Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Hur översätter man lämpligen the Woses, skogens vildmän? Och varifrån har Andersson hämtat sitt något svårbegripliga "umer"? (Ohlmarks kör med "woser".)

Guiden har en del intressant att säga:

Jag hade använt den översättningen, eller bara vildmän. Där texten nämner pukelmän ges ändå ett mer exotiskt namn på dem, och att tänka sig att rohirrim skulle ta hänsyn till att det fanns andra sorters vildmän, i tex Mirkwood, anser jag är orimligt. I en svensk kontext finns vildmän med sedan gammalt, tex som heraldiskt tecken för Lappland.

Meningen där ordet förekommer ser ut så här:

Både "woser" och vildmän i samma mening, alltså. Det är klart att man skulle kunna helt skippa att översätta det, men det vill jag inte.

Det där var så klart lite trixigare ... Kanske Ohlmarks lösning är bäst, dvs woser, och sedan vildmän. En annan lösning är att redan här nämna pukelmän, jämte vildmän, vilket förutsätter att Elfhelm anses kunnig nog om folket.

Bland det lilla jag har av dokument från Erik Anderssons bibelkommission hittar jag en anteckning om just woses:


Jag var tyvärr inte delaktig i den efterforskningen, så detta är den enda uppgift jag har (jag kom ju med i bibelkommissionen i ett rätt sent skede). Men jag gillar hur vesarna låter! Jag skulle gärna använda det, men det hade varit trevligt att ha i alla fall någon aning om varifrån det kommer. Nån som vet eller kan gissa?

Jag minns tyvärr inte varför jag valde att kalla min vildmän för "weserna". Kanske för att det är det närmaste skandinavisk germanska jag kommer när jag söker på etymologi och ursprung.
Här är en intressant artikel om ordet/företeelsen som bland mycket annat även kommer in på ordet orca/ogre, vilket i Tolkiensammanhang är lite kul.
https://vamzzz.com/blog/wild-man/
I artikeln står bland annat följande mening: "It has been identified as a hypothetical noun *wāsa “being”, from the verb wesan, wosan “to be”, “to be alive”. " Kommissionen kanske sökte på ett liknande sätt och gjorde ordet "wesan" så svenskt som möjligt medan jag valde att behålla dubbel-w och tydligen bytte ut a:et mot ett e. Möjligen (men här undrar jag) kan jag ha föredragit weserna framför wesarna för att jag vill få till en akut accent istället för den grava accent som lätt blir följden av -ar i pluraländelse.

Svårt att säga hur många svenska läsare som associerar till den tyska floden Weser, men av den anledningen hade jag valt "veserna" istället.

Den tänkte jag inte på.
Den typen av sammanträffanden är ofta oundvikliga ändå. Gandalf talar om vägval och säger "Eller så kan vi färdas vidare och ta oss över Isen in i Långstrand och Lebennin ...". Jag tänker alltid "bara isen håller".
Det är snarare det osvenska "W" som stör mig rent allmänt. Så av den anledningen kan det hur som helst bli "V".

Japp, "v" är att föredra på svenska, anser jag också. Sedan håller jag med om att man inte kan ta hänsyn till alla associationer som folk kan göra, men är man medveten om dem kan de kanske undvikas. Tolkien gjorde det ju själv emellanåt, tex med Moria, där han måste ha varit medveten om det existerande namnet, men valde det ändå (och för något som inte alls anspelar på originalet, såvida han inte hade en baktanke redan då kring Gandalfs kommande martyrdöd).

Jag har funderat en del på detta och landat i ett förslag. Om "wesan"-teorin stämmer så borde det svenska ordet "väsen" vara etymologiskt besläktat. Eftersom jag gillar den anknytningen, och likt Randalin stör mig på "W", tänkte jag mig först ordet "väse". En väse, flera väsar. Enda kruxet är att plural bestämd form blir "väsarna" vilket ju associerar lite tokigt. Med "vese", "vesar" och "vesarna" slipper man det problemet, fast den varianten ger mig "Secker"-vibbar, och jag har aldrig gillat det där muterandet av "ä" till "e"; det låter som om en ekenskis har översatt.

Så till slut fastnade jag ändå för "wäse". En wäse, flera wäsar, se upp för wäsarna i skogen! Det ser förvisso rätt knäppt ut med w i kombination med ä, men konstigare saker än så har man ju sett i det svenska språket. Det får bli mitt förslag!

Jamen dåså, då kan jag me' gledje behålla weserna/veserna.

Du ska för övrigt veta att det är ganska länge sedan som ekenskisar sa reker e såna som man eter. Nu mera säger tyvärr ekenskisar snarare: "Raker, de' e såna som man ater". Förfärlig utveckling!
Det går en rätt knivskarp gräns mellan e-sägare och ä-sägare mellan personer födda före respektive efter 1960. Eftersom jag själv är född 1966 är alla vackra e-uttal borta. Detta skedde någon gång under slutet av 80-talet och början av 90-talet. Orsaken är oklar. Jag misstänker den nya populära rap-kulturen med det som ibland kallas Rinkebysvenska. Där fanns väldigt öppna ä-ljud. Såväl slutna ä-ljud som slutna ö-ljud håller på att försvinna ur stockholmskan, tyvärr. (Och då pratar vi inte ens e-varianten utan mer allmängiltigt ä-ljud.)

Jo det har jag förstås lagt märke till. Om man kollar in ett gammalt 70-talsklipp med stockholmare är det stor skillnad på hur de pratade jämfört med nu. Nu lever det tugget bara kvar hos någon enstaka övervintrad alkis.

Men utanför Stockholms innerstad var det inte alls lika utpräglat vill jag minnas, där var det mer rikssvenska som gällde. Lite sorgligt när dialekter dör ut, men det är väl oundvikligt i en föränderlig värld.

Nja, som sagt, folk födda före 1960 har många gånger kvar den "klassiska" ståckålmskan. Min arbetskamrat är definitivt inte alkis, men snackar ekenslang gör hon.

Jag minns att ett utpräglat "söderslang fortfarande fanns hos många gubbar i bland annat Sumpan (Sundbyberg), norr om Stockholm. Detta var i slutet på 80-talet, när jag jobbade där.

Kul! Jag kanske är överdrivet desillusionerad.