Vad hade gjort dem till sådana nervvrak, då? De flesta vallhundar jag känner är välbalanserade.
Lapphundar är även vakthundar, vilket ju är lite smått kontroversiellt, men samerna har tydligen brukat dem för båda syftena. Max uppfyllde båda rollerna rätt bra. Skällde på allt som verkade farligt och älskade kurragömma-lekar när han måste samla ihop "flocken".
Som sagt var han ju i trotsåldern, så han var ju egensinnig och envis som bara den. Särskilt kelig var han inte, heller. Det sägs att lapphundar sällan fäster sig speciellt mycket vid en person utan snarare vaktar hela flocken lite halvhjärtat, men Max älskade en familjemedlem över allt annat. Oss andra struntade han mer eller mindre i.
Han var inte särskilt glad av sig (förutom när ovannämnda familjemedlem kom hem), eller jo; han hade jättekul när han fick springa lös, rulla sig i snön eller spela innebandy med hundgodis, men han viftade nästan aldrig på svansen trots att han hade roligt. Smått ostabil var han i alla fall; kom man nära honom när han hade ett ben löpte man stor risk att bli biten, och han tog till sig till att morra titt som tätt (visserligen var det sällan det rörde sig om ett kom-närmare-och-jag-biter-dig-morr).
Men trots att han var rätt purken för det mesta och helst ville vara ifred kunde han ju vara hur gullig som helst när han ville.

Jämfört med andra jyckar jag känner var han riktigt klyftig också, och väldigt verbal. Ett imponerande vokabulär hade han...