|
|
I DETTA NUMMER |
|
|
| Tolkienistens
guide till Oxford Av: Vanja Markkusdotter Bilder: Vanja Markkusdotter Har du vägarna förbi England? Missa då inte tolkienistens slutgiltiga resmål -- Oxford, professorns hemstad under större delen av livet. Vad är väl Nya Zeeland mot det?
 ed
de senaste årens våg av lågprisflyg till Europa har resor till kontinentens
huvudstäder blivit
allt populärare. Man reser reguljärt till Paris, Rom, Madrid och Berlin
för under tusenlappen och hittar sedan eget boende efter vad plånboken tillåter.
Detta nya sätt att resa har
inte bara gjort SAS fattigare, utan även svenskarnas favorittillhåll
billigare att nå, trots att jordnötspåsen kostar
en tjuga. Ett av våra absolut vanligaste resmål är London, dit man åker
för att shoppa, fotograferas med vaxkändisar och frottera sig med våra allierade
i EMU-debatten. Inget för tolkienisten, kanske, men blott en timmas tågresa
från metropolen ligger idylliska Oxford, tillika professor Tolkiens hemstad
under många år. Den som funderar på en resa till den regniga ön i väst ska
inte missa chansen att ta en avstickare till staden där The Hobbit
och The Lord of the Rings skrevs, och därför presenteras här den
definitiva guiden för en heldag i Oxford.Studenten Tolkien Tolkien kom till Oxford för första gången som student vid det prestigefyllda Oxford University, där han levde och läste vid Exeter College i stadens hjärta. Här är det också klokt att börja sin rundvandring, för att senare sträva mot utkanterna. Eftersom det smidigaste sättet att ta sig till Oxford är med tåg kommer besökaren sannolikt utgå ifrån de moderna, lite trista kvarteren runt centralstationen. Följ skyltar mot High Street över The Canal och förbi de gamla slottsruinerna in i shoppingkvarteren. Det tar inte mer än några minuter att gå, och väl inne i staden slås man direkt av universitetsbyggnadernas påtagliga närvaro överallt omkring en. Oxford är centrerat helt runt detta anrika och enorma läroverk med nästan ett College i varje gathörn.
Första bostäderna och The Inklings Härifrån går promenaden mot den kraftigt trafikerade Beaumont Street (där man även finner bussar till nästan varsomhelst i staden -- kom bara ihåg att stå på rätt sida!) och in på St John Street, Tolkiens första egna adress i Oxford. Nummer 50 är en dörr i raden av många på det anspråkslösa gråbeiga huset. Här bodde han som ung under åren 1918-19. Då undertecknad var på plats och kikade höll de som bäst på att rusta upp efter e n kraftig brand, så där lär inte ett spår finnas kvar av författaren. Runt hörnet ligger Pusey Street, som när Tolkien bodde där (1919-20, innan han flyttade till Leeds för en tid) hette Alfred Street -- huset är nummer 1. Dessa två stopp är egentligen så betydelselösa i dag att man skulle ha kunnat hoppa över dem, om det inte vore för att ännu en sväng ut på St Giles tar en rakt till puben The Eagle and Child.
I dag arbetar lustigt nog en svenska i baren. Patricia är hennes namn, och hon berättar gärna om vilken betydelse gruppen har än i dag. -- Det kommer in hundratals gäster om året bara därför, säger hon. Varje dag är det minst ett par stycken. Den största attraktionen är den lilla plaketten som tillkännager att detta var The Inklings tillhåll, men ibland kan besökare ha större tur än så. -- Lewis styvson kommer in hit ibland. Han bor fortfarande här. Sedan pekar hon ut en gammal man som sitter vid väggen mittemot bardisken och säger konspiratoriskt: -- Det där är en stammis. Han sitter jämt här. Ibland när det kommer in amerikaner brukar vi säga att det är Lewis son. Jag vet inte hur många som har kort på den där gubben, men en hel del är det nog.
Här ska man passa på att insupa all den inspirerande luft man kan, för det var nämligen under de här åren som både The Hobbit och The Lord of the Rings skrevs. Men till slut övergav The Inklings sin stampub på grund av ett ombygge. -- De byggde ut puben ordentligt, och flyttade köksingången, säger Patricia. Och det var de tydligen missnöjda med, för de bytte ställe till The Lamb and Flag som ligger mittemot. Att korsa St Giles är ett konststycke i sig, och krogen på andra sidan bilhavet är tyvärr stel och trist. Hårda stolar och en butter bartender är inget bra recept på en intressant konversation om litteratur, så lyd mitt råd och betrakta The Lamb and Flag från utsidan och gå sedan vidare. I skuggan av Valinors träd … Nästa anhalt är det stora grönområdet University Parks. Från The Lamb and Flag är det en tiominuterspromenad längst Banbury Road, och den överdrivet late kan hoppa på buss nummer 4. I den bortre delen av parken finner man minnesbänken som 1992 skänktes i samband med ett Tolkienkonvent, till minne av vad som skulle varit hans hundraårsdag. Där står också att läsa att man samtidigt planterade två träd i närheten, som representerade Telperion och Laurelin, men då det står träd överallt är det svårt att helt säkert säga vilka de är! En förvirrad helgvakt påstådde sig inte hört talas om Tolkien alls, men rekommenderade ett besök på en vardag, då personalen gärna står till tjänst med information och kartor över alla bänkar (då nästan alla är skänkta till minne av någon). Till University Parks behöver man inte betala något inträde, och här kan man på söndagarna försöka sig på att lista ut hur cricket egentligen fungerar, då det lokala laget har sin hemmaplan på en av gräsmattorna. Parker i England stänger vanligtvis sina grindar, om sådana finns, vid solnedgången. Sista anhalten
Väljer du att åka vidare ska du i stället kliva av vid Five Mile Drive och Wolvercotes kyrkogård. Här finner man nämligen graven som John Ronald Reuel och Edith Tolkien delar. Från det att man kommer in är det tydligt skyltat, och graven återfinns i bortre änden av kyrkogården, i den katolska delen. Trots att detta är den sorgligaste biten på resan måste den ändå ses som den viktigaste, och faktiskt även den mest intressanta. Tolkiens sista viloplats är välskött och står definitivt ut i mängden, trots sin modesta placering. Här har beundrare från när och fjärran lämnat brev (en del med inslag av sindarin och quenya!), kramdjur, egenhändigt trädda pärlhalsband och ringar. Förklarligt nog är just ringar den populäraste doneringen, och runt en liten rosenbuskes grenar hänger de i tiotal. Först märker man dem inte, eftersom många har suttit där så länge att grenarna har delats och vuxit vidare, men ju mer man ser efter, desto fler hittar man.
Just innan jag går fångar något min blick. Jag har redan lagt märke till den lilla leksaksörnen någon kilat in i murgrönan som täcker gravstenen, men då mina ögon vandrar dit igen, skymtar jag något som kravlar sig upp på mjukdjuret. Det är en spindel, och för en stund kan jag le åt vad som verkar vara mötet mellan två av Midgårds viktigaste bestar -- Gwaihir och Lockan. Wolvercotes kyrkogård håller öppet mellan 8.00 och 20.00 på vardagar och 9.00 och 20.00 på helgerna. Detta gäller sommarmånaderna. På vinterhalvåret gäller samma bestämmelser som för parker -- man håller öppet så länge det är ljust. Självklart behöver man inte betala inträde.
För den riktigt inbitne kan universitetets botaniska trädgård vara av intresse. Här finns ett praktexemplar av Tolkiens favoritträd, tallträdet Pinus Nigra. Under detta träd togs även ett välkänt fotografi av professorn vid slutet av hans liv. Att strosa i den inte alltför stora trädgården kostar ungefär 55 kronor för vuxna och 30 för barn, studenter och pensionärer. The Botanic Gardens ligger en kort promenad ifrån centrum på High Street, och den som söker ytterligare förströelse finner här även gondolturer utför floden Cherwell. Kostnader och kartor Här nedan finns några exempel på kostnader under en dag i Oxford. Om man vill övernatta och inte är bekymrad över att dela våningssäng och dusch med en hittills okänd vän rekommenderas vandrarhemmet på Park End Street, nästan inom synhåll från tågstationen.
För er bekvämlighet finns här även en karta att betrakta, där de viktigaste detaljerna är utmärkta. En del av de mindre gatorna är överhoppade. För en mer detaljerad karta över staden kan man köpa The A to Z of Oxford på tågstationen.
--------------- 
Kommentera (3) Upp |
||||||||||||||||||||||||
