Danne skrev:
För att inte bli utskälld av moderatorerna:
Har du översatt hela dikten, eller bara mittenraden?
Bara mittenraderna än så länge. Det var de som skrek till mig att de ville.
Kanske att jag gör ett försök med resten någon gång, men det blir i så fall mer för ordnings skull. Dikten i övrigt slår inte an några strängar i mig, som de här raderna gjorde.
Jag har för övrigt gjort lite efterforskningar, och det verkar ganska sannolikt att den här dikten aldrig "officiellt" översatts till svenska! Yeats är ganska skralt översatt över huvud taget. Det är mest hans teaterstycken och noveller som undfått den nåden, inte hans diktande.
Citera:
"Knappt ett tjugotal av hans 375 dikter har tolkats till svenska - framför allt under mellankrigstiden av Erik Blomberg, Anders Österling, Karl Asplund och Gunnar Mascoll Silverstolpe",
skriver Kaj Attorps. Han kom 2001 ut med en samling av sina 52 favoritdikter av Yeats, tillsammans med en kortare levnadsteckning och lite kommentarer och bakgrundsfakta till varje dikt. Samlingen har fått titeln "Han önskar att hans älskade vore död", efter en av dikterna som är med. Boken är nog så intressant, i och för sig, men Attorps kycklade ur! Han har inte tolkat dikterna på svenska, utan bara prosaöversatt dem, för att göra det enklare för läsaren att ta till sig dem i det engelska original som också finns med i boken. Angående varför det finns så få tidigare Yeats-översättningar skriver Attorps:
Citera:
"Förklaringen måste väl i första hand sökas i att han är extremt svåröversatt. Ty Yeats är kanske det engelska språkets störste versvirtuos efter Shakespeare, på en engelska dessutom med speciella iriska inslag."
Må så vara, men jag tycker ändå det är lite klent av honom att inte göra ett försök, och ge även den inte fullödigt engelskkunnige svensken chansen att upptäcka Yeats. Några av de tidigare diktöversättningarna, från mellankrigstiden alltså, finns med i Attorps bok, och de är i mina ögon väldigt lyckade. Dessa tidigare översättare var å andra sidan själva "traditionella poeter med ett stort hantverkskunnande", medan Attorps "bara" är litteraturkritiker och prosaförfattare, så han kanske ansåg uppgiften vara honom övermäktig.
Den dikt av Yeats som jag för ögonblicket gillar bäst är en av hans tidiga, då han var lite mer romantisk och drömmande. (Han utvecklades till att bli lite mer "modern" och konkret på senare dagar.) Dikten heter
The Stolen Child, och passar utmärkt in på ett fantasyforum som detta!
WHERE dips the rocky highland
Of Sleuth Wood in the lake,
There lies a leafy island
Where flapping herons wake
The drowsy water rats;
There we've hid our faery vats,
Full of berrys
And of reddest stolen cherries.
Come away, O human child!
To the waters and the wild
With a faery, hand in hand,
For the world's more full of weeping than you can understand.
Where the wave of moonlight glosses
The dim gray sands with light,
Far off by furthest Rosses
We foot it all the night,
Weaving olden dances
Mingling hands and mingling glances
Till the moon has taken flight;
To and fro we leap
And chase the frothy bubbles,
While the world is full of troubles
And anxious in its sleep.
Come away, O human child!
To the waters and the wild
With a faery, hand in hand,
For the world's more full of weeping than you can understand.
Where the wandering water gushes
From the hills above Glen-Car,
In pools among the rushes
That scarce could bathe a star,
We seek for slumbering trout
And whispering in their ears
Give them unquiet dreams;
Leaning softly out
From ferns that drop their tears
Over the young streams.
Come away, O human child!
To the waters and the wild
With a faery, hand in hand,
For the world's more full of weeping than you can understand.
Away with us he's going,
The solemn-eyed:
He'll hear no more the lowing
Of the calves on the warm hillside
Or the kettle on the hob
Sing peace into his breast,
Or see the brown mice bob
Round and round the oatmeal chest.
For he comes, the human child,
To the waters and the wild
With a faery, hand in hand,
For the world's more full of weeping than he can understand.
Det var förresten roligt att hitta den här dikten i boken, för jag kände igen den väl, men visste inte att det var Yeats. Den finns nämligen tonsatt av The Waterboys på deras skiva Fisherman's Blues. Eller ja, refrängen är tonsatt, resten deklameras till bakgrundsmusik. Väldigt stämningsfullt hur som helst. Och skivan som helhet kan rekommenderas!