Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Problemet är ju att han skrev Bilbo som barnbok vilket han senare ångrade hårt.

Min favoritepisod är när Bilbo konverserar med Smaug. Tufft av Tolkien att skriva om något så bisarrt som ett samtal med en drake...

Det är inte bisarrt att reta jättespindlar med nidvisor då?

Mitt favoritstycke är nog när de är i Mörkmården. Jag gillar också kapitlet när Bilbo och dvärgarna blir tillfångatagna av Trollen.

Mörkmården och femhäraslaget är mina favoriter.

Mitt favoritavsnitt är när de är inne i Dimmiga Bergen, speciellt Gollum. Mörkmården är också bra.
Jag gillar din signatur Agarwaen!

Tänk om han hellre vill ha olivolja då?

(Glöm det här inlägget. Det var ett spydigt svar på spam.)

Bästa avsnitten är helt klart när Bilbo möter Gollum, gåterna var lite roliga att försöka lösa Synd bara att det var så få...

Länge sedan någon skrev här. Nåja!

Om Tolkien ångrade att Bilbo skrevs som den skrevs, så tycker jag att det är synd. Jag ser det som att det är Bilbo själv som har skrivit den, och han svävar gärna ut i såväl språk som fantasi. Det är s a s inte Tolkiens, men Bilbos verk.

Bilbo ville nog att den skulle skrivas så som den blev. (Vem vet, kanske trodde han att det var plånboken som pratade, även om det kanske var ett troll egentligen. Bilbo hade en äldre kusin på den Tookska sidan som överöste Bilbo med amsagor om världen, kanske han bidrog till Bilbos vilda fantasi.)

Men, till saken! Mitt favoritstycke är inte något speciellt stycke, utan jag älskar Tolkiens enorma förmåga att kasta sig hej vilt ut i ett gränslöst och fantastiskt sagoäventyr från första till sista sidan. I kapitel efter kapitel får vi möta nya oväntade och skiftande varelser och historier och sätt som "hjältarna" löser hindren på.
Gandalf talar omkull trollen, Bilbo vinner en gåtduell mot Gollum, de flyr upp i träd från vargar och vättar och blir räddade av sagolika örnar, Gandalf lurar en ogästvänlig björnmänniska att lyssna på deras historia medan dvärg efter dvärg uppenbarar sig på hans veranda utan att bli bortkörda, Bilbo sjunger och retas med jättespindlar, de flyr från skogsalver på en flod i tomma tunnor, en trast hjälper dem oväntat att hitta ingången till Ensamma berget, Bilbo samtalar med en ytterst förnäm drake som är tillsynes oövervinnerlig, men visar sig ha en enda "sago-riktig" svaghet... osv. osv.

Det är få böcker (Ringarnas herre inkluderat) som bjuder på sådan god berättarglädje, sånt brett person- och varelsegalleri och sådan konstnärlig uppfinningsrikedom.

Ja, kort och gott, jag gillar Bilbo, inte trots utan p g a dess barnsliga och mustiga stil.
Dessutom! Den är en perfekt introduktion för yngre barn in i Tolkiens värld, innan de är mogna för Ringarnas herre.

Jag har bestämt för mig att det var en korp...

Citat ur Bilbo: "I samma ögonblick hörde han en skarp smäll bakom sig. På den gråa stenen satt en väldig trast, nästan kolsvart, med blekgult bröst översållat av svarta prickar. Knack! Den hade fångat en snigel och slog den nu mot stenen. Knack! Knack!
Plötsligt begrep Bilbo. Glömsk av all fara stod han på avsatsen och ropade åt dvärgarna, hojtande och vinkande. De som var närmast kom tumlande över stenarna och skyndade så fort de kunde fram på avsatsen till honom och de undrade vad i allsin dar som stod på. De andra skrek att de vill bli upphissade i repen (utom Bombur, förstås - han låg och sov).
Hastigt förklarade Bilbo saken. De blev tysta. Hobbiten stod där på den grå stenen och dvärgarna med sina vippande skägg såg otåligt på honom. Solen sänkte sig längre och längre ner, och deras hopp sjönk. Den gick ner i ett stråk av rodnande moln och försvann. Dvärgarna knotade, men alltjämt stod Bilbo nästan orörlig. Den lilla månen snuddade vid horisonten. Aftonen föll på. Så plötsligt, när deras hopp var som mest nedslaget, stack en röd solstråle liksom ett finger genom en reva i molnet. En ljusglimt trängde rakt igenom mynningen in i sänkan och föll på den släta klipphällen. Den gamla trasten som satt högt uppflugen och tittade ner på dem med runda glittrande ögon och huvudet på sned, drillade plötsligt till. En ljudlig smäll hördes. En stenflaga lossnade från bergväggen och föll ner. Med ens syntes ett hål omkring tre fot ovan marken.
Darrande av ängslan att komma för sent rusade dvärgarna kvickt till klippan och tryckte på - förgäves.
- Nyckeln, nyckeln! skrek Bilbo. Var är Torin?
Torin kom skyndande.
- Nyckeln! skrek Bilbo. Nyckeln som följde med kartan! Försök med den medan det är tid!
Då steg Torin fram och drog upp nyckeln på kedjan han bar om halsen. Han stack den i hålet. Den passade och gick runt! Knäpp! Ljusglimten dog bort, månen var försvunnen och aftonen bredde ut sig över himlen.
Nu sköt de på med förenade krafter, och långsamt gav en del av bergvägen vika."
Senare får Bilbo och dvärgarna även besök av en korp.
Hälsningar Randalin.

Korpen Roak, son till Kark, kommer in i bilden lite senare.
Läste / lyssnade på Bilbo som talbok igår.

För övrigt kan jag bara hålla med Randalin! Bra sammanfattat!

Min favorit del är när dom är hemma hos beorn.
Gillar när Gandalf utför sin lilla plan då dvärgarna ska komma en och en.

aah den delen eller femhärarslaget

Jag gillar delarna i Vattnadal och Mörkmården .. allt som har med Tolkiens alver att göra är helt fantastiskt!