Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Tidigt följande morgon påbörjades Nahrlions träning. Derions vita hund kom till pojkens bädd, och Nahrlion visste att den äldre druiden hade skickat djuret för att hämta honom. Så fort hunden såg att pojken var vaken störtade den utan ett ljud inåt skogen, och Nahrlion följde efter så raskt, och tyst, han kunde. Varken hund eller pojke lade märke till figuren bakom en tjock trädstam i lägrets utkant som betraktade deras försvinnande.
Det dröjde inte länge innan de fann Derion, i färd med att teckna underliga tecken i den mjuka jorden med en träpinne. Druiden såg inte upp när de nalkades honom, men han sträckte ut handen och den vita hunden sprang fram och slickade den tillgivet. Sedan gjorde den helt om och försvann djupare inåt skogen.
"Hon kommer tillbaka", sade Derion och log. "Du är snabb, Nahrlion", sade han. "Det är gott. Är du redo att börja din träning?"
"Ja, sir", svarade Nahrlion, lätt andfådd efter språngmarschen.
"Från och med nu titulerar du mig Mästare", sade Derion. Nahrlion nickade tyst. Derion lade undan träpinnen och tecknade åt pojken att sätta sig. Denne satte sig ner på den fuktiga marken med benen korsade på samma sätt som druidens.
"Du har säkert hört många berättelser om druiderna, den ena värre än den andra", började Derion.
"Nej, mästare", svarade pojken. "Jag har aldrig hört andra berättelser än de som djuren har berättat för mig, och de vet föga om druiders förehavanden."
Derion log. "Så mycket bättre", sade han. "Druidernas magi ligger inte i trollformler och magiska drycker, utan i tankens kraft. Sådan magi kan endast praktiseras om utövaren gjorts sig fri från sina fördomar. För att kunna ta dig fram osedd måste du tro på vad du gör; smälta samman med omgivningen. Allt finns i ditt huvud, Nahrlion."
Derion reste sig och gick bort till några buskar i närheten, där det visade sig att han hade gömt två pilbågar, jämte samma antal pilar. Han räckte en pil och båge till Nahrlion. "Vi skall ut på jakt", sade han. "En druid fäller vilket byte han vill, så länge han tackar Kartenis för fångsten och aldrig blir högmodig. Låt oss gå."
I samma stund genljöd ett tjut av smärta i skogen. Derion sprang upp och såg sig vilt omkring. "Min hund", viskade han. "Åh, barthärtiga gudar. Det är min hund, som skriker."

De rusade mot ljudet. Derions vita hund låg under ett stort svart djur med en lurvig päls. Hundens päls var färgad av blod från ett stort sår i halsen. Hunden ylade förtvivlat. Derion tappade fattningen fullständigt och kastade sig fram mot det svarta djuret med ett vrål av sorg och raseri. Med en labb slog djuret som var stort som en mindre björn undan Derion som föll handlöst mot marken. Paniken spred sig i Nahrlions sinne när det lurviga djuret, som han aldrig tidigare hade sett började vanka mot den avsvimmade Derion.
"Lord Thurdain", skrek Nahrlion, men han visste att det var meninslöst. Då hans sinne rörde vid djurets kände han att det inte fanns någon ondska där. Det var enbart ett dumt rovdjur, på jakt efter mat. Då tändes i Nahrlions sinne en beslutsamhet. "Försvinn", skrek han med tanken och han kände att han inte bara nådde fram till djuret ytan också skakade dess tankar. Det lurviga djuret såg på honom och de stora ögonen som syntes under den lurviga hårmanen på huvudet var skräckfyllda. Sedan lufsade djuret iväg i hög fart. Nahrlion knäböjde vid Derions sida.
"Han lever", tänkte Nahrlion.
Då rörde Derion på sig och öppnade ögonen.

Han hade först svårt att fästa blicken på pojken. Sedan viskade han: "Min hund... Min hund, klarade hon sig?"
Nahrlion kastade en blick på djuret, som flämtande låg kvar där den fallit, fläckad av blod.
"Hon lever", sade han, "men jag vet inte för hur länge."
Derion tog stöd mot en trädstam och reste sig mödosamt. Han vacklade till och Nahrlion försökte förskräckt få mannen att lägga sig ner igen. "Ni är skadad, mästare", sade han. "Jag ska se till er hund."
Druiden skakade beslutsamt på huvudet, slog undan pojkens stödjande händer och gick med ostadiga steg fram mot den vita hunden, men föll omkull och mäktade inte resa sig igen. "Kom hit, pojke", bad han. "Du måste hjälpa mig. Den här hunden får inte dö; ty det är min skuld att hon är i en hunds skepnad. Du måste hämta min medicinväska, den ligger gömd i samma buskar som jaktredskapen. Skynda dig..." sedan förlorade han återigen medvetandet.

Nahrlion sprang mot buskarna och fann en påse med örter och annat som han inte visste vad det var. Nahrlion ruskade Derions arm och han vaknade återigen.
"Här är det du sökte, mästare", sade Nahrlion och höll fram den bruna läderpåsen.
Derion böjde sig över hunden med en burk i handen. Sen fick hans ansikte ett desperat uttryck. Han kastade sig på marken och grät. Hunden låg helt stilla.
Solen hann vandra långt över himlen innan Derion tog sig samman och satte sig upp. Han såg väldigt sorgsen ut. Mer till sig själv än till Nahrlion började han tala:
"Hon var en av de få formbytare som finns", sade han. "Hon kunde byta skepnad men i en strid för länge sedan drabbades hon av en fiendes svartkonster för att jag inte lyckades komma till undsättning i tid. Jag räddade hennes liv men hon fastnade i hundens skepnad och fick en hunds sinne, och nu är hon död." Det sista försvann i en snyftning. Då ryckte det till i hundens vänstra framben.
"Hon lever", skrek Derion. "Vi måste försöka rädda henne."

Derion arbetade skyndsamt nu när hunden åter visade tecken på liv. Druiden letade bland örterna i påsen och tog upp två olika knippen. Det ena bestod av röda blad som luktade kummin och den andra örten bestod av nästan svarta blomblad, krokiga i formen och utan lukt. Nahrlion satt och smekte hunden vars bröst stötvis hävdes upp och ner andningen var ansträngd. "Gör upp eld så går jag och hämtar vatten" sade Derion "Ja mästare" svarade Nahrlion och reste sig skyndsamt och började samla torra löv och kvistar. Han fick snabbt ihop tillräckligt. och med hjälp av Derions tändsten började elden snart spraka och knastra. Under tiden tvättade Derion hundens hals ren från blod och smuts. Turligt nog hade hunden inte blivit illa skadad men besten hade skadat flera blodkärl och det rann fortfarande en klar stråle från halsen ner på marken. Derion tog upp örterna på nytt, lade dem i en kopp fylld med vatten och hängde upp den över elden. Det tog inte lång tid innan det började koka i koppen. Derion smörjde in den heta buljongen i ett par lena dukar av borstat skinn och förband det runt hundens hals. Hunden gnällde till, Nahrlion iaktog Derions ansikte det såg spänt och härjat ut. Pojken var rådvill med vad han skulle göra så han fortsatte smeka hunden. Av någon andledning kunde han inte känna dess sinne. "Det finns inget mer vi kan göra för tillfället." Sade Derion till slut, de båda vände sig bort. Derion talade tyst för sig själv "Kanske ändå" han reste sig upp. "Stanna pojk jag går och letar efter andra örter ta hand om hunden så länge." Nahrlion som blev orolig för att bli lämnad själv med hunden utan beskydd reste sig upp. "Kan vi inte ta hunden till lägret först?" "Nej det är av yttersta vikt att ingen får se hunden i den konditionen den just nu befinner sig i." Pojken skulle just till att fråga varför när han blev avbruten av en vacker kvinnoröst. "vad har hänt?" Derion och Nahrlion vände sig förvånat om och stirrade på...

De båda arbetade skyndsamt nu när hunden åter visade tecken på liv.
Derion letade bland örterna i påsen och tog upp två olika knippen. Det ena bestod av röda blad som luktade kummin och den andra örten bestod av nästan svarta blomblad, krokiga i formen och utan lukt. Nahrilon satt och smekte hunden vars bröst stötvis hävdes upp och ner andningen var ansträngd. "Gör upp eld" sade Derion "Ja mästare" svarade Nahrilon och reste sig skyndsamt och började samla torra löv och kvistar. Han fick snabbt ihop tillräckligt. och med hjälp av Derions tändsten började elden snart spraka och knastra. Derion lade örterna i en kopp fylld med vatten och hängde upp den över elden. Det dröjde inte länge innan det började koka i koppen. "vad har hänt?" Derion och Nahrilon vände sig förvånat om och stirrade på...

Thurdains frånvarande ögon. De var ömsom frånvarande som närvarande, analytiska och tomma.