Ohlmarxisten skrev:
Som läsare känner man: "Vad var det där jag snubblade på? Äh, nu är jag på benen igen!"
Ja, kanske har du rätt. Jag får fundera ett varv till när jag kommer till de återstående förekomsterna, i nästa kapitel, på om jag ändå inte skall köra med
Dwimorbeorg för att undvika läsarsnubbel.
Vidare så till andra ohlmarxismer! Den här första är vacker. Man måste ju ändå buga för en så monumental självsvåldighet! Delvis är den också mycket stilfullt utförd, även om avslutningen är svagare än inledningen.
Tolkien (RotK: V, 2) skrev:
Aragorn did not touch him, but after gazing silently for a while he rose and sighed. 'Hither shall the flowers of simbelmynë come never unto world's end,' he murmured. 'Nine mounds and seven there are now green with grass, and through all the long years he has lain at the door that he could not unlock. Whither does it lead? Why would he pass? None shall ever know!
Ohlmarks (s. 71-72) skrev:
Aragorn rörde inte vid honom, men sedan han under tystnad betraktat honom en stund reste han sig åter och suckade. – Hit skall blommorna av simbelmynë aldrig mer komma tills världens slut, mumlade han.
Gravhögar nio och sju därtill
står gröna med gräs om våren:
här har han legat vid dörr som stängts
i alla de långa åren,
vid dörren som ej kunnat öppnas igen.
Vart leder den dörren hän?
Varför ville han in där?
Ingen får någonsin veta det
i dödsskuggans dunstkrets frän.
Nästa exemplar är tyvärr mindre praktfullt.
Tolkien (RotK: V, 2) skrev:
The company halted, and there was not a heart among them that did not quail, unless it were the heart of Legolas of the Elves, for whom the ghosts of Men have no terror.
Ohlmarks (s. 70) skrev:
Skvadronen gjorde halt och över allas sinnen smög sig hjärtförlamande skräck, allas utom Legolas' och Gimlis, för vilka vålnaderna av döda människor inte innebar någon direkt skräck.
Vad kan ha föranlett Ohlmarks att ta med Gimli här? Knappast någon senare ändring av Tolkien, va? Hammond & Scull har inget i alla fall. Och den efterföljande texten visar tydligt hur Gimli är allt annat än oberörd av fasorna på De dödas stigar. Kan det kanske vara en "Magnus & Brasse-effekt", att Legolas och Gimli är så tätt sammankopplade att det är svårt att tänka sig den ene utan den andre? (Magnus Härenstam berättade någon gång om hur han hade gått ensam på stan och hört något barn ropa: "Titta mamma, där går Magnus och Brasse!"
)