Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Så var inte WWII ett undantag.

Eftersom vi råkar befinna oss på ett Tolkienforum - låt mig då citera Tolkien: "It needs but one foe to breed a war, and those who have not swords can still die upon them."

Nej, jag tycker inte att det är motiverat att avsluta diskussionen här. Om du vill kan du öppna en ny tråd, men jag vill bara replikera till det här först, då jag tror mig ha något lite mer erfarenhet av följderna av ett krig än vad du har.

Jag har tjänstgjort som fredbevarande soldat, i Kosovo. Jag har sett utbrända hus, där invånarna fördrivits. Jag har sett ärren på män som torterats. Jag har mött kvinnor som våldtagits. Barn som förlorat sina föräldrar. Fan, jag har sett människor som lemlästats av blindgångare - nerblodade satar med lungorna punkterade av splitter och fingrarna bortsprängda,

De som utförde de handlingarna var inte personer som skulle låta sig övertygas om förträffligheten i ditt resonemang - "wouldn't it be nice if everone was nice". En del våld kan inte bemötas med appeasment, undfallenhet och flathet. En del våld måste bemötas med våld. Det innebär att soldater riskerar livet. Men jag var, och är, beredd att riskera vissa ting för att folk inte ska behöva leva under hot och förtryck. Om det innebär att jag, eller några av mina kamrater skulle sårats eller dödats, må så vara. Vi hade en diskussion i plutonen innan vi åkte - skulle vi acceptera att sättas in i situationer som innebar att vi kunde dödas? Alla i plutonen accepterade att det kunde bli nödvändigt. Flera av dem har sedan dess varit på platser där risknivån varit betydligt högre än i Kosovo, som Kongo och Afghanistan. Om de hade stupat eller sårats där hade jag sörjt, men jag hade ändå vetat att de var där av eget val, med en övertygelse om att de kunde göra en skillnad, och att de var beredda att riskera sin välfärd för att andra ska kunna leva i en något bättre värld. Att västvärlden varit i stort sett förskonad från krig, diktaturer och förtryck innebär inte att vi kan blunda för de illdåd som sker på andra håll. Krig är fruktansvärt, ja. Men det inte något som ska undvikas till varje pris. Ibland finns ingen annan utväg än att bemöta våld med våld.

Sarvi, det är tydligt att Swiss lider av allvarlig brist på fri vilja. Det förklarar att det inte finnas någon tydlig tanke eller vilja bakom hans inlägg, men jag tror inte vi kan göra så mycket för honom. Det är bara att beklaga att det ska drabba en så ung människa.

Sweet Joseph, Mary and Jesus. Jag håller med Ohlmarxisten. Vart är världen på väg?

Nah, inte korkat. Naivt, ja. Jag är inte särskilt bitter och olycklig, däremot är min idealism solkad av en viss dosis realism och cynism. Kalla det livserfarenhet.



Tack för omsorgen om mitt välbefinnande, men jag har inga psykiska problem. Jag måste säga att jag är motvilligt imponerad av din hängivenhet till din filosofi om människans godhet. Men det är en filosofi - vilket en kompis en gång definierade som "filosofi - det är att ta en godtycklig ståndpunkt, dra ut den i tangentens riktning tills den ramlar av kanten av verkligheten och sedan ta strid från den platsen." Tyvärr verkar femtusen år av den nedtecknade historien motbevisa relevansen av din uppfattning om att "alla egentligen víll väl" med visst eftertryck. Det är krig, folkfördrivningar, förföljelser, pogromer, folkmord, upplopp etc etc ad infinitum. Verkligheten har en tråkig tendens att tränga sig på, oavsett hur idealistisk man kan vara i sin uppfattning om omvärden.



Nej, jag blir inte "rasande" över en diskussion på nätet, oavsett vad du påstår om mig och mina kollegor. En av de saker som jag lärde mig där nere var en viss känsla för proportioner.



Hur många ska behöva dö av en sådan impassivitet? I Rwanda skulle det troligen räckt med några tusen beslutsamma soldater för att rädda åttahundratusen människoliv. De som dödades där hade ingen möjlighet att sätta sig till motvärn, de hade ingen som skyddade dem från sina mördare. Deras brist på försvar hindrade inte deras banemän från att slå ihjäl dem. Ännu ett exempel ur verkligheten - i Srebrenica slaktades för tio år sedan ett par tusen bosniska män och pojkar. Hade FN-styrkan som skulle skyddat dem haft mandat, vilja och utrustning att utföra sin uppgift, dvs att med våld bekämpa de framryckande styrkorna, så hade det sparat tusentals liv. Hade det inte varit värt det?

Jag är ledsen, men din filosofi är inte förenlig med verkligheten som den är idag. Det du kallar kärlek skulle vissa människor uppfatta som svaghet och underkastelse, och visssa människor förstår endast maktspråk, om nödvändigt uppbackat med våld. Sådan är verkligheten, ute i den riktiga världen, idag.

Det är inte det att folk inte vill väl. Men många vill väl för just sig och de sina, utan en tanke på vilka konsekvenser det ökade egna välbefinnandet kan få för "de där andra", de som inte är "vi". Det spelar ingen roll hur det går för dem, för de är annorlunda och/eller obekanta och inkluderas inte i välviljan. I en del fall är det rent av en integrerad del av välviljan att "de där andra" skall bekämpas med alla medel, eftersom man upplever att de är ett hot mot det goda, dvs konkurrerar om samma resurser. Hitler, för att ta ett ständigt aktuellt exempel, ville nog alldeles oerhört väl, han var nog till och med beredd till stora personliga uppoffringar i sin strävan efter det goda. Ur ett väldigt snävt skygglappsförsett perspektiv skulle det säkert gå att betrakta honom som en hjälte, eftersom han stod upp för det han trodde på. Men problemet var ju att han ville allt detta goda bara för sin tämligen ologiskt definierade och suddigt avgränsade grupp av "renrasigt ariska". Resten var bara ogräs, som skulle rensas bort om det kom i vägen för den välansade tyska trädgårdens utbredning.

Uppdelandet i "vi" och "dem" är förmodligen orsaken till samtliga våldsamma konflikter. Men att få bort all sådan uppdelning, att göra världen till något utopiskt (eller dystopiskt) "global village" där alla ingår i samma jolmiga jättegrupp och ingen har några rötter eller riktigt hör hemma någonstans, det tror jag varken är möjligt eller önskvärt. Människor behöver ett sammanhang, ett "vi" att relatera till. Och därmed kommer det också alltid att finnas ett "dem", och då är konflikter oundvikliga. Åtminstone så länge det inte finns obegränsat av allting till alla, och det är knappast möjligt i en värld med sex miljarder människor (som ständigt blir ännu fler).

Det bästa vi kan hoppas på är därmed ett system där dessa oundvikliga konflikter kan lösas utan våld. Och det enda som kan åstadkomma det är förmodligen ironiskt nog just våld - eller i bästa fall hot om våld. Och "hot om våld" låter nog värre än det är, för det är ju t ex ur den maktpositionen den vanliga civila polisen arbetar. Vi vet att om vi bryter mot lagen så kommer farbror Blå och tar oss, så därför låter vi bli. Svårare behöver det inte vara! (Kruxet är bara att stifta lagar som alla kan enas om, oavsett grupptillhörighet...)

Tack, Kamelen. Du uttrycker dig betydligt bättre än mig. Gaiman skrev ett stycke om ondskans natur som är jag alltid tyckt är tänkvärt:



Det kan vara intressant att läsa boken "Helt vanliga män - reservbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen" av Christopher Browning.