Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

I en av sina tidiga repliker i hoberboken kör Gollum med "praps". Så här säger gamle Fowler om det:


I en av sina sista repliker i hoberboken blir Gollum rädd och säger att "we dursn't". Det är talspråkligt i sig. Men Gollum använder det dessutom som om det vore presens. Även det ett dokumenterat fenomen i talad engelska.

Gollums ordval drar även det ofta åt det vardagliga hållet, till exempel hans kulinariska ordval. Men egna påfund handlar det inte om.

Gollums majestätiska plural och hans benämnande av Bilbo som "it" är även de karakteristiska drag, men här handlar det mer om innehåll än form. Dessa egenheter ligger snarare på ett semantiskt (eller psykologiskt) plan än på ett grammatiskt. Och de är hursomhelst inte unika för Gollum.

Finns det något enskilt drag i Gollums språk (förutom det mest extrema och närmast sjukliga väsandet) som är verkligt eget?

Nej, inget uppenbart som jag kommer på. Det är nog i första hand kombinationen som gör det, med de ständiga upprepningarna, extra s, tala om sig själv i tredje person, tilltala andra i tredje person ... Vad det än är som gör det så blir det ju som helhet väldigt igenkännligt. Fast om man på kortast möjliga tid vill bli igenkänd som Gollum så skall man nog säga "Yess, precious!".

Ja, en lätt igenkännbar idiolekt är det utan tvekan. Jag får fundera på hur jag gör med mitt "otäcksa". Det känns för eget. Googlar jag får jag bara två skilda träffar, och det kan till och med handla om rena felskrivningar. Annars har jag börjat gilla "otäcksa" mer och mer. Och just s-inskott kanske man inte behöver motivera annat än med Gollums väsande.

Det ständiga gollumandet då?

Ja, naturligtvis!

Få engelsmän torde tänka på s:et i Gollums "creepsy" som något annat än ett s-inskott grundat i hans väsböjelser. Så jag kan nog acceptera "otäcksa". Det blir lätt lite enahanda jämfört med originalet om man alltid bara dubblar redan förekommande s lite här och där för att få till det.

Det är i den här kontexten Anderssons hittepå-idiom dyrgripen min bör bedömas.

Jag har lättjefullt nog inte tagit ett helhetsgrepp på Gollums dialog. Jag har inte samlat ihop allt han säger och begrundat det innan jag började översätta, utan tar replikerna som de kommer. (Jag har ju självklart läst allting förut, men då inte med översättande i tankarna.) Och mitt intryck så här långt (fram till halvvägs in i The Black Gate is Closed) är att han gick ut hårt precis i början med väsande och s-infogande grammatikfel, men därefter har det varit ganska milt. Han har ett barnsligt talspråk med mycket upprepningar, men inte anmärkningsvärt mycket väsande, nästan inga dubbel-s efter inledningen. Däremot en del grammatiska fel med s-tillskott typ we wonders, och s-bemängda upprepningar som yes, yes (som jag hanterar med diverse kombinationer av "ja", "visst" och "javisst"), men också en hel del riktigt vårdat talspråk i nivå med t ex Sams. Det där creepsy (som jag inte kommit till än; eller är det i hoberboken?) låter som något av ett ytterlighetsfall. Det enda jag minns mig ha träffat på i den vägen hittills är ett tricksy (som inte alls känns lika udda). Och pocketses och hobbitses och orcses då, men det är ju en lite annan sak. Men totalt sett känns Gollum mer nedtonad än jag mindes honom. Tror han är mer särpräglad i hoberboken. Fast jag har också en känsla av att det finns en skönjbar skillnad i språkbruk mellan Slinke och Stinke, och den sistnämnde får jag ju mer av senare.

Jag har heller inte samlat ihop allt Gollum säger. Jag har nöjt mig med det han säger i hoberboken. Det blev tre sidor. Creepsy verkar bara förekomma i hoberboken. Tricksy förekommer i såväl hoberboken som ringsagan. Det är mindre udda, men det är ändå bara Gollum som använder det.

Det är tämligen vanligt och brukligt att i början av en karaktärs presentation visa på dennes särpräglade sätt att prata/bete sig: stammare, slangpratare osv.
Sedan tonas detta ned för att inte störa dialogens och handlingens mening/budskap för mycket.
Billy Bibbit i ”Gökboet” är ett sådant exempel.

Ja, i hoberboken fungerar det att vara konsekvent kapitlet ut. Men i ringsagan hade det blivit en aningen tröttsamt.

En relaterad fråga:

Kan man egentligen väsa utan s-ljud? Både Gollum-Ohlmarks och Gollum-Andersson gör det, med den raka översättningen "Det är lögn!" väste Gollum. Själv funderar jag på "Det är inte sant!", men jag tvekar lite. Det är kanske väsentligare att använda det hårdare ordet "lögn" än att göra det mer väsbart?

I Gollums fall blur det naturligtvis lite mer tvivelaktigt, men annars kan mam absolut väsa utan s.
Som en spänd och kraftfull viskning.
Jag använder det relativt ofta.

Vill man ändå göra något kan man som Ohlmarks i trådens inledande exempel kanske förlänga ö:et. Eller så petar man in ett sss. Eller så översätter man "hissed" till något annat än "väste".

Jag brottas fortfarande med min Gollum. Men han är hal och kvick! Det är svårt att riktigt få grepp om honom. Den här lilla snutten får mig att fundera ett varv till på om jag lyckats få honom karakteristisk nog:


Här härmar Sam som synes Gollum. Och på bara två små meningar, nästan uteslutande genom att ta efter den där felaktiga verbböjningen, gör han en omedelbart igenkännlig karikatyr. Men så lätthärmad är inte min Gollum, inte på långa vägar. Jag börjar nästan bli frestad att göra nåt slags Yoda-variant med omkastad ordföljd för att få honom mer särpräglad och kompensera för det oefterhärmliga verbfelet...

Jag är glad att jag är där först om femton år eller så.