Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Apropå diskussionen om hur nära man kan eller inte kan tangera originaltexten så har jag ett annat exempel, hämtat från mitt eget lilla översättningsprojekt:



Frågan är: Kommer jag undan med att skriva "tog den som sin egen"? Jag vill gärna ha den konstruktionen, snarare än något mer idiomatiskt men mindre optimalt som Ohlmarks "behöll den själv" eller Anderssons "gjorde den till sin"; men som alltid när man håller på och tragglar på detaljnivå så här så har jag tappat överblicken och har ingen riktig känsla kvar för vad som låter svengelskt.

Det är absolut inte bara du, men pröva att läsa något avsnitt ur Gustavs Vasas bibel eller något liknande (om du inte gjort det)! Det var hursomhelst mest ett experiment. Jag tycker att det är bättre att göra ungefär som du och de flesta andra gjort.


Nej, jag får be Sebastian så mycket om ursäkt. Han var kanske en produkt av en kultur som hade överlevat sin tid men något monster var han inte. Jag får skylla på en tydligen vida spridd missuppfattning.

Högst tveksamt. Googla på "tog den som sin egen"! För mig ringer åtminstone en skarp varningsklocka då jag ser resultatet. Jag översatte det snabbt och spontant till "gjorde den till sin". Han är inte så obegåvad ändå den där Andersson.

"Gjorde den till sin egen" kan man ju säga i alla fall. Det är inte lika tilltalande (i mina öron), men kanske ändå en acceptabel kompromiss. Jag hade gärna haft med ordet "egen", för jag misstänker att Tolkien i vanlig ordning har varit väldigt noga med sitt ordval.

"'It is mine, I tell you. My own. My precious. Yes, my precious.'"

Scenen och just dessa ord kommer för övrigt igen senare i texten. Både Andersson och Ohlmarks kör då med något i stil med "behöll den". Och sedan kommer det hela igen även i Silmarillion. Adlerberth går på din ursprungliga linje, vilket är ytterligare ett argument mot den lösningen.

Menar du att Adlerberth någonstans har översatt till just "tog den som sin egen"? Du får ursäkta, men det ser jag nog i så fall snarare som ett stöd än som en dödsstöt.

Oj, vad ni har hunnit skriva och reflektera. Man är sjuk en vecka och hamnar ohjälpligt efter.
Ohjälpligt? Jag får väl spurta ikapp en del.

På svenska blir onekligen en del ord märkliga, pga vår språktradition. Ett av dem är förstås penna. (Var nazgûlens riddjur, springar, eller nåt, även utan suddgummi och portfölj?) Svärdsslida kan på samma sätt få en att associera i andra banor, och det finns fler exempel (som jag inte kommer på just nu). Men min erfarenhet är att de författare och översättare som bestämmer sig för att läsaren nog förstår rätt ändå, och utan krussiduller skriver dessa ord, utan vare sig förklaringar eller synonymer, ger plats åt ett slags lugn och ro. Som om jag fylls av känslan: aha, du vet så väl vad du menar, så då vet jag också det. Man ska kalla saker vid dess rätta namn och inte skämmas för det. Står det penna när en vinge beskrivs, så betyder det i slutändan bara penna (och inte skrivdon). De som inte fattar, får väl fråga, fortsätta undra eller leva i ovisshet. (Som det begåvade barn jag kände för länge sedan, som läste Marco Polo redan som mycket ung, med stor behållning, även om hon förundrades under läsandets gång över att han umgicks så mycket med storkhanen (och var fanns alla storkhonor ).

När jag gick på skrivarverkstad (för 18! år sedan - ack vad tiden går), hade jag en klasskamrat som fick frossbrytningar så fort någon av oss andra slutade ord med "S", så som "stannandes", "springandes", "skrivandes", eftersom det enligt henne ska vara "stannande", "springande", skrivande" osv. Jag tog till mig det där och måste säga att S-et går mycket bra att hoppa över, och i modern svenska ska man nog göra det också. Även om så själve Gustaf Vasa skrev så på sin tid, kan vi strunta i det. Det är för övrigt inte de enda gramatiska förändringar som skett sedan Gustaf Vasas bibels utgivning. S-et är en styggelse.


Jag håller med om att apt inte riktigt kan betyda födda till, borna till. Apt och aptitude har mer med fallenhet och lämplighet att göra. Födda för att, så att säga, dvs möjligen födda för ondska/lämpliga för ondska. Ja, så är det upp till var och en att hitta en poetisk och i sammanhanget passande synonym, om nu inte lämpliga för ondska låter tillräckligt ödesmättat.

Lustigt! Jag har också översatt nämnda stycke med orden "tod den som sin egen", utan att överhuvudtaget refklektera över att det skulle låta konstigt eller simpelt. Förstår Ohlmarxistens kommentar, när jag googlar på orden. Det var mycket lajv, fantasy, LoTR, men få doktorsavhandlingar, om man säger så. Och framför allt gav det bara sju träffar! Det kan ju bero på att få texter handlar om företeelser som man tar/gör som/till sin egen. När jag googlade på Gjorde den till sin egen gav det bl a träff på Laleh efter hennes cover på Eva Dalgrens "Ängeln i rummet", och det finns väl en risk att det blir så man associerar från uttrycket "gjorde den till sin"; att man s a s har gjort om, förändrat saken i fråga (i det här fallet ringen). Bortsett från google-träffarna, skulle jag gärna höra Ohlmarxisten, eller någon, förklara rent språkligt vad som är illa med "tog den som sin egen". Är det en känsla du har, eller finns det gramatisk relevans, vad gäller stilnivå och språkbruk, för att undvika "tog den som sin egen"?

Jag får återkomma med en ev egen översättning av flyghästen med pennan, om jag gör någon. (I mitt eget översättningsprojekt har jag just klarat av Helms klyfta, så det är långt kvar till Pelennor. Men det skulle onekligen vara kul att försöka redan nu, eftersom det är nu som stycket avhandlas.

Här kommer i alla fall "tog den som sin egen-stycket":

Nu slår det mig direkt, vilket tydligen kamelen också har reflekterat över, att det nog behövs ett extra komma-tecken på svenska, så att inte Gil-galad och Elendil ska låta som tre personer. "Gil-galad, alvkungen ..." kan lätt uppfattas som två olika personer. Hur är det på engelska språket, där meningen är skriven som om Gil-galad och "Elven-king" skulle kunna vara två olika?

Ja, Silmarillion, sidan 321.


Adlerberth är en känd svengelsman. Hans översättning är bara att sortera in bland de där googleträffarna.


Det handlar ju inte bara om att fatta utan även om att få rätt känsla.


Självklart, men tanken här var att det inte var modern svenska. Men eftersom nästan alla ändå skulle uppfatta det som modernt talspråk är det ingen bra översättning.


Det handlar nog mest om att det är som det är. Vi uttrycker oss normalt inte så. Det blir inte fel på svenska men känslan i texten blir inte den rätta.

Ja, och i mitt vidare resonemang, anser jag (men det är förstås min egen åsikt) att rätt känsla infinner sig om en översättare gör det till praxis att acceptera vad sakerna heter på svenska istället för att poetiskt försöka övertolka eller skriva om mot något han/hon s a s tror att läsarna föredrar, om du är med mig. Det var förövrigt bara en reflektion, och har inget med din översatt text att göra. Att du vänder på ordningen på fjäder och penna spelar ju mindre roll. I övrigt ska sägas att jag tycker att din text mycket bra fångar originalets rytm och stämning. Det är möjligtvis det där med gömda berg kalla som trots allt virrar till det värre på svenska än på engelska.

Och vad S-et beträffar har jag svårt för när moderna svenskar försöker återskapa äldre svenska, om det var det du hade som mål. Ett klassiskt exempel är texten Natten går tunga fjät, runt gård och stuva. Det ska låta ålderdomligt, men är skrivet för ca 100 år sedan. Ska man översätta Tolkien skulle jag förorda modern svensk gramatik, med ålderdomliga ord i samma utbredning som Tolkien använder på engelska, och eventuellt äldre gramatik och språkdräkt i en del av dikterna, och i Isildurs handskrivna text under Elronds rådslag, som helt uppenbart ska upplevas som ålderdomliga även av folk i Midgård. Men en beskrivning av en händelse, som den bevingade springaren, tycker jag bör använda moderna gramatiska regler, även om språkdräkten kan vara poetisk och ha inslag av äldre ord.

Underbart!



Så vilket är då det där lagom pretentiösa skämtet? Jag går bet på att hitta det!



Det är nog helt enkelt ett fel i originalet. Jag tror inte att det går bättre på engelska än på svenska att göra en "halv bisatskommatering". Men samma fel finns i både mitt tryckta exemplar och mitt elektroniska, så det härrör nog ur någon djupare källa än bara en enskild upplaga.
Om man skulle få för sig att rätta det så är det bästa nog att bara ta bort även det sista kommat. Då blir "Gil-galad Elven-king" analogt med "Isildur Elendil's son" senare i meningen, som ju står okommaterat. Däremot känner jag av någon anledning inte att den lösningen fungerar lika bra på svenska, utan i min version fick det istället bli full uppsättning komman på båda ställena.


Angående "tog den som sin egen" så har jag fortfarande svårt att få någon riktig känsla för om det låter svengelskt eller inte. Ohlmarxisten sitter ju tydligt på åklagarbänken, och kanske kan Google sägas sitta bredvid. Randalin och Adlerberth har däremot båda använt den varianten i sina egna översättningar, och får väl därmed sällas till försvararna. Jag hade gärna fått in ytterligare något utlåtande innan jag bestämmer mig. Danne kanske?

Vad sakerna heter på svenska är inte oberoende av sammanhanget. Och det är då inte bara en fråga om betydelse utan även en fråga om tankereda och stil. Det här med alla olika vingord är ett utmärkt exempel. Vi inleder med att konstatera att varelsen har någon form av vingar. Det fungerar då inget vidare att som Ohlmarks i nästa mening använda "vinge" för "quill", eftersom varelsen sägs sakna det där "quill". Ohlmarks text präglas här onekligen av viss tankeoreda, och det oavsett om man finner "vinge" vara en bra översättning av "quill" som enskilt ord eller inte. "Vingpenna" fungerar bättre, men en känsla av samma typ av tankeoreda dröjer sig ändå kvar. Därför tycker jag "penna" (med sina brister) här är det bästa valet. Att jag sedan vänder på ordningen och placerar "fjäder" före "penna" är kanske en mindre sak, men det är lika mycket för mig själv som läsare som för någon okänd läsare. Om vi sedan går vidare med "pinion", så håller jag med Kamelen om att man inte behöver välja något poetiskt ord för vinge utan att man (som Kamelen gör) kan kompensera för det på andra ställen i texten. Men mitt skäl för att inte välja "vinge" för "pinion" hade egentligen inte främst att göra med att ordet skulle vara poetiskt, utan det kändes bättre att förklara på vilket vis varelsen är bevingad på annat sätt än att helt enkelt säga att den har vingar. Jo, det framgår ändå i vilken mening den har vingar, men det kändes elegant och effektivt att som Tolkien helt undvika ordet "vinge" i förklaringen av "bevingad".


Då borde du ha svårt även för Tolkien. Framförallt texter som Silmarillion, men även LotR lite här och där. Och, jo. Jag har själv svårt för Silmarillion av bland annat den här anledningen. I LotR fungerar det bättre just för att greppet används med större skicklighet och urskillning.


Varför det? Tolkien använder i just det här avsnittet äldre syntaktiska vändningar i minst lika hög grad som han använder äldre ord. Och varken orden eller syntaxen bryter mot några regler för vad som är tillåtet i modernt språk. De är bara inte moderna. Tolkien skriver heller inte för midgårdsborna. Det är bara som han låtsas. Och som berättare är han inte alltid så noggrann med att vara trovärdig i det avseendet. Just det här avsnittet innehåller ett bra exempel på det (ett exempel som jag förbättrade rejält då jag reviderade min reviderade översättning. ).


Jag blir alltmer nöjd med det. Det enda som skulle kunna få mig att ändra på det är om någon skulle visa sig förstå det.

En övervintrad dinosaurie i en värld utan någon dinosaurisk förhistoria? Och var din revidering i så fall en blinkning till en viss Sir Arthur?


Det kan väl inte så att du gör en koppling mellan vidundret och en ekorre? Fast det är inte pretentiöst, bara ytterligt långsökt...

Jag får för mig att du får för dig att det är något jag inte håller med om i ditt resonemang. Men det är det inte.
Bara så det är utrett en gång för alla. Alltså ditt träffsäkra undvikande av vingord, ditt medvetna omkastande av fjädrar och pennor, samt valet av penna framför vingpenna förstås.

Och, jo, det är klart att jag uppskattar att läsa Tolkien. Jag tycker inte att Tolkien använder gammalengelska på ett sätt som i modern engelska skulle låta som vulgärengelska. Om "springandes" var korrekt i svenskan för länge sedan (och Tolkien var svensk) tror jag inte att han skulle välja att använda det, med hänvisning till att det var en korrekt formulering för 500 år sedan, ity det låter som obildat i modernare svenska. Ungefär som jag tror att han skulle undvika att låta Aragorn uttrycka sig: "I don't no nothing", även om det skulle visa sig vara korrekt engelska under Shakespeares tid.

Nog om det! Nu till ett astronomiskt dilema. Går solen inte alltid ner i väster i Midgård, eller har jag så fullständigt missförstått engelskan? Eller har professorn, gud förbjude, gjort en miss?

I kapitlet "Riders of Rohan", där Aragorn, Legolas och Gimli förföljer orkerna som tagit Merry och Pippin tillfånga, dyker följande mening upp (dagen efter Boromirs fall).

I min översättning lyder stycket:

Och om det är som jag befarar, att professorn faktiskt tänkt bakvänt den här gången, hur bör ett stackars översättare göra i det fallet? Skriva om? Ytterst tveksamt. Klämma in ett (sic.)? Oerhört fult. Eller låta det vara? Går emot mina astro-etiska principer.

Fasen! (Men de är inte dinosaurier egentligen, eller hur?)


Nä, jag såg det inte som någon egentlig invändning mot något jag hade sagt. Jag höll helt enkelt inte med om ditt resonemang. Vi kan ju inte vara överens om allt. Då blir det ju ingen diskussion.


Men det är ändå "korrekt" i dagens svenska; i talspråk och ledigare skriftspråk enligt Svenska Akademiens Grammatik. Men vi är nog överens. Problemet är att det riskerar att uppfattas som vulgärt och obildat snarare än som ett stilgrepp. Men nu kanske jag tänker för mycket på hur den okände läsaren kan tänkas tänka.


Är de inte på väg västerut?