BERÄTTELSER FRÅN FJÄRDE ÅLDERN:
EN KRIGSHERRES ÅTERKOMST

Sjunde avsnittet
– Slaget om Midgård

Av: Robin Velander alias Sauron X
Bild: Håkan Ackegård

Morgonen grydde i Mordor. Tusentals soldater stod uppställda på ett askfält och tittade ut över det svarta landet. Aragorn Elessar, Faramir och Éomer, Éomunds son ställde upp sig framför sina trupper. Aragorn började tala.
   ”Det är dags för Slaget om Midgård. Detta kan vara slutet för mig, Éomer, Faramir och kanske många av er. Men tänk nu att era liv inte kommer att vara bortkastade. Ni kommer att dö som hjältar och ni kommer hedras som hjältar. Må Ilúvatar vara med er!”
   Trupperna började sätta sig i rörelse. Lite längre bak ledde Arwen och Éowyn bågskyttarna och katapulterna.
   ”Vi måste vinna det här, såsom vi vann Ringens krig”, sade Éowyn.
   ”Tyst! Vad är det som låter?” utropade Arwen. En liten styrka på trettio man med både alver och dvärgar kom emot det stora förbandet. Det var Legolas Grönblad och Gimli Alvvän som ledde styrkan.
   ”Gimli! Legolas!” utropade Aragorn glatt.
   ”Det är klart att vi vill hjälpa till att krossa ondskan en gång för alla”, muttrade Gimli.
   Det enorma uppbådet fortsatte sin framryckning. Den grå marken skakade av styrkans fötter. Hären kom närmare Razád-dûr, och närmare. När de slutligen nalkades dess närhet, omringade de det svarta fästet. Gimli och Legolas stod bredvid Aragorn.
   ”Nu har vi nått vårt mål till slut”, ropade Aragorn. ”Jag vill önska er lycka till, mina människor, alver och dvärgar. Må Ilúvatar vara med er. Anfall!”
   Styrkan attackerade fästet. Stenbumlingar flög brinnande genom luften och träffade borggården. Soldaterna som stod längst fram bar en stor, tjock trästock. Aragorn greppade den också och skrek rakt ut när de sprang mot porten till Razád-dûr. Trästocken bröt porten, som föll ut mot soldaterna och krossade flera. Skrämda orker kom springande med höjda vapen för att ta upp striden. Gimli, Faramir, Éomer och Legolas sprang ut på borggården och ställde sig i en ring. Orkkroppsdelar flög runt i luften. Människoskrik hördes och alvpilar flög över slagfältet.

”De har attackerat!” ropade Frodo som stod lutad mot Razád-dûrs vägg.
   ”Jag har hittat en hemlig, underjordisk väg”, sade Heron.
   ”Kryper in där vi gör”, sade Ringizil och böjde på sig. Gruppen gick in i mörkret. Hobbitarna gick upprätt men med böjda huvuden, medan människan och alven kröp. Hemska ljud hördes från striden ovanför dem. Gruppen kom slutligen upp i ett rum som såg ut som en sorts ingångshall. Frodo och Sam tittade runt sig. Sting lyste blått eftersom många orker var utanför och stred.
   ”Var är vi?” frågade Jeanie.
   ”Uppför trappan där vi ska”, sade Ringizil. Vännerna gick uppför den osedvanligt långa trappan. Kolras flåsade när de kom upp till trappkrönet.
   ”Skåda, ett fönster!” sade Heron och såg ut. ”Oj, vi är högt upp i fästet.”
   ”Känns bra, det här gör det inte”, sade Ringizil och han skulle strax få svar på varför. Ett skratt hördes och en enorm skugga kom emot dem. ”Tsavong Lai”, muttrade Ringizil och drog sitt svärd.
   Det var i sanning Tsavong Lai. Han var klädd i en stor, gråskimrande rustning och hade ett vapenmärke på bröstet som föreställde en orm.
   ”Välkomna till Razád-dûr”, sade han med väsande röst. ”Jaså, det är du som är Frodo Gamgi från Fylke?”
   Frodo var skräckslagen, men han höjde sitt svärd och sade: ”Du skulle bara våga!”
   ”Haha! Modig men dum. Du underskattar mig”, sade Tsavong Lai, och drog upp sin katana, som skimrade i det mörka rummet. Han gjorde ett utfall mot Frodo. Deras svärd stötte samman. Ringizil, Jeanie, Sam, Kolras och Heron sprang på Tsavong och högg honom.
   ”Aah!” vrålade Razád-dûrs härskare, och hånflinade plötsligt igen. Med ens började han växa; han blev större helt enkelt.
   ”Vid Ulmo!” sade Frodo.
   ”Hahaha!” skrattade Tsavong och högg Frodo i armen. Den skulle ha huggits av, men katanans kraft ville något annat.
   ”Aj!” skrek Frodo.
   ”Frodo!” utropade Jeanie. Då vände sig Tsavong, som om han plötsligt märkt att andra högg honom.
   ”Dårar!” brölade han. Katanan började lysa och två strålar sköts ut och träffade Sam och Jeanie. De förlorade omedelbart medvetandet. Sedan vände han sig mot Frodo igen. Frodo ramlade omkull och tittade mot sitt svärd, som låg några meter därifrån.
   ”Jaså det är du som är Den utvalde, Frodo Gamgi? Jag väntade mig någon modigare. Jag ska krossa dig med mina bara händer”, sade Tsavong och sänkte ned sitt svärd i svärdsskidan. Han sträckte sina armar mot Frodo. Plötsligt hoppade Heron fram mellan dem och vrålade.
   Tsavong var snabb och slet ut sin katana, och klöv Heron på mitten innan han hade landat på marken. Alvblodet föll över krigsherrens ansikte.
   ”Nej!” skrek Frodo och slängde sig mot Sting, fick tag på klingan och högg till Tsavong Lai i ansiktet så att visiret på hjälmen flög av. Det var en vidrig syn som mötte den unge hobbiten. Tsavong Lais ansikte liknade mest en orms, med platt näsa, röda ögon med pupiller som ormars och vassa tänder. Frodo kom snabbt upp på benen och påbörjade en fäktningsduell mot monstret, som säkerligen var två meter längre än honom.
   ”Du blir dummare och dummare”, sade Tsavong och slog Sting med sin katana. Kolras försökte skydda Frodo genom att krypa upp mot Tsavongs nacke och högg till honom.
   ”Dumma hobbit”, röt Tsavong. Han slängde iväg Kolras mot en vägg och sprang mot honom med sin katana – Frods kamrat genomborrades.
   ”Kolras!” skrek Ringizil. Frodo sprang till Ringizil och höjde Sting. Tsavong drog ut sin katana ur hobbitkroppen och tryckte ned den i golvet. Tornet började skaka. Plötsligt borrade sig två jättelika ormar ut ur golvet och de hade enormt stora gifttänder. De började hugga mot Frodo och Ringizil. Alven högg av ormarna på mitten. Tsavong Lai höjde sin katana och Ringizil höjde sitt svärd.
   ”Ringizil, snälla du får inte dö!” sade Frodo.
   ”Ingen fara det är, Frodo. Det är du som måste besegra Tsavong, inte någon annan”, sade Ringizil och log. ”Kom an, Tsavong”, sade han och sprang mot den onde. Hans motståndare mötte honom. De slog samman i mitten av tornrummet och Ringizil högg Tsavong djupt i magen. Krigsherren tog tag i alvens nacke och blängde på honom.
   ”Dö, ditt patetiska alvsvin”, sade Tsavong hånfullt, och slängde så hårt han förmådde ned sin motståndare på golvet. Man kunde höra hur Ringizils alla ben bröts. Han dog omedelbart.
   ”Jaså du, Frodo. Nu är det bara du och jag. En garde”, sade Tsavong Lai och flinade.
   ”Kom igen då, ormansikte”, skrek Frodo och slog till den andres katana med sitt lilla svärd. En stor gnista syntes när svärden återigen möttes. De fäktades och fäktades. Frodo fintade och lyckades till slut hugga av Tsavongs katanahand.
   ”Nej!” skrek Tsavong och försökte hindra Frodo från att få tag i katanan, men Sam och Jeanie, som båda kvicknat till, hoppade på hans andra hand och Frodo sprang fram till den avhuggna. Han slet loss katanan och anföll Tsavong.
   ”Dö!” skrek han, och högg Tsavong i magen. Katanan började lysa och Tsavong skrek i plötslig ångest.
   ”Nej, jag vill inte!” Men krigsherren började obönhörligen brinna. ”Aah!” skrek han och ansiktet fattade eld, och hans ögon smalt i sina hålor.
   Så förintades Tsavongs kropp i en jättelik explosion, som slängde in Frodo och hans sällskap i den motsatta väggen, där de förlorade medvetandet. Allting började skaka och ett otroligt ljusspel blev synligt. Inuti allt ljus kunde man se Tsavong Lais skepnad, som sakta började falla samman.

”Se på det där ljuset!” sade Gimli och pekade upp mot det högsta tornet.
   ”Milde tid! Det betyder att Tsavong Lai är … död!” sade Aragorn. ”Fly från borgen innan den rasar!” skrek han. Den enorma armén började retirera. En del orker försökte hugga de flyende, men stenraset hindrade dem, och snart var de krossade under de nedfallande bumlingarna.

”Vi måste ta oss ut ur tornet!” skrek Sam åt Jeanie och sin son. De började springa nerför trappan och stenar föll ned från taket runt omkring dem. Tornet höll sakta på att rasa samman och hobbitarna sprang så fort de kunde. När de var komna ned från trappan föll fler och större stenar omkring dem -- de blev tvungna att kasta sig ut genom ett fönster. Fallet var på nästan tjugo meter.
   ”Oj oj!” skrek Jeanie när de stötte emot den hårda marken. Det var vad de trodde i alla fall, men det visade sig att de landat i ett träd. Snabbt började de klättra ned. Så hördes en våldsam smäll och hela tornet exploderade. Stenar regnade ned över hobbitarna.
   ”Upp med er!” skrek Frodo pressat, och sprang bort från fästet för allt vad han kunde. De fick kasta sig till marken flera gånger under det att allt rasade samman till ruiner.


”Seger!” ropade folkmassorna mot den röda himlen och skrattade. De dansade omkring, kramade varandra och sjöng: ”O Elessar du store!” Många soldater gick fram till Aragorn, Éomer, Faramir, Legolas och Gimli och kastade upp dem i luften. Éowyn och Arwen kom till deras sida.
   ”Men vad hände med Frodo och de andra?” Damerna var märkbart bekymrade. Men så hördes en liten glad röst i den stora folkmassan.
   ”Gissa en gång!” Det var Frodo Gamgi. Aragorn ropade hans namn och kramade om hobbiten.
   ”Kung Aragorn”, sade Sam och log.
   ”Sam? Sam! Du lever ju!” ropade Aragorn och kramade om även Sam. Regnet började falla men det hindrade inte segerfesten, som varade hela natten, och alla hedrade sina stupade kamrater.

I december var det dags för hobbitarna att åka hem. Men innan dess var de inkallade för en speciell ceremoni. Gondors befolkning hade samlats i den stora mässen i Minas Tiriths citadell. Frodo, Sam och Jeanie gick långsamt fram till ett altare, där Gondors kungapar stod. Där fanns också Ithiliens ståthållare med fru, samt Legolas och Gimli.
   ”Nu ska ni, Midgårds riktiga hjältar, få dricka ur denna bägare för att stadfästa er höghet”, sade Aragorn högtidligt och bjöd dem en bägare med blodrött vin. Först drack Sam, sedan Jeanie och till sist Frodo. ”Ni har med detta vunnit medborgarskap i Gondor. Gratulerar! Detta är bevis på att ni får bege er hit närhelst ni önskar, men jag förstår om ni längtar tillbaka till Fylke och vill resa snart”, sade Aragorn.
   ”Det stämmer, ers nåd”, sade Frodo.
   ”Nåväl. Tre ponnyer och proviant står utanför er boning. Ni kan nu återvända hem, mina vänner”, sade Aragorn och kysste var och en av dem på kinden. Sedan gav han Frodo en ring. Hobbiten såg undrande ut.
   ”Den här ska du sätta på Jeanies finger när ni gifter er.” Frodo såg upp på Aragorn och rodnade.
   ”Det ska jag, Aragorn”, sade hobbiten, och gav den store konungen en vänskaplig kram. Så gav sig de tre hobbitarna av hem till sist.

I april var de äntligen framme. Då stod Rosa och väntade på dem med alla barnen vid Hobbinges bygräns; Jeanies bror Jaster var också där för att ta emot dem. Det blev ett kärt återseende och en hejdundrande fest som varade flera dagar.

Tiden gick, och så kom årsdagen för Tsavong Lais död. Den dagen talade Sam med Frodo i enrum.
   ”Vad vill du bli, Frodo, min son?” sade han.
   ”Om jag får tänka efter så får det bli … trädgårdsmästare!” svarade den unge hobbiten. Sam log stolt.
   Fem månader senare gifte sig Jeanette ”Jeanie” Nedomkull med Frodo Gamgi, och den nya generationen Gamgi, även kallade Gärtner, kunde se dagens ljus.

---------------

Till föregående avsnitt

---------------

Tillbaka till sagans förstasida
Tillbaka till julkalendern 2005
Tillbaka till Alster
Upp