BERÄTTELSER FRÅN FJÄRDE ÅLDERN:
EN KRIGSHERRES ÅTERKOMST

Fjärde avsnittet
– Mot Skuggans rike

Av: Robin Velander alias Sauron X
Bild: Ylva Styffe

Frodo vaknade upp med ett ryck. Han hade drömt samma dröm som alla de senaste nätterna. Hans fars död. Han gick till ett fönster och såg ut över Minas Tirith. Det var tidig morgon. Snart skulle Frodo, Jeanie, Kolras, Heron -- Aragorns rådgivare -- och Ringizil samlas på borggården och påbörja vandringen mot Mordor. Frodo var Den utvalde. Den som skulle förinta ondskan och skicka iväg den från Arda. Frodo visste vad han var tvungen att göra, men han var väldigt rädd för att göra det. När han återvände hem skulle han vara tvungen att berätta om sin fars död för sin mamma Rosa och för sina tolv syskon Elanor, Rosa, Merry, Pippin, Guldlock, Hamfast, Veronika, Törel, Bilbo, Rubina, Nils och Tolman.
   Två ryttare uppenbarade sig plötsligt. Det var Faramir av Ithilien, Aragorns drots och närmaste man, och hans fru Éowyn, krigarkvinnan. Frodo såg Aragorn gå ut på borggården och hälsa på dem.
   "Välkommen, min hängivne drots, och ni, vackra Éowyn. Vad är ert ärende?"
   "Vi har kommit från Ithilien för att berätta att orkerna börjat tåga in", sade Faramir.
   "De var oväntade och de tog över de södra delarna av Ithilien", sade Éowyn. "Jag tror att där var några uruker."
   "Uruk-hai! Efter räden mot Riftedal så måste många alver blivit omstöpta", sade Aragorn bekymrat.
   "Mina spioner utanför Mordor har fått information om att femton uruk-hai har skapats", sade Éowyn. Frodo lyssnade oroligt.
   "Är det sant det ni säger? Om att Frodo Gamgi, son av Samvis Gamgi, är den utvalde?" frågade Faramir.
   "Ja, det är det. Vi har bildat ett sällskap med sex personer, som ska tåga in i Mordor när mina styrkor anfaller Minas Morgul. Det är Frodo, Jeanie Nedomkull, Kolras Stolzenfot, alven Ringizil och en av mina rådgivare, Heron", berättade Aragorn.
   "Nå, vi måste ge oss av igen. Lycka till", sade Faramir, och satte sig på sin häst igen. Éowyn gjorde detsamma, och de red iväg. Frodo knatade ned till borggården.
   "God morgon, Frodo", sade Aragorn glatt. "Gör dig beredd för resan, jag tror att dina kamrater redan sitter och äter frukost."
   "Tack", sade Frodo och gick ned till slottets matsal. Frodo slog sig ned bredvid Jeanie som satt och åt rågbröd.
   "God morgon, vill du ha?" frågade hon och knyckte med nacken så att hennes bruna hår böljade.
   "Ja tack", svarade Frodo och tog emot ett rågbröd med skinka på.
   "Vad spännande, eller hur? Jag ångrar mig inte en sekund", sade Jeanie.
   "Inte jag heller. Jag är som min far. Jag gillar äventyr. Det har mamma och min syster Elanor alltid sagt", sade Frodo med ett sorgset leende.
   "Kom igen Frodo. Ryck upp dig. Det var en stor förlust att din pappa dog, men det verkar som att Ilúvatar ville detta", sade Jeanie.
   "Ja, du har rätt som alltid. Jag måste det. Jag måste gå vidare", sade Frodo och log. "Förresten, varför heter du Jeanie?" frågade han sedan. "Jeanie är ett väldigt ovanligt namn bland hobbitar. Det är ju ingen i Midgård som heter så ju."
   "Jag heter inte Jeanie. Jag heter Jeanette Nedomkull, men redan min mamma och pappa kallade mig Jeanie, och därför började alla kalla mig det. Det är jag riktigt stolt över", berättade Jeanie.
   "Det visste jag inte", skrattade Frodo.
   "Du är ju döpt efter din fars husbonde, Frodo Secker." Jeanie kysste Frodo på kinden.
   "Frodo! Jeanie eller Jeanette! Samlas på borggården vi nu ska! Skynda på ni måste", sade Ringizil som stod bakom dem.

Tio minuter senare stod sällskapet på borggården.
   "Lycka till och må Ilúvatar vaka över er. Mina styrkor anfaller Mordor tre timmar efter att ni har avgått härifrån. Som sagt, lycka till!" sade Aragorn och log. Sedan började Den utvaldes sällskap ritten från Minas Tirith. Först red Ringizil med ett stort svärd, en dolk och en sköld som vapen. Sedan kom Frodo med ett litet rubinprytt svärd som vapen. Bredvid honom red Jeanie med samma sorts vapen som Frodo. Efter dem red Kolras med en dolk och en liten sköld och sist red Heron med en pilbåge, ett koger och ett svärd.

Efter att ha färdats länge klev de av hästarna (i hobbitarnas fall ponnyerna) och började vandra genom att stort bergspass.
   "Från den där klippan kan man se Mordor och Minas Morgul", sade Heron och pekade. De tog sig upp dit, och Frodo och Jeanie tittade ut över nejden. Mordor var verkligen ett mardrömsland. Inte ett enda vackert grönt grässtrå så långt ögat nådde. Mörka moln låg tätt över landskapet.
   "Luften är väldigt tunn här, Ringizil", sade Kolras.
   "Väldigt högt upp vi är. Nästan tusen meter upp", sade Ringizil och fingrade på sin svärdsskida.
   "Om vi börjar vandra nu så är vi framme vid Mordor innan kvällen", sade Heron.
   "Ja, men sedan blir det en tuff klättring uppför bergen som omger Mordor", påpekade Ringizil sakkunnigt. De började vandra igen.

Aragorn och Arwen red bredvid varandra. Många soldater red bredvid dem och hade dragna svärd. Skuggornas berg låg framför dem. För fem månader sedan övertogs den svarta staden Minas Morgul igen av en orkarmé. Nu skulle det goda segra. Slaget om Midgård hade börjat. Herr Alrosion red fram till dem.
   "Hur långt är det kvar till Minas Morgul och Morithil", sade han.
   "Morithil, vem?" frågade Aragorn. "Tsavong Lai på alvspråk", sade Arwen. Den dvärgiska generalen Lór Halfingrage red fram till dem och sade:
   "Det ska bli roligt att kasta ut ondskan från Midgård, ers höghet."
   "Trevligt för dig, mäster dvärg", sade Aragorn.
   "Mina soldater börjar bli otåliga", sade Lór och red tillbaka. En annan alv red fram och började tala på sindarin.
   "Vem är det?" frågade Aragorn.
   "Det här är Glorgonzilion. Han är en avlägsen släkting till Glorfindel av Riftedal, min halvbror. Han har befälet om jag dör", berättade Alrosion.
   "Jag undrar hur långt Frodo, Jeanie och de andra har kommit?" sade Aragorn och tittade mot bergstopparna.
   "Oroa dig inte, ers höghet. De klarar sig", sade Alrosion.

En orkarmé red ut från den mörka staden Minas Morgul. Frodo, Jeanie, Kolras, Ringizil och Heron hade gömt sig bakom en sten.
   "Lai vet att kungen kommer att anfalla", sade Heron.
   "Fortsätta vi måste. Nära bergen vi är", sade Ringizil. Frodo och Jeanie drog med sina ponnyer och började gå upp mot Mordors berg.
   "Det här kommer att bli en tuff klättring. Håll i era ponnyer, hobbitar", sade Heron som började gå uppåt, mot Mordor.
   "En jätte lever här det sägs. Vara försiktiga ni måste", sade Ringizil.
   "Ringizil har rätt. Det lever en jätte här. Det står så i Minas Tiriths skriftrullar i alla fall", sade Heron.
   "Människornas beräkningar är dumma. Mycket bättre alvers är", sade Ringizil.
   "Bortskämda falskalv!" vrålade plötsligt Heron och spände sin båge.
   "Sluta!" skrek Kolras. "Något kommer!"
   Fotsteg hördes och en massa stenar ramlade ned. Herons hingst stegrade sig. En enorm människoliknande varelse steg upp ur berget: den var kraftig och dess skinn var grönfärgat, som på ett stentroll. Den bar en läderväst och ett par ullbyxor.
   "Det är jätten!" skrek Jeanie och började springa med sin ponny. Jätten vrålade och blottade sina vassa tänder.
   "Göm er ni måste, hobbitar. Heron och jag tar hand om det här", skrek Ringizil. Heron spände sin båge och sköt en pil mot jätten. Den vrålade av smärta och lyfte upp en sten och slängde den mot Heron.
   "Se upp!" skrek Ringizil och sprang mot monstrets fot och genomborrade den.
   "Aah!" skrek jätten och tappade stenen, som föll mot berget och splittrades. Heron sköt två pilar och träffade jätten med en i vardera öga.
   "Nu Ringizil!" skrek Heron och Ringizil började klättra mot bröstkorgen på den enorma varelsen. Jätten svängde runt sina stora armar som en väderkvarn, men Ringizil högg sitt svärd i bröstkorgen på jätten och hjärtat genomborrades. Han hoppade ned och jätten började svänga runt. Sedan ramlade den med en duns.
   "Herre Ilúvatar", sade Kolras och tittade på den döde jätten.
   "Vi måste fortsätta. Annars kommer många fler onaturliga monster anfalla oss", sade Heron.
   "Rätt du har. Förlåt mig för det jag sade", sade Ringizil och lade handen på Herons axel.
   "Det gör inget, Ringizil, min vän. Men nu måste vi gå", sade Heron. De kom upp till toppen av Mordors berg efter en tröttsam vandring i fyra timmar. Det började skymma.
   "Äta nu vi måste. Sedan måste vi bara vila i en halvtimma, sedan vandra vi måste ned i Mordor, sedan raka vägen till Razád-dûr", sade Ringizil. Sedan slog de sig ned och åt.

"Vad i …", sade Aragorn. En hel hop av orker stormade mot dem.
   "Åh, nej. Nej, nej, nej! Gör er redo för strid!" skrek Alrosion. Alla alver, människor och dvärgar drog upp sina svärd, bågar och yxor. Orkerna kom närmre, närmre och närmre.
   "Rid emot dem!" skrek Aragorn och alla människor och dvärgar började rida eller springa. Alverna stod kvar. De som hade bågar ställde sig framför de andra och lade an.
   "Naur!", skrek Alrosion och pilar flög omkring dem. En del orker föll ihop medan andra bara sprang. Alla människor och dvärgar stötte ihop med varandra och döda orker flög runt i luften. Aragorn föll av sin häst, men brydde sig inte om det. Han högg ihjäl en massa orker ändå. En välbekant ridande gestalt kom emot dem.
   "Arwen! Kom inte hit!" vrålade Aragorn, men Arwen hörde inte på. Hon kom emot den stridande truppen med draget svärd. En ork hoppade på Aragorn med en dolk.
   "Ah! Bort!" skrek Aragorn och högg huvudet av den. Sedan fick Aragorn syn på något som fick hans blod att frysa till is.
   "Uruk-hai!" skrek han. De krigande urukerna fick syn på honom och började gå mot honom med stora morgulknivar. En pil kom mot en uruk och träffade den i strupen. Alrosion stormade emot dem med sina alver. Urukerna blev rädda och sprang för sina liv - slagfältet tömdes snart på fiender.
   "Seger!" skrek Aragorn och alla ropade ja, med glädjefyllda stämmor.
   "Men det är lång tid kvar innan vi får fira. Nu ska vi mot Minas Morgul!" ropade Aragorn, och satt upp på sin häst. Han red iväg, och hans tappra soldater följde. Han visste att det hela knappt hade börjat.

"Vandra igen vi måste", sade Ringizil.
   "Ja ja", sade Frodo och lyfte sig upp.
   "Min unga hobbit. Rida du ska få när vi är i Mordor", sade Ringizil, och väckte Heron.
   "Nu bär det brant nedåt. Vi måste vara försiktiga", sade Kolras.
   "Du har rätt, hobbit", sade Heron. De började sakta vandra nedåt. För att de inte skulle ramla ned gick de mycket sakta med sina hästar. Så var de nere på fast mark. De var innanför Mordors svarta murar. Frodo tittade upp mot natthimlen. Den var kolsvart.
   "Milde tid! Vi är i Svarta landet", sade Heron.
   "Må Ilúvatar vaka över oss", sade Ringizil, och satt upp på sin häst. "Vi måste fortsätta. Långt till Razád-dûr det är." Sällskapet började rida i full fart. Mordor var det värsta Frodo hade sett. Varför anmälde han sig till kriget? -- varför, varför? tänkte han.
   "Hur är det, Frodo?" frågade Jeanie.
   "Inget, Jeanie. Inget", svarade han.


"De är snart här", sade Grotbruge.
   "Bra, min trogne tjänare. En uruk har dött. Gör de andra urukerna klara. Och de övriga orkerna. Slaget om Minas Morgul ska stå i gryningen", sade Tsavong Lai.
   "Ni är stor, mästare", sade Grotbruge.
   "Ja, Morgoth var stor. Sauron var stor. Jag är stor!" skrattade Tsavong Lai och tog av sig sin hjälm. Grotbruge var nära på att svimma av synen.
   "Varför ser du så dåsig ut Grotbruge? Det var bara skönt att få ta av sig hjälmen." Tsavong Lai fingrade lite på sin katana. "Det är i år det sker. År 29 i fjärde åldern blir början på människornas undergång", sade krigsherren, och strök lite på ett av sina många ärr.

---------------

Till föregående avsnitt
Till nästa avsnitt

---------------

Tillbaka till sagans förstasida
Tillbaka till julkalendern 2005
Tillbaka till Alster
Upp