RECENSIONEN:

Ringarnas herre

Av: Patrik Centerwall

I september utkom Konungens återkomst -- volymen som fullbordade Ringarnas herre. Nu är det dags att göra bokslut över nyöversättningen.

et är antagligen lika bra att inledningsvis lägga det viktigaste kortet på bordet: för undertecknad var det ett sant nöje att läsa Ringarnas herre, nyöversättningen av The Lord of the Rings. Glädjen består till stor del av faktumet att det var tredje gången jag fick läsa min favoritbok i en ny språkdräkt, och därmed på något sätt åter kunde känna nyhetens behag när jag läste den. Första gången jag sveptes med av historien om Frodo och maktens ring var i Åke Ohlmarks översättning. Efter att ha gjort det några gånger fick jag mig en ny läsupplevelse när jag tog mig an originalet, och upptäckte skillnaderna i förhållande till översättningen jag blivit så van vid. Och nu blev det för mig, åter en gång, en ny upplevelse när Erik Andersson och Lotta Olsson på nytt har klätt sagan i det svenska språket.

Originella lustigkurrar
Det är först när denna glädje börjar lägga sig som jag kan titta kritiskt på texten och fundera kring hur den faktiskt fungerar som översättning. Det är naturligtvis svårt att helt bortse från Ohlmarks översättning, och några jämförelser är värda att göra. Den första noteringen är att Andersson på många olika sätt är trognare det engelska originalet än Ohlmarks. Det tar bland annat sitt uttryck i att Andersson inte gör några egna, vidlyftiga tolkningar -- vilket Ohlmarks gör i tid och otid.

Ett tydligt exempel på detta är från Bilbos tal, när jubilaren frågar sina gäster om de trivs: ”I hope you are enjoying yourself as much as I am. Deafening cheers. Cries of Yes (and No).” Här har Ohlmarks förutsatt att hober är så gladlynta av sig att de inte kan mena allvar när de säger att de inte uppskattar 111-årsfesten: ”Jag hoppas ni har lika trevligt som jag själv! Öronbedövande hurrarop, ja-rop -- och ett enstaka nej av någon originell lustigkurre.” Det kan hända att Ohlmarks verkligen har rätt -- så långt uppskattade alla festen. Men det är inte upp till översättaren att avgöra det. Har inte författaren klargjort vad som gäller, så är det läsaren själv som får tolka situationen. Vilket Andersson har förstått. Samma mening lyder i hans version: ”Jag hoppas ni har lika trevligt som jag. Öronbedövande hurrarop. Någon som skrek Ja (eller Nej).”

Olika språk
Det andra sättet varpå Andersson är trognare är i vilket sorts språk han använder sig av. Ohlmarks prosa är märkbart mustigare och högtidligare än Tolkiens och Anderssons. Detta behöver inte nödvändigtvis vara till Ohlmarks nackdel. Han var ju präglad av en tid då översättare gavs större utrymme för egna tolkningar. Och i Ohlmarks tolkning skulle man kunna säga att det ligger en övergripande syn på hur en episk saga bör berättas på svenska. Det kanske är så att svenskan kräver ett frodigare språkbruk än engelskan för att sagan ska komma fram? Anledningen till att jag ställer den här frågan är inte att jag på något sätt tvivlar på svenskans kvaliteter, snarare tvärtom -- jag anser att vi svenskspråkiga ska skatta oss lyckliga över det rika språk vi har begåvats med. I stället handlar det om att olika sätt att använda sig av språket fungerar olika bra beroende på vad som ska uttryckas. Kan det vara så att en historia som den Tolkien berättar fungerar bättre på svenska med en viss sorts språk?

Bild: Patrik Jakobsson

Om detta verkligen är anledningen till att Ohlmarks översatte som han gjorde vågar jag inte svara på, men efter att ha läst Erik Anderssons version så kan jag i alla fall svara på frågan om huruvida The Lord of the Rings kan berättas med en enklare och rakare prosa även på svenska. Mitt otvetydiga svar är: Det fungerar alldeles utmärkt. Historien är så mäktig att den består provet. Nu får jag nog säga att historien också övervinner Ohlmarks språkdräkt -- vilket alltså bevisar att hans sätt att tolka också fungerar. Men när jag jämför de olika versionerna så tycker jag ändå att ett svulstigt språk som sväller över stör berättelsen. Den bärs bättre fram av den sortens språk som Erik Andersson bidrar med -- eller rättare sagt, som Tolkien ger den och som Andersson förvaltar på svenska.

Det är nog just det som är pudelns kärna -- båda svenska versioner av The Lord of the Rings är inget annat än översättningar som förvaltar originaltexten. Det handlar först och främst om huruvida översättningen är trogen originalet, både vad gäller innehåll och språk. Och där lyckas Erik Andersson som sagt väldigt bra. Texten är gedigen och genomtänkt.

Namn som passar
Den andra frågan vi kan ställa oss är om texten är läsvärd. En översättning, hur trogen den än är, behöver ju för den sakens skull inte vara lika behaglig att läsa som originalet. Lyckligtvis är Erik Anderssons översättning mycket behaglig att läsa. Han skriver flyhänt, tilltalande och medryckande. Att Andersson själv är författare märks, för han behärskar verkligen hantverket. Det är en hårfin balansakt för en översättare -- att skriva tilltalande och samtidigt vara trogen det verk som översätts. Vilket alltså är utmärkande för nyöversättningen.

Ett ämne som är svårt att undvika i en recension av nyöversättningen är namnen. Ett stort antal namn har ändrats på svenska, vilket har vållat en hel del debatt bland tolkienister runt om i vårt avlånga land. Många av namnen har fått sin nya form utifrån rekommendationer i Tolkiens egen översättningsguide, och de som anser att det är bra att namn som Bagger och Vattnadal har bytts ut menar att det som professorn tyckte var bra är bra även för dem. Personer som ville behålla många av de gamla namnen hävdar å sin sida att Bagger är så invant och att Vattnadal är så poetiskt, till exempel.

Själv tenderar jag att luta åt den första skolan, även om det är med viss reservation. Allt behöver ju inte bli bra bara för att en språkprofessor rekommenderar det. Min personliga åsikt är i alla fall att exempelvis Secker och Riftedal fungerar alldeles utmärkt, liksom de flesta av de andra namnen. Egentligen är ju det viktigaste att namn på personer och orter inte stör läsningen; det bör kännas som om de passar in. Visserligen var det med en glad nyfikenhet jag läste Ringarnas herre första gången, så då tänkte jag ganska ofta på när det dök upp ett nytt namn -- men överlag får jag säga att det flyter bra. Det finns namn som stör; exempelvis känns vissa av hobbitarnas namn lite väl försvenskade, med tanke på hur engelska hobbitarna är. Jag tänker exempelvis på namn som Jens, Jalle och Nisse.

Tolkien – en glad amatör
Ett annat ämne, som nästan kräver sin egen artikel, är dikterna, som ju är tolkade till svenska av Lotta Olsson. Lotta Olsson är en av Sveriges mest begåvade poeter, vilket märks -- på gott och på ont. Jag har fått uppfattningen av att hon har fått mycket kritik för sin tolkning av Ringversen. Och nog flyter den inte lika väl som originalet eller Ohlmarks tolkning, men å andra sidan så är i alla fall undertecknad väldigt glad över att slippa "köttets väg" (är det den som Scanbilen åker på?) och "älvkungarna", som lyser med sin frånvaro i boken. Alldeles oavsett detta är dikterna och sångerna väldigt vackra i den form som Lotta Olsson har stöpt dem. Det enda jag vill invända mot hennes dikter är att hon nästan är en alldeles för skicklig poet. Tolkien var mer av en glad amatör när det kom till poesi -- ibland blir Olsson lite väl proffsig i sitt sätt att skriva, och därmed fångar dikterna inte alltid samma anda. Men ändå: hon skapar vacker poesi.

På det stora hela är det ett mycket gediget arbete som har utförts av Erik Andersson och Lotta Olsson. Det var kanske tionde gången jag läste boken, och ändå hände det att jag även denna gång glömde tid och rum under min läsning. Men det kanske inte beror på Andersson och Olsson, utan snarare JRR Tolkien själv.

Betyg: 4 Andúril av fem möjliga

Läs också ... Recensionen: Ringens brödraskap

Kommentera (4)

Upp