Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

För snart en månad sedan skrev litteraturvetaren Branko Skrobo en essä i Borås Tidning, "Fantasy – en uppmaning till uppror". Det är kul att någon väljer att försöka lyfta fram fantasyn som en litteraturform värd att ta på allvar, men jag tyckte ändå att den innehöll ganska många konstiga påståenden, så jag skrev ett längre svar på Vetsaga. Som påpekat i den första kommentaren finns det ett uttalande där om makt i Tolkiens värld som jag personligen har lite svårt för – drogs Saruman till makten för att han är korrumperbar? Var det verkligen vad som låg bakom Melkors fall? Finns det inte väldigt många andra i Arda som dras till makt utan att för den sakens skull korrumperas? Et cetera – men jag är, som påpekat, ingen tolkienist. Det skulle vara intressant att se vad ni hade att säga om saken där.

Jag citerar helt enkelt mitt eget svar i kommentaren på Vetsaga:

Tycker det han säger rymmer ett visst mått av saning, men allt stämmer inte. Men samtidigt, det känns som att det är ytterst få i Arda som strävar efter makten, för många är det mest en börda, och de som strävar är de som faller. För oftast är det så att den som är mest lämpad att styra inte önskar den makten.

Men man måste ha i åtanke att det är en persons skapelser, och därför är det möjligt att det vi ser, bara är värderingar.

Nja, är det verkligen sant? Till exempel är ju Aragorn aldrig främmande för att han ska bli kung. Snarare tvärtom!

Aldrig stämmer väl inte? Hans tvekan verkar ha varit mycket stor, och om han bestämde sig tidigare hade han säkert gjort anspråk på tronen tidigare. Han arbetar ju t.o.m. för Ecthelion, och verkar då inte ha varit ute efter att ta makten i Gondor. Tills han blir övertalad av Elrond tror jag han föredrar livet i norr.

Jag har alltid tolkat det som att han tar makten för att han inser det nödvändiga i det, inte för att han vill.

Anspråk på Gondors tron är ju inte helt lätt att göra: redan Arthedains kung blev nekad då han som ättling till Isildur gjorde anspråk på Gondor. Kungen måste visa sig värdig. Inte bara av folket också, utan även av Elrond.

Att Aragorn under en tid tjänar rikshovmästaren kan väl knappast anses vara ett bevis för att han är en motvillig kung. Snarare visar det på stor visdom att han vill veta något om det land och folk han ska styra innan han promenerar in och kräver sin rätt.

Håller med Fredegar i hans sista inlägg.

Aragorn hade inga större tvivel om att han skulle kräva kungamakten som sin. Men han bedömde tidpunkten som olämplig (när han tjänade Ecthelion) precis som han gjorde då han kom till Minas Tirith via de Dödas vägar.

i filmerna så har dom gjort om karaktärerna så att dom ska "åka på en resa" genom filmerna o växa succesivt (läs characther development). I boken så var dock flera av karaktärerna mer eller mindre färdigvuxna (t.ex. Faramir) men det ändrade manusförfattarna på dom ¤%&#&#%/"

Att Aragorn passade på att lära sig om Gondor tror jag också (och jag sa inget om några bevis), men inte att han var helt på det klara med att bli kung en dag. Från den stund Elrond berättade vem han egentligen var, uppfattar jag det som att han tvivlar på sin roll. Att Elrond ställer ett slags ultimatum till honom angående att få hans dotter, tror jag är avgörande för att han ska acceptera att han borde sträva efter att bli kung, men därefter dröjer det nog tills Narsil är ihopsmitt innan han verkligen är beredd. Därmed är det fel att säga att han aldrig var främmande för att bli kung. Den sista tvekan lämnade honom nog när han besegrade Sauron i den mentala striden i palantiren.

Vad gäller filmernas version har de ju inte så mycket med böckerna att göra i det här fallet, så dem kan vi strunta i tycker jag.

"Vad gäller filmernas version har de ju inte så mycket med böckerna att göra i det här fallet, så dem kan vi strunta i tycker jag."

Jo men som du vet är det så att många har påverkats av filmerna o har svårt att skilja på vad som är film o "verklighet".

"Från den stund Elrond berättade vem han egentligen var, uppfattar jag det som att han tvivlar på sin roll. "

Du kanske tänkte på den episoden då han kände sig underlägsen Arwen... skulle nog vem som helst gjort.

**

Dessutom sa han ju i Bri till Sam att svärdet snart skulle smidas ihop igen. så några större tvivel hade han nog aldrig.

Klart att det borde känts lite "pirrigt" iom att han varit utbygdsjägare större delen av sitt liv o var ovan vid stora städer o folkmassor, men det är bara naturligt.

Jag vet att många tagit till sig filmernas version, vilket är olyckligt särskilt på ett sånt här forum. Men jag är ganska säker på att du inte gör det, och ville förvissa dig om att jag inte gör det heller.

Nja, jag tänkte mest på den episoden när Elrond säger att ingen lägre än en kung kan få hans dotter.

Eftersom han redan vet om detta ultimatum när han träffar Frodo i Bree är det ju naturligt att han har i tankarna att smida ihop svärdet och ta över tronen. Men från den tanken till att faktiskt sätta igång projektet, är steget långt.

Och vill man vara petig kan han ju inte alltid ha varit inställd på detta, då han var vuxen när han fick reda på vilken släkt han tillhörde.

"Och vill man vara petig kan han ju inte alltid ha varit inställd på detta, då han var vuxen när han fick reda på vilken släkt han tillhörde. Wink"

hehe