FANTASI
Av: Gustav Dahlander
Bild: "Arda översvämmat" © Wargen
Över skogens golv vilar stillheten grön. Här vid brynet hörs ännu tågstationens brus, men inåt urskogsmörkret råder ostört lugn. En gren rister till av en framilande fågel. Med självklar lätthet skulle den kunna röra sig över trädkronorna, svävande över världens golv. Men nu väljer den att kryssa fram mellan trädstammarnas kolonner, där svarta flugor ostadigt dunsar fram.
"Jag är världarnas främsta flygare", stämmer den upp. "Flugans färd bekommer mig inte, den är mat till att stilla hungern. Men oj vad den rör sig klumpigt. Här finns flugorna i mängder: på mig går ingen nöd."
Och
så girar den bortåt mellan stammarna i sitt sorglösa lopp. Just över telegrafledningarna
lyfter den sig. Fågeln försvinner hinsides de mörka trådarna: den svinner
hän i grenverket.
Ett stycke bort stegar en pojke kring i riset under grenarna. Hans ögon följer fågeln, innan blicken fastnar på telegrafstolparna. De skimrar blekt i skogens halvdager, dessa stolpar som likt en gata genomkorsar trädtopparnas fält. Inuti ledningarna susar tankar fram. Meningar flyr hädan på trollvingar, från en plats till en annan.
"Vi är vetandets budbärare", viskar det från de svarta trådarna. "All världens kunskap är vår. På ingen tid alls för vi fram sagesmännens tankar. Allt hör vi, och inget glömmer vi."
Men pojken har inte befattat sig med vingad kunskap. Han ser upp mot stolparna, vilka för skogen tycks ha blivit uppradade alldeles nyss.
"De restes för väldigt länge sedan", tänker pojken. "I förfjol, kanske. I en annan värld. När jag blir stor skall jag också uträtta storverk. Jag kommer att resa skyhöga kolonner, som stolparna där borta. Men jag skall förbli i frihet, just som fågeln."
För sin fantasi ser pojken sig själv i framtiden. Han gör text som läses av människorna, som lyfter deras tankar och styr dem bort mot fjärran platser. Han sitter på sitt rum, omgärdad av böcker med stora röda pärmar. Där svävar hans penna över papperet, och fram träder tankar och bilder från en främmande tid. Och människorna läser.
Författaren ser in i de röda böckerna. Han skriver, och blickar bakåt genom tiden, förnimmande visioner hos dåtidens sagomästare. Med hans ord tecknas en annorvärld över papperet: blått hav och gröna landamären under bergens grå rand. I denna fordomtima verklighet blir sten urholkad av flitiga händers värv; skepp stävar fram över vattnet och från träden ljuder alvsång. I sången rör sig lärdom från tidens djupaste skikt. Lärdom som berättar om den stora vandringen, om urtidens drabbningar och om människornas ankomst ur österns fjärran. Sedan tilltar människornas skara; dvärgarna drar sig tillbaka i bergen och alverna reser bort mot västern i sina skepp. Från trädkronornas sångare ljuder klagohymnen ut över skogen.
Samtidigt kommer en resande hem till människornas stora stad, just innan ytterporten stängs för natten. Han suckar tungt och borstar resdammet av kappan. I denna stad har hans förfäder levat, och här skall hans ättlingar bo, långt efter det att de sista alverna inskeppat sig och försvunnit. På hemväg upp bland gatorna stannar han till vid värdshuset. Där inne glammar det från människorna. Han vet emellertid att samvaron städse är spänd, att de skallande skratten finns till för att dölja. Därför framlever han sina dagar på vägarna -- en vandrare -- och sålunda styr han sina steg vidare, och vänder värdshuset ryggen. Bakom honom fortgår samvaron.
Ett sekel därefter står värdshuset ännu kvar. I väggarna har åren tecknat sina runor och skylten över ingången är måhända en smula sliten, men samvaron i skänkrummet är densamma. Gräset växer över gravhögarna och bergens salar ekar tomma, alltmedan skogslöven faller över den älv som bär bort mot havet. Historia blir till myt, och alvernas galder svinner hän ur minnet. Men i värdshuset sjunger människorna vidare. Sången berättar om spruckna dryckeskärl och välfyllda kalkar, och på dagarna fortgår arbetet. Man reser ut över nejden och bygger.
Telegrafstolparnas pelare höjer sig. Genom landskapet rusar ett tåg, och från dess fönster skymtar den unga pojken stundom något hus, utstrött bland de böljande kullarna. Snart kommer han fram till den lilla byn. Byn med kvarnen, som finnes just utom synhåll från stadsfabrikernas skorstenar. Pojken kliver av tåget och springer ut i skogen. Ut bland träden.
---------------
Kommentera (8)
Tillbaka
till julkalendern 2005
Tillbaka
till Alster
Upp
Av: Gustav Dahlander
Bild: "Arda översvämmat" © Wargen
Över skogens golv vilar stillheten grön. Här vid brynet hörs ännu tågstationens brus, men inåt urskogsmörkret råder ostört lugn. En gren rister till av en framilande fågel. Med självklar lätthet skulle den kunna röra sig över trädkronorna, svävande över världens golv. Men nu väljer den att kryssa fram mellan trädstammarnas kolonner, där svarta flugor ostadigt dunsar fram.
"Jag är världarnas främsta flygare", stämmer den upp. "Flugans färd bekommer mig inte, den är mat till att stilla hungern. Men oj vad den rör sig klumpigt. Här finns flugorna i mängder: på mig går ingen nöd."
Och
så girar den bortåt mellan stammarna i sitt sorglösa lopp. Just över telegrafledningarna
lyfter den sig. Fågeln försvinner hinsides de mörka trådarna: den svinner
hän i grenverket. Ett stycke bort stegar en pojke kring i riset under grenarna. Hans ögon följer fågeln, innan blicken fastnar på telegrafstolparna. De skimrar blekt i skogens halvdager, dessa stolpar som likt en gata genomkorsar trädtopparnas fält. Inuti ledningarna susar tankar fram. Meningar flyr hädan på trollvingar, från en plats till en annan.
"Vi är vetandets budbärare", viskar det från de svarta trådarna. "All världens kunskap är vår. På ingen tid alls för vi fram sagesmännens tankar. Allt hör vi, och inget glömmer vi."
Men pojken har inte befattat sig med vingad kunskap. Han ser upp mot stolparna, vilka för skogen tycks ha blivit uppradade alldeles nyss.
"De restes för väldigt länge sedan", tänker pojken. "I förfjol, kanske. I en annan värld. När jag blir stor skall jag också uträtta storverk. Jag kommer att resa skyhöga kolonner, som stolparna där borta. Men jag skall förbli i frihet, just som fågeln."
För sin fantasi ser pojken sig själv i framtiden. Han gör text som läses av människorna, som lyfter deras tankar och styr dem bort mot fjärran platser. Han sitter på sitt rum, omgärdad av böcker med stora röda pärmar. Där svävar hans penna över papperet, och fram träder tankar och bilder från en främmande tid. Och människorna läser.
Författaren ser in i de röda böckerna. Han skriver, och blickar bakåt genom tiden, förnimmande visioner hos dåtidens sagomästare. Med hans ord tecknas en annorvärld över papperet: blått hav och gröna landamären under bergens grå rand. I denna fordomtima verklighet blir sten urholkad av flitiga händers värv; skepp stävar fram över vattnet och från träden ljuder alvsång. I sången rör sig lärdom från tidens djupaste skikt. Lärdom som berättar om den stora vandringen, om urtidens drabbningar och om människornas ankomst ur österns fjärran. Sedan tilltar människornas skara; dvärgarna drar sig tillbaka i bergen och alverna reser bort mot västern i sina skepp. Från trädkronornas sångare ljuder klagohymnen ut över skogen.
Samtidigt kommer en resande hem till människornas stora stad, just innan ytterporten stängs för natten. Han suckar tungt och borstar resdammet av kappan. I denna stad har hans förfäder levat, och här skall hans ättlingar bo, långt efter det att de sista alverna inskeppat sig och försvunnit. På hemväg upp bland gatorna stannar han till vid värdshuset. Där inne glammar det från människorna. Han vet emellertid att samvaron städse är spänd, att de skallande skratten finns till för att dölja. Därför framlever han sina dagar på vägarna -- en vandrare -- och sålunda styr han sina steg vidare, och vänder värdshuset ryggen. Bakom honom fortgår samvaron.
Ett sekel därefter står värdshuset ännu kvar. I väggarna har åren tecknat sina runor och skylten över ingången är måhända en smula sliten, men samvaron i skänkrummet är densamma. Gräset växer över gravhögarna och bergens salar ekar tomma, alltmedan skogslöven faller över den älv som bär bort mot havet. Historia blir till myt, och alvernas galder svinner hän ur minnet. Men i värdshuset sjunger människorna vidare. Sången berättar om spruckna dryckeskärl och välfyllda kalkar, och på dagarna fortgår arbetet. Man reser ut över nejden och bygger.
Telegrafstolparnas pelare höjer sig. Genom landskapet rusar ett tåg, och från dess fönster skymtar den unga pojken stundom något hus, utstrött bland de böljande kullarna. Snart kommer han fram till den lilla byn. Byn med kvarnen, som finnes just utom synhåll från stadsfabrikernas skorstenar. Pojken kliver av tåget och springer ut i skogen. Ut bland träden.
---------------
Kommentera (8)
Tillbaka
till julkalendern 2005
Tillbaka
till Alster
Upp