|
|
I DETTA NUMMER |
|
|
|
RECENSIONEN:
För dem som inte har spelat klassikern RISK kan spelet sammanfattas som ett smart strategispel där det gäller att ta över en hel karta med sin armé. Kartan är indelad i mindre områden som tillsammans bildar kontinenter. Den som tar kontrollen över en hel kontinent belönas med extra trupper att använda i striderna, som utkämpas med tärning. Spelet är avskalat och när man väl har lärt sig de tämligen enkla reglerna kan man koncentrera sig på att tänka ut olika strategier för att försöka lägga världen under sig. Oberäkneligt Sagan om ringen-RISK bygger på samma grundläggande principer och regler, men här finns flera extra dimensioner som komplicerar spelet och gör det mer oberäkneligt. Denna oberäknelighet sörjs för genom äventyrskorten, hemliga kort som varje spelare har på handen och som ger olika typer av fördelar, särskilt om de används vid rätt tillfällen. Vissa av korten kan till och med vända en helt hopplös situation till seger om de spelas riktigt skickligt, framför allt i de sista omgångarna. En annan kul nyhet är ledarna, en eller två per armé, som allt som oftast rusar över hela kartan för att utföra uppdrag och skaffa nya äventyrskort. Så var kommer Tolkien in i bilden? Lugn, han genomsyrar hela spelet. Att det är filmerna som är grunden framgår tydligt redan av bilderna på kartongen, men kartan över Midgård är komplett, med alla skådeplatser för Bilbos äventyr utritade, med alla platser som bara omnämns som hastigast i Härskarringen omsorgsfullt ditskrivna (i Ohlmarks översättning, varför denna artikel använder hans namn). Gränserna, stränderna, städerna, bergen, ja det mesta ligger precis där de ska ligga. Det är faktiskt en fascinerande vacker karta över Midgård, redan den en anledning att ta fram spelet med jämna mellanrum. Trupperna har också den rätta stilen: de goda arméerna är gröna och gula i sannaste hob-anda, medan de onda är svarta och röda. De goda krafterna representeras av alvbågskyttar, Rohans ryttare och örnar, medan de onda krafterna ges formen av knivviftande orcher, Svarta ryttare (långt fler än nio, vilket kan kännas rätt skrattretande) och troll. I tilläggsmodulen finns dessutom fotsoldater, fler ryttare, enter, orchbågskyttar, vargar och olifanter. Men trots alla dessa figurer hamnar man förr eller senare i den tråkiga situationen att det inte finns tillräckligt många av de små trupperna för att fylla alla områden man lyckats erövra, vilket gör att en påse med extra kämpar skulle kännas som ett välkommet tillskott. Tyvärr har jag ännu inte sett sådana påsar i butikerna. Småfult marknadsföringstrick  Viss
kritik kan riktas mot sättet att dela upp spelet i ett grundspel och en
tilläggsmodul. Det är nämligen omöjligt att inte köpa tilläggsmodulen innehållande
Gondor, Mordor och Haradwaith när man väl har börjat spela. Midgård kapas
annars söder om Rohan och Döda träsken (den lilla felaktighet som finns
i kartan beror just på anpassning till denna tudelning), äventyrskorten
handlar bara om sådant som händer i första filmen och spelet tar slut oförskämt
snabbt. Världen känns alltför trång för fyra arméer och längtan efter att
utvidga den blir snart oövervinnelig. Men det är klart, vem köper ett
sällskapsspel för sjuhundra kronor? Det är ungefär det de två delarna kostar
tillsammans. Fyrahundra kronor ligger helt enkelt närmare normalpriset för
sällskapsspel, därav denna lösning av speltillverkaren Parker. Detta är
dock en rent principiell invändning mot det småfula marknadsföringstricket,
för spelet är helt klart prisvärt med tanke på antalet speltimmar som kan
tillbringas med det. Som tröst ingår det dessutom ett extraspel i tilläggsmodulen: Minas Tiriths belägring, med tillhörande schematisk karta över Den vita stadens närmaste omgivningar. De många och krångliga reglerna för detta tvåmannaspel har hittills effektivt avskräckt mig från att prova det, men det kan närmast liknas vid en form av schack där helt olika regler gäller för de båda sidorna. Det är för övrigt en rolig detalj även i huvudspelet att de goda och de onda får lite olika belöningar för samma utförda uppdrag. Att välja rätt sida i RISK kan ha ytterligare en praktisk betydelse: en spelvariant är att bilda två allianser, en god och en ond sådan, och då gäller det att liera sig med någon som har samma spelstil som en själv. Beroendeframkallande Ringen då? Jo, den finns med, självklart finns den med. Om man skaffar tilläggsmodulen ingår det till och med en läcker ring i metall, annars får man nöja sig med en tvådimensionell teckning på en bit kartong. Ringen avgör hur länge man spelar. Efter varje runda flyttas den av brödraskapet längs med den så välkända färdvägen. När den har kommit fram till Döda träsken (eller till tilläggsmodulens Domedagsberg) slutar spelet och poängen får börja räknas. Just det, poängen, för här behöver man inte ta över hela kartan för att vinna. Här räcker det med att ligga bäst till när Ringen smälter bort i vulkanen, vilket begränsar tidsåtgången till högst fem timmar. För den som inte känner till RISK sedan tidigare kan nämnas att originalet i värsta fall kan sträcka sig över flera dygn, åtminstone om motståndarna är på samma nivå. En förutsättning för att få familj och vänner att ställa upp på att spela är dock att det inte tar hur lång tid som helst att kora en vinnare, därför är det smidigt att ha en tidsgräns. Men ändå: varje gång spelet tar slut är man lika besviken över att det inte varade lite längre. Detta är den allra viktigaste orsaken till att man redan nästa dag eller nästa vecka sätter filmmusiken på hög volym och plockar fram plastalverna och plastorcherna ur kartongen igen. Och igen.
--------------- 
Kommentera (4) Upp |
||||
et
är inte ofta man träffar på sällskapsspel som är gravt beroendeframkallande.
Monopol är ett sådant spel, Alfapet ett annat, men i övrigt
lyckas spelen sällan hålla tre-fyra personer klistrade i soffan. -- Flera
dagar i sträck. Flera gånger i månaden. Nu har denna exklusiva skara av
farligt bra spel utökats med Sagan om ringen-RISK, en ordentligt
utbroderad variant av gamla goda RISK. 
Om
spelet