EN
ÖVERGIVEN BORG
Sjätte avsnittet
– Färdemännen och barden
Av: Gustav Dahlander
Bild:
Patrik Jakobsson
meras
och Indrâzor kastade sig i den lilla båten så att den nästan kantrade
av den plötsliga påfrestningen. De fann att den var av gott virke, men
i den fanns inga åror. Det senare var dock ett problem som de båda inte
ägnade lång tid åt att begrunda, ty nu kom ytterligare flera stora spindlar,
väl i samma storlek som de två första, nedför trappan. De tog så pass
stor plats där på andra sidan att de små ödlor, ormar och spindlar som
samlats närmast kajkanten föll i vattnet och spolades bort. Umeras och
Indrâzor lät dock ingen tid gå till spillo, för nu när ledarspindlarna
anlänt började de största fladdermössen störtdyka mot de båda. De lät
då förtöjningarna lossa -- båten fångades omedelbart av strömmen och
spolades bort.
De lämnade skrin och väsanden långt bakom sig och hörde inom kort endast
vattnets forsande. De satt i tysthet och åsåg hur båten i svindlande
hastighet färdades genom fornåldriga urholkningar i bergsgrunden. Plötsligt
dök emellertid en matt ljusfläck upp, i slutet av en lång raksträcka.
Deras hjärtan blev förhoppningsfulla. och när de kom närmare såg de
tydligt att floden fortsättningsvis löpte fram utomhus under stjärnklar
himmel. De slungades så med ens ut ur tunneln, och såg i natten mörka
träd som kantade flodens stränder.
Det dröjde dock inte länge innan floden rann ut i
öppnare landskap, men detta var ingalunda något som de prisade. Deras
farhågor om att de var alltför synliga i detta landskap blev snart nog
besannade, ty plötsligt dök tre orker upp, som verkade ha stått på vakt
vid flodbanken. Orkerna upptäckte den lilla fackelbelysta båten tidigt,
och hade god tid på sig för att alla lägga an en pil på bågsträngen,
innan de båda människorna nått lämplig skottvinkel.
Detta ägde emellertid aldrig rum, för ut från
snåren intill de tre bågskyttarna störtade nu ett stort antal väldiga
spindlar och ödlor. Somliga vidunder hade tagit sig ut från borgen och
var nu på jakt efter mat. Detta blev förvisso orkernas undergång, ty
de dräptes snabbt och våldsamt. Umeras och Indrâzor drog däremot en
lättnadens suck, för vilddjuren, allt för upptagna med att riva och
slita i sitt stinkande byte, ägnade inte den minsta uppmärksamhet åt
den lilla båten. I synnerhet inte efter det att Umeras släppt ned facklan
i vattnet.
Deras färd fortsatte nu i mörker; de båda funderade
åtskilligt på hur de skulle få in båten till stranden, ty nu hade vattnet
blivit åtskilligt bredare och strömmen mindre stark. Hur de än paddlade
med armarna eller sträckte sig efter trädgrenar som hände ut över vattnet
så lyckades de inte finna på någon sätt att komma in till land, och
det var på tok för riskabelt att simma. Till slut fann de det lika gott
att ge upp sina försök. Indrâzor tände i stället ytterligare en fackla,
varpå han satte sig att bläddra i boken som han funnit bredvid den nyckel
som ledde till vidundrens håla. Efter att ha läst och bläddrat i denna
bok en god stund såg han allvarlig upp mot Umeras.
"Jo, det här var just snyggt."
"Vad menar du?"
"Nog var din 'herr' Fahan Nahaid intresserad av djuruppförning
alltid, men inte på det sätt som vi trodde."
"Vafalls? Säg inte att det står förtalt om kräken
bakom dörren i den där gamla boken!"
"Där gissar du rätt, min vän. Det var denne Fahan
Nahaid, säkerligen den gamle slottsherren, som med hjälp av svart magi
uppfödde dessa varelser. Allt om hur han gick till väga verkar stå nedskrivet
i denna bok. Han nämner även i en notis här att djuren under inga omständigheter
får släppas fria i naturen, där de förökar sig snabbt: 'Detta skulle
innebära stor fara för landens invånare; många av varelserna är alltför
storväxta för att det överhuvudtaget skall vara möjligt att hantera
dem.'"
"Ve oss! vad är det vi har gjort?" Umeras tog sig
för huvudet och vred sina händer, om vartannat.
"Vet att det aldrig skulle ha skett om inte du hade
varit så girig efter rikedomar. Du gapade efter för mycket. Om vi hade
tagit oss tid att läsa boken eller dyrka upp de låsta dörrarna hade
vi säkerligen lämnat borgen betydligt lättare till sinnes än vad som
nu blev fallet. Och kanske hade vi även haft med oss mer i packningen
än en ond bok."
"Ja, du har i sanning rätt, Indrâzor. Jag måste lära
mig att bättre hantera min iver. -- Nästa gång vi hamnar i trångmål
skall jag vara försiktigare, det svär jag på!"
"Det gläder mig att höra. Betänk dock att det som
nu skett förvisso aldrig kan göras ogjort -- jag misstänker att dessa
skogar fortsättningsvis inte enbart kommer vara fruktade för sina väldiga
troll …"
"Jag hoppas och ber till Orome att du har fel."
Ögonblicket efter att Umeras yttrat dessa ord skakades den lilla båten
av en plötslig kollision. De hade, utan att märka det, drivit upp på
en strandbrink.
"Underbart!" utropade Indrâzor, och glömde för en
kort stund skulden som tyngde dem. "Nu får vi äntligen trampa fast mark
igen och slipper bli stela i leder och ben. Umeras, du som känner landen,
är det inte så att denna flod löper jämsides med landsvägen ett stycke
någonstans framöver?"
"Jo, det är sant! Då behöver vi faktiskt bara följa
floden längs denna strand för att nå landsvägen, och om vi färdas utan
vila fram till morgondagens kväll har vi gott hopp om att hinna nå Sista
värdshuset, där vi kan finna bot för våra skuldkänslor och vila för
själen. Mycket angenämt, på min ära!"
"Så får det bli! Jag vet inte hur du känner, men
jag skulle i alla fall finna det svårt att få någon sömn innan vi har
en stugvägg mellan oss och natten."
Sagt och gjort; de båda äventyrarna axlade sina ränslar och fann tröst
i att minnas alla de värdesaker som hade blivit vinsten från det nyligen
avslutade handelsuppdraget. Umeras, som helt hade glömt den plågsamma
vikten av all packning, men blev nu ånyo påmind. Han insåg dock att
en sådan ringa sak som vikten hos en ränsel inte var värd allt knot
som han utsatt Indrâzor för tidigare under färden. Dessutom ansåg han
detta vara en del av det löfte han givit sin reskamrat om att inte sätta
sig på tvären i besvärliga belägenheter. Han hade lovat att ta det allvarliga
på större allvar, och fann det lika gott att börja omedelbart.
De båda fortsatte långs floden, men endast efter
några hundratal meter, närmare än de anat, nådde de vägen. De fortsatte
därefter hela natten och hela nästa dag. På kvällen nådde de så Sista
värdshuset, där de berättade sin historia för gästerna i skänkrummet.
Bland de gästerna fanns jag -- Turlin barden -- och
jag har fört deras saga vidare. Därmed har ljus spridits över dunkla
frågor, och folket har blivit varse varför skogarna är så mörka och
fruktade här i trakterna.
Vad Umeras och Indrâzor beträffar så tror jag att
de gav sig av härifrån illa kvickt. Jag har åtminstone varken hört ord
eller rykte som skvallrar om var de finns. Kanske drog de sin färde
söderut, till Indrâzors varma hemländer; kanske över bergen, till Umeras
folk. Säkert är i alla fall att de inte finns kvar här i trakten. Två
märkliga gestalter var de förvisso, nordmannen och sydlänningen.
---------------
Till föregående avsnitt
---------------
Tillbaka till sagans förstasida
Tillbaka till julkalendern 2005
Tillbaka till Alster
Upp