Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Aiwendil: Det sista du skrev i ditt senaste bidrag till berättelsen: får man tolka det som att pojekn ljög om det han sa eller att han inte har ljugit?

Jag har satt mig i sitsen en gång. När jag höll på att skriva mitt första bidrag märkte jag att Denväldige redan kom före. Men med lite ändring kom beskrivningen ut hur smidigt som helst. Problemet är att jag missade att Denväldige skrev om mustachen. Visst, skäggprytt ansikte går vägen, men det känns ändå jobbigt att ha missat vad en annan skrev.

Det var stabila män, det såg man. Deras ansikten uttryckte beslutsamhet och vishet. En del av dem hade skägg men de flesta var rakade. Deras utrustning bestod av ett stort huggsvärd vid höften och en sköld som de bar på ryggen. Alla hade ett eget vapenmärke på skölden. Lord Thanofur hade en jättelik svart björn som grep om en yxa. En av de yngre männen hade en mycket verklighetstrogen bild av en blixt som korsade himlen. Sådana hade pojken ofta sett under sina nätter under bar himmel. Vidare hade männen ytterligare ett vapen, men det varierade. Lord Thurdain hade det kastspjut han dräpt trollet med, Thanofur hade en spikklubba. En del hade yxor och andra bar pilbågar.
Pojken vände blicken mot lord Thurdain som gick bort mot sin jämlike med stora kliv. Pojken såg att de viskade till varandra, men han uppfattade bara en lösryckt mening som yttrades av lord Thanofur:
"Då är han en druid".
Pojken blev genast intresserad och smög närmre.
"Det har inte fötts några nya druider på snart trehundra år", sade Thurdain.
"Det är bortom alla tvivel om han har de förmågorna", sa Thanofur. "Druiderna uppgår bara till ett par dussin numera, de har sökt efterföljare i flera mansåldrar. De kommer att bli eld och lågor över det här. Vi måste ta honom till dem när vårt uppdrag är utfört. Bara Kartenis återkomst skulle kunna få dem mer upphetsade."

Lord Thurdain skrattade bistert. "Kartenis återvänder aldrig", sade han.
"Kanske inte under våran livstid, kanske inte på många generationer än, men hav förtröstan, min broder", svarade Thanofur. I samma stund knäcktes en gren under pojkens fot, och de båda männen snodde runt.
"Där är du ju, pojk", ropade Thurdain. "Vi stod just och talade om dig, lord Thanofur och jag. Angående din avsaknad av riddjur."
Pojken öppnade munnen för att svara men kunde inte fram ett ljud; alltför många frågor ville ut på samma gång och han hade ingen aning om var han skulle börja. Men Thurdain gav honom ingen chans att tala.
"Lord Thanofur har erbjudit sig att skänka dig en häst, vilken har tillhört en av hans bästa mannar, som aldrig rider igen."
"Tack så mycket", sade pojken vänd mot Thanofur. "Lord Thurdain, vad..."
"Se! Morgonen har redan hunnit gry", avbröt Thanofur. "Jag är rädd att det inte blev mycket till vila denna natt. Om ni ursäktar mig, så ämnar jag gå för att informera männen om att förbereda för uppbrott. Om vi kommer iväg om en timme kan vi vara i byn redan imorgon."
Riddaren avlägsnade sig hastigt. Pojken var förbryllad. Varför ville de inte låtsas om vad de verkligen hade talat om? Han mumlade en ursäkt åt lorden och vandrade iväg längre inåt skogen, ty han kände att han behövde en stund ensam för att tänka.
Hemmastadd som han vari skog och mark kom han snabbt utom synhåll från lägret. Plötsligt blev han medveten om en figur som smög omkring några hundra meter bort. Pojken tog skydd bakom en buske. När han fått tid till att betrakta firguren mer ingående blev han förvånad. Det var lord Thanofur! Vad gjorde han egentligen här ute alldeles ensam, när han sagt att han skulle gå för att tala med sina män?

Äsch då Túrin, du hann före mig.

Tänk om den här historien blir lika berömd som "Ringarnas herre"

Dream on, lad!

Det var inte Denväldige, det var jag...

Lord Thanofur såg arg ut. Mycket arg. Pojken följde efter och bevakade honom. Var lord Thanofur en förrädare? Då snavade pojken över en rot och kunde inte stoppa sig från att skrika till. Lord Thanofur vände sig om mot honom. Hans ansiktsdrag mjuknade och för första gången såg pojken honom le.
"Du är uppmärksam, det gillar jag" sade han. "Nu tror du förstås att jag är på väg för att på något sätt förråda Griporden?"
Pojken fick inte fram något svar.
"Så är det inte, däremot kan det ha med förräderi att göra", sade lord Thanofur. "Jag kanske inte borde berätta det för dig som är så ung, men du känns ovanligt förståndig".
Pojken nickade stumt.
"Förutom oss så kommer kungens styrka av stigfinnare att ingå i vårt uppdrag. Tyvärr kan jag inte berätta om uppdraget för dig. I alla fall inte ännu. Saken är den att stigfinnarna inte är här än och saken är av yttersta vikt", sade lord Thanofur.
Pojken drog en lättnadens suck, för han kunde se i ögonen på Thanofur att lorden talade sanning.
"Men varför sade du till lord Thurdain att du skulle tala med männen?" frågade pojken.
"Det var för att ingen som hörde, alltså du, skulle kunna följa efter mig. Thurdain vet redan om att jag söker efter spår av Derion och hans stigfinnare", sade lord Thanofur.
Pojken hade aldrig hört talas om Derion förut men han kände ändå igen namnet på något sätt.
"Vem är Derion?" undslapp det honom.
"Han är stigfinnarnas ledare. Stigfinnarna är konungens främsta spårare och bågskyttare medan vi är hans främsta krigare. Jag och Thurdain mötte Derion när vi var unga och vi tre innehar nu de mäktigaste posterna i hela Alendorin. Efter kungen, ärkebiskopen och kanske också rådsäldsten.