Nog har jag läst en del, bara sparat mina recensioner på hög...
Jag skrev:
Aileme - Befrielsens tid, Johan Ehrenberg - något så sällsamt som en svensk fantasyroman där huvudpersonerna inte försöker uppfylla en profetia, utan slå sig fria från den så att de skall kunna leva sina liv som de önskar utan gudarnas mästrande. Alldeles nyutkommen är den också. Har inte hunnit så långt än, men språket verkar ligga någonstans i gränstrakten mellan ungdoms- och vuxenroman.
Nu har jag läst ut denna bok, och den var ganska bra. Ehrenberg tar upp kärlek och frihet på ett bra och intressant sätt, även om språket ibland låter som en översättningen från engelskan gjort av någon med dåliga grammatikkunskaper. Vore det inte för den detaljen skulle jag med bestämdhet rekommendera den här romanen - nu blir det med viss tvekan.
Har även tuggat mig igenom Duncans hela
A Man of His Word-serie; jag började uppskatta stilen efter ett tag. Hans alver är så sköna.

Och nu är jag sugen på att läsa fortsättningsserien om den kära kvintetten.
Maja Hagerman:
Spåren av kungens män. Lite väl populärhistoriskt skriven, men annars mycket bra. Handlar om det svenska samhället i brytningstiden mellan asatro och kristendom.
Ursula le Guin:
The Left Hand of Darkness, som handlar om en jordbo som landstiger på planeten Winter (gissa hur klimatet på det stället är) där invånarna inte har något fast kön och slumpen styr om de kommer att vara man eller kvinna nästkommande månad. Jag tror faktiskt att det här är min första sf - den var... sådär. Särskilt engagerande var den inte, och man fick aldrig lära känna någon av karaktärerna på djupet. Särskilt många tänkvärdheter om kön och könsroller innehöll den inte heller. En läsupplevelse jag tycker att man kan vara utan.
Just nu läser jag
The Harsh Cry of the Heron, ett par av Johanna Nilssons böcker och Kerrs
Guldfalken (det blev aldrig av att beställa den på originalspråk). Återkommer med fullvärdig rapport om den sistnämnda, men hittills, omkring hundra sidor i i boken, är jag litet besviken:
Spoiler skrev:
Är det verkligen nödvändigt att poängtera, sida upp och sida ned, att de unga huvudpersonerna är Nevyn och Jill återfödda? Det börjar bli litet tröttsamt... Vidare är jag ledsen på käre gamle Cullyns inkarnation - människan har ju varit en grinig, tillbakadragen soldat/kapten som trånar efter Jill i vartenda liv han har levt fram till nu! Har då inte hans själ utvecklats alls? Men, vad vet jag, det kanske vänder...
Virre, skriv gärna ett omdöme om dina två böcker. Jag har funderat på att läsa båda två.