Pellegrino skrev:
Det rör sig om kapitlet ”Sagan om Sigurd och Andvares ring”, närmare bestämt sidan 106 i min pocketutgåva (andra upplagan).
Det här är något av Åkes favoritsaga.
Och han arbetar på den från och till under decennier. Den dyker upp både här och där i hans produktion, i lite olika men nästan alltid lika egensinniga versioner. Och naturligtvis kan han inte motstå att plocka fram den ur skafferiet när han kokar ihop det där förordet till
Sagan om ringen och inte heller att sedan ta fram den igen när han kokar ihop sin
Sagan om Tolkien. Sin mest mustiga version ger han i
Sagan om Nibelungarna (1973), en volym utformad som om den ingick i "Tolkien-biblioteket".
Pellegrino skrev:
Först behöver han reducera antalet ringbärare på Völsungasidan till det magiska tolv-talet. Därav sammanslagningarna av Andvare och Vittka [...]
I sin inledning till
Eddans hjältesånger (1954) konstaterar Åke att inte ens "den fiffige sångkodexredaktören" har förmått knyta ihop Volundskvädet med de andra hjältesångerna (s. 19). I förordet till
Sagan om ringen ikläder sig Åke sångkodexredaktörens roll och löser elegant problemet genom att identifiera Volunds ring med den Stora ringen (Andvaranaut). För att få detta att gå ihop identifierar han helt enkelt Volunds son och arvtagare Vittka med dvärgen och gäddan Andvare. Sammanslagningen är här och senare alltså inte alls motiverad av att få det till ett visst antal ringbärare, det kan man åstadkomma ändå. Ja, i
Sagan om Nibelungarna är Andvare istället son till Vittka. Åke söker även stöd hos Snorre. I efterordet till
Sagan om Nibelungarna menar han att Volundskvädets "placering före alla de andra måste bero på att systematikern Snorre sökt ett svar på ursprungsfrågan. Var kom trollringen och trollsvärdet ifrån? Svar: de smiddes en gång i fjärran av tidernas störste mästersmed, Volund, alvkungens son" (s. 228f). Men han pekar även på att "Tolkiens teori om urtidsalverna som de första och största smederna [...] stammar från Volundstraditionen" (s. 229).
Såvitt jag förstår är denna brygga i mycket Åkes egen idé, även om han själv är beredd att dela äran med Snorre och kanske även Tolkien. Tanken kan (om inte tidigare) ha fötts när han arbetade med
Eddans hjältesånger. Om Volunds ring säger han där att "kanske var det helt enkelt en trollring av Draupners eller Andvaranauts art" (s. 202). Kanske var det
Sagan om ringen som slutligen fick polletten att trilla ned.
Pellegrino skrev:
[...] och Loke och Odin.
Här handlar det uttryckligen om gruppbildning och inte identifiering. Och hade det bara handlat om antalet hade han som i vissa senare versioner kunnat nöja sig med Loke.
Pellegrino skrev:
Han är övertygad om att hela jämförelsen står och faller med det exakta antalet ringbärare!
Åke menar att det är bärarna av den Stora ringen som omtalas på Rökstenen. De
måste därför vara tolv bärare, eller kanske bättre det
måste vara tolv övergångar. Och naturligtvis vill Åke överföra även detta på Tolkiens ringsaga.
Pellegrino skrev:
[D]et vore snarare absurt om Tolkien hade suttit och räknat ringbärare i Völsungasagan och sedan anpassat sin egen story i någon sorts numerologisk besatthet!
Det räcker inte att räkna. Man måste även veta att man ska räkna till just tolv eller tretton ringbärare! Hade Tolkien varit införstådd med samma teori som Åke hade han mycket väl kunnat anpassa sin egen story.
Pellegrino skrev:
Sedan behöver han utöka antalet ringbärare på Tolkien-sidan till tolv, och här blir det stor underhållning för en tolkiensk kalenderbitare.
Det var över tio år sedan Åke läste ringsagan när han skrev
Sagan om Tolkien! I den första upplagan av
Sagan om Tolkien sägs om den Stora ringen att "från Sauron togs den av den äldste bland alvkungarna" (s. 105). I den andra upplagan är det justerat till att "från Sauron togs 'ringens makt genom ovetenhet' av alvkungen Celebrimbor", vilket i
Tolkiens arv (1978) förtydligas till att ringen "fråntogs sin makt av alvkungen Celebrimbor, genom att han gömde undan de tre av Härskarringen behärskade alvringarna" (s. 178). I den sistnämnda skriften ansluter sig Åke även till Tolkiens teori att Isildur kom i besittning av ringen genom att medelst ett hugg tillskansa sig den från Sauron.