Nimrodelsången
diskuterades kort i översättningsforumet för ett tag sen, och den allmänna uppfattningen verkar vara att det är en av Tolkiens sämsta - och tråkigaste! - sånger, dels för att den är tekniskt ointressant med sitt enkla versmått men också för att berättelsen är krystad och misslyckas med att förmedla tragiken i historien.
Något som dock inte nämndes var hur ologisk själva storyn är. De första fyra verserna är mest bara menlösa, men i den femte börjar de problem som gör att åtminstone jag inte kan ta den tragiska kärlekshistorien på minsta allvar:
The elven-ship in haven grey
Beneath the mountain-lee
Awaited her for many a day
Beside the roaring sea.
A wind by night in Northern lands
Arose, and loud it cried,
And drove the ship from elven-strands
Across the steaming tide.
When dawn came dim the land was lost,
The mountains sinking grey
Beyond the heaving waves that tossed
Their plumes of blinding spray.
Amroth beheld the fading shore
Now low beyond the swell,
And cursed the faithless ship that bore
Him far from Nimrodel.Såå… Amroths skepp ligger alltså förtöjt i lä av ett berg och väntar på Nimrodel när en storm plötsligt blåser upp och driver ut skeppet på öppet hav, tydligen tillräckligt långt för att de inte ska kunna se land längre medan Amroth står och betraktar händelseförloppet. För det första: hade de inte uppfunnit sånt där bra alvrep än när det här utspelade sig? Det låter lite märkligt att skeppet som ligger fridfullt i lä vid sitt berg plötsligt spolas ut till havs när det gissningsvis är förtöjt med alviskt rep. Men men, de kanske inte var så bra på sånt på den tiden. Värre är då Amroths reaktion, alltså att stå och förbanna sitt skepp istället för att, jag vet inte, försöka vända och segla tillbaka in till kusten när stormen har bedarrat? Men nej, nej, det skulle ju inte vara tillräckligt tragiskt! Istället löser han problemet såhär:
From helm to sea they saw him leap,
As arrow from the string,
And dive into the water deep,
As mew upon the wing.
The wind was in his flowing hair,
The foam about him shone;
Afar they saw him strong and fair
Go riding like a swan.Visst är det mer dramatiskt att kasta sig i havet än att helt enkelt segla tillbaka, men smart verkar det ju inte ha varit, då det sista någon såg av Amroth var när han svansimmade iväg från skeppet. Att just den beskrivningen ger åtminstone mig väldigt intressanta mentala bilder är nog bara till största delen Tolkiens fel. Det enda jag ser framför mig är hur Amroth gör sitt bästa för att sträcka upp huvudet som en svan och paddlar sig framåt med fötterna medan han håller armarna invikt mot kroppen som vingar…
Ja ja, you tried, Tolkien, you tried… not. Inte den här gången.