Bra svensk text viktigare än trohet mot originalet?
Detta är en fortsättning av något som blev en principdiskussion i tråden
De nya namnen.
Ohlmarxisten skrev:
Mårten skrev:
Även om jag inte har någon invändning mot Anderssons översättning av the maiden till "alvmön" (då mön ifråga faktiskt är alv), så skulle jag förresten vilja göra det lilla förtydligandet att det inte (som jag ser det) i sig handlar om vad som låter bäst på svenska, utan om vad som bäst överför originalets klang. Ordet mö på svenska är säkert mindre vanligt - och alltså "mer konstigt" - än maiden på engelska, vilket kanske kan motivera den förtydligande bestämningen alv-.
Jag anser att det handlar om två principer: bra svensk text och trohet mot originalet. Vid konflikt mellan dessa skulle jag nog ofta offra den ytliga troheten och välja det som blir bäst. En förutsättning är dock att det i sak är korrekt och är i originalets anda.
Hm, en sak är att det ibland kan vara svårt att avgöra
vad som innebär största trohet mot originalet (en läsupplevelse som bäst motsvarar originalets), då olika faktorer måste vägas mot varandra. Ett exempel på det är möjligen den just diskuterade översättningen av "the maiden".
Men det du
nu talar om är ju någonting
helt annat!Frågor:
- Hur vet vi generellt vad som är "i originalets anda" bortom just troheten mot originaltexten?
Ibland kan förvisso externa källor ge vägledning - främst Tolkiens beryktade guide, någon gång också vad Tolkien säger i sina brev eller andra texter. Men om vi för stunden lämnar tillförlitligheten av externa källor därhän (du har väl själv på annat håll ifrågasatt om inte Tolkien t.ex. kan ha ändrat sig i intervallet mellan författandet av LotR och det att han skrev resp. externa text):
Hur bestämmer vi vad som är "i originalets anda" i det vanligaste fallet då externa källor inte ger någon klar vägledning alls?
- Hur - om vi ("i originalets anda") kastar troheten mot originalet åt sidan som något sekundärt och "ytligt"
- vet vi vad som är "bäst"?
En originalförfattare är förstås fri att definiera vad som är "bäst" enligt sin egen subjektiva smak, men här talar vi ju om översättning.
Du talar om
två principer, Ohlmarxisten, men för mig låter det faktiskt som
ingen.

Ohlmarxisten skrev:
Alla "förbättringar" är inte bra. Jag tycker "Fylke" (Mårten, du behöver inte kommentera. Vi vet vad du tycker om "Fylke".

) och "Vidstige" är exempel på namn där Ohlmarks har lyckats bättre än Tolkien och hållit sig inom ramarna för en översättning. "Häradet" och "Klivaren" är närmare originalet men sämre.
Och här kommer brandfacklan. Om vi först tittar på
Vidstige, så är vi fullständigt överens om att "Ohlmarks har lyckats bättre än Tolkien" med det namnet i den meningen att Vidstige
låter väsentligt bättre än Strider. Men varför ska det egentligen göra det? Hur påverkar det läsningen av t.ex. nedanstående om namnet klingar poetiskt och vackert där originalet inte gör det?
Tolkien (i LotR, bok I, kapitel 9 At the Sign of The Prancing Pony, då Frodo frågat herr Smörblom om den främmande figur som visar sig vara Aragorn) skrev:
What his right name is I've never heard: but he's known round here as Strider. Goes about at a great pace on his long shanks; though he don't tell nobody what cause he has to hurry.
Tolkien (i LotR, bok II, kapitel 1 Many Meetings) skrev:
Suddenly Bilbo looked up. 'Ah, there you are at last, Dúnadan!' he cried.
'Strider!' said Frodo. 'You seem to have a lot of names.'
'Well, Strider is one that I haven't heard before, anyway,' said Bilbo. 'What do you call him that for?'
'They call me that in Bree,' said Strider laughing, 'and that is how I was introduced to him.'
Tolkien (i LotR, bok II, kapitel 2 The Council of Elrond) skrev:
Travellers scowl at us, and countrymen give us scornful names. "Strider" I am to one fat man who lives within a day's march of foes that would freeze his heart or lay his little town in ruin, if he were not guarded ceaselessly.
Tolkien (i LotR, bok III, kapitel 2 The Riders of Rohan) skrev:
'I am called Strider,' answered Aragorn. 'I came out of the North. I am hunting Orcs.'
The Rider ... stood face to face with Aragorn, surveying him keenly, and not without wonder. At length he spoke again.
'At first I thought that you yourselves were Orcs,' he said; 'but now I see that it is not so. ... But there is something strange about you, Strider.' He bent his clear bright eyes again upon the Ranger. 'That is no name for a Man that you give. ...
...
Wide wonder came into Éomer's eyes. 'Strider is too poor a name, son of Arathorn,' he said. 'Wingfoot I name you. ...
Tolkien (i LotR, bok V, kapitel 8 The Houses of Healing, efter att Pippin tilltalat Aragorn med Strider) skrev:
But Imrahil said to Éomer: 'Is it thus that we speak to our kings? Yet maybe he will wear his crown in some other name!'
And Aragorn hearing him, turned and said: 'Verily, for in the high tongue of old I am Elessar, the Elfstone, and Envinyatar, the Renewer': and he lifted from his breast the green stone that lay there. 'But Strider shall be the name of my house, if that be ever established. In the high tongue it will not sound so ill, and Telcontar I will be and all the heirs of my body.'
Det första citatet ger förklaringen till namnet: Aragorn uppfattas som en viktig typ (antagligen lite skum också) som utan att nedlåta sig till förklaringar raskt kliver omkring på sina långa skankar, och därför kallas han som han gör av briborna. (Jfr förklaringen av ordet
stride exempelvis i
Webster 1913: "
To walk with long steps, especially in a measured or pompous manner.")
I följande citat uttrycker först Bilbo, sedan Aragorn själv, därefter Éomer ("
no name for a Man") och till sist Imrahil missnöje/bestörtning över namnet. Aragorn själv säger t.o.m. att "Strider" är
föraktfullt! Att Aragorn ändå accepterar det namn han varit så bitter över, och till sist t.o.m. vill göra det till sitt släktnamn - om än översatt till quenya för att det inte ska "låta så illa" - är något som kommenteras i en
artikel av Michael Martinez (från 1999) om Aragorn (och Arwen).
Du ger Vidstige som ett exempel på att "den ytliga troheten" mot originalet kan offras då den står i konflikt med "bra svensk text", under förutsättning att det är "i originalets anda". Men hur bestämmer man att det är "i originalets anda" att strunta i hur namnet passar in i ovanstående stycken, för att bara koncentrera sig på att göra den svenska motsvarigheten till engelska Strider så
välklingande som möjligt? (Och blir texten som helhet verkligen bättre?)
________________________________________
Om vi å andra sidan tar ditt andra exempel - namnet
Fylke - så håller jag inte ens med dig om att det
låter bättre än originalet
the Shire (och inte heller bättre än t.ex.
Häradet). Att min subjektiva uppfattning betraktas som irrelevant kan jag acceptera. Men varför, rent
principiellt, ska i så fall
din subjektiva uppfattning om vad som låter bäst vara
viktigare än troheten mot originaltexten?
Tydligen tycker du att Tolkiens namn
Strider och
the Shire (liksom vad jag förstår en hel del annat av vad Tolkien skrev) är i behov av
"reparation". Det är en uppfattning jag inte delar. Och även om så vore, så hör reparation av originaltexten definitionsmässigt inte ihop med översättning, enligt min uppfattning.