som Tolkien mest gör just här i början, för att etablera en känsla av hur Gollum låter. Senare förekommer det bara någon gång ibland (som en påminnelse, kanske). Dock verkar det som om Tolkien ganska konsekvent låter Gollum använda fler ord med s-ljud i sig än slumpen hade orsakat, så det är något jag har försökt ta efter i någon mån.

http://tolkien.mbor.se/utdrag.php?nr=34

Med tanke på Gollums ålder och isolering borde hans språk innehålla en hel del ålderdomligheter. Man kan även anta att hans språk till vissa delar förvittrat där i grottan. Sporadisk kontakt med en omgivning som hela tiden förändras har säkert även bidragit till förvirringen. Så här låter min Gollum:

— Ach, sss! Försichtigt, min skatt. Mera bråska minre fart. Vi ville inte rissskera nacken, eller hur, skatten. Nej, min skatt — gollum.

— Vi hata det. Otäcksa, otäcksa rysande ljuset det är — sss — det ser oss, skatten — svider oss i ögonen.

— Var finnss den, var finnss den: min Skatt, min Skatt? Den är vårs, det är den, vi vill ha den. Dom tjuvarna, dom tjuvarna, dom smussiga små tjuvarna. Var är dom med Skatten min? Förbannade dom! Vi hata dom.

Förhållandevis olikt ”min” Gollum, och första gången (sedan Rolf Skoglunds radiotolkning 1995) som jag ser ett ansikte! En riktigt personlig Gollum!
Det där var inspirerande.
”Försichtigt”. Snyggt!

Att översätta de grammatiska felen på just de ställen som Tolkien placerar ut dem tycker jag blir krystat. ”Vi hater dem” o dyl får inte samma effekt. Däremot kan man leta efter naturliga ”svenska” misstag som ”gedde” och ”springde” och liknande. Jag vet inte ifall engelskspråkiga barn gör fel på hates och wants, men kanske. Och då blir det riktigare att istället passa på när svenska tillfällen ges.

"Försichtigt" var jag också nöjd med. "Otäcksa" ("nassty" i originalet) är jag inte lika nöjd med. "Nassty" är något Gollum säger ofta (även om det blir "nasty" ibland) och det är en dokumenterad dialektal variant. Det är alltså inte bara ett gollumskt påfund för stunden. Bertan i hoberboken säger också "nassty". Så jag skulle gärna vilja översätta det med något som inte känns som ett eget påfund. Kanske inte överallt. Kanske inte här. Men tillräckligt ofta för att man ska förknippa det med Gollum. Just nu är "ussla" en kandidat.

Jag ville ha s:et och kör helt enkelt med ruskigt/russkigt. Inte så sexigt, kanske, men det funkar. Otäcksa är lite för likt Tofslans och Vifslans språk i Trollkarlens hatt (mumin). "Otäcksla" är något de faktiskt säger. Det skulle jag nog ändra ...

Utan att ha lyckats hitta "otäcksla" håller jag med om att det är för mycket Tove över "otäcksa". Tänk om Tove inte bara fått illustrera hoberboken utan även översätta den:


"Russkigt" och "snusskigt" (som Kamelen har) övervägde jag. Men båda känns för mycket som egna påfund för att fungera fullt ut. Och Ohlmarks han brer på för mycket med "ssatans". Och Andersson han blundar. "Nassty, nassty shivery light" blir "det skälvande ljuset".

vad tänker du när du skriver ”egna påfund”? Ruskigt och snuskigt är dock korrekta översättningar av ”nasty”.

Absolut! Och "russkigt" och "snusskigt" är korrekta översättningar av "nassty". Det engelska "nassty" känns dock bättre förankrat i ett språkbruk som inte är exklusivt gollumskt. Gollums språkbruk förefaller illustrera ett antal engelska talspråksdrag (och ta vissa drag ett eller ett par steg längre). Och just det här som illustreras av "nassty" är det kanske inte uteslutet att det går att hitta en hyfsad svensk motsvarighet till.

Vilken fart den här tråden fick då. Kul! Jag var rädd att ingen skulle ha lust att diskutera det här ämnet.

Jag hinner inte med något längre inspel nu, men fyrar i alla fall av en liten fråga:


Är du säker på att det är samma typ av nassty hos trollet Bert som hos Gollum? Jag menar, i den aktuella sekvensen använder ju Gollum massor av dubbeltecknade s, för att markera nu när vi först får lära känna honom att han väser när han talar, så att läsaren kan skapa sig en känsla för hur han låter. Är det så troligt att just det här dubbeltecknade s:et inte är ett sånt, utan något slags dialektal markör istället? För jag antar (ids inte rota fram trolldialogen) att Bert inte väser som Gollum, utan att dubbel-s:et i hans fall mer är till för att indikera ett annat vokalljud än i drottningens engelska.

Det kan man fråga sig. Det dialektala "nassty" verkar dock förknippas med Derbyshire, en riktig väsarregion, om jag förstått rätt.


Det är kanske både och. Gollum kan här tänkas ta ett talspråksdrag ett par steg vidare.

De talspråkiga dragen i såväl Tolkiens som andra engelska författares verk uppfattar jag oftast som ren allmänneutral engelska (utom i vissa undantas som t ex ”Hello mate” och liknande).
Är det så som brittiska läsare också uppfattar dem, eller förekommer det diverse lokala varianter som passerar obemärkt för div utbölingar? Jag var t ex rätt störd över trollens touch av västkustskt språk (äntligen fick jag användning för denna underbara åtta-konsonanter-i-följd-beskrivning!). På engelska har de så vitt jag vet mer ”riksengelskt arbetarklasstugg”.
Stämmer detta?

Cockney säger de engelskspråkiga!

Hur är det med Gollums verbböjning då? Är det en talspråklig markör? Nej, inte alls. Han väser bara lite på slutet! Gollums dubbla plural då? Nej, nej, de är inte alls talspråkliga. Han väser bara lite extra extra på slutet. Jo, det är en viss skillnad mot s-gemineringen. Men faktum kvarstår. Dessa drag är inte bara talspråkliga utan även en del av Gollums väsande.

Min Gollum är i likhet med sitt engelska jag talspråklig i delar av sin verbböjning, men några extra s blir det inte av det. Behöver jag kompensera för det? Och dubbelt plural? Det finns ju inte på svenska på samma vis som på engelska. Och vi har ju vanligen inte s ens som enkelt plural. Dubbelt väsbortfall!

Ett annat talspråkligt drag med väskvaliteter är Gollums användning av ord som bitsy, tricksy och creepsy. De har upkommit genom att ändelsen -y lagts till pluralformen istället för till singularformen av substantivet. Det lilla bitsy betecknas av OED som "colloquial" och singularvarianten bitty har (i brittisk engelska) inte riktigt samma betydelse. Det listiga tricksy har ingen sådan beteckning i OED, men det närliggande tricky känns vanligare och mindre vardagligt (om än vardagligt). Det rysligt krypande creepsy är inte upptaget i OED, men creepy är naturligtvis det. Creepsy är dock inte Tolkiens eget påfund utan går att belägga dialektalt.