Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

"Vad hände, mästare?" frågade Nahrlion.
"Jag sade åt den där religiösa fanatikern att hålla sig på avstånd från dig. Han hade hört, eller kanske tjuvlyssnatt och fått reda på mina förhoppningar om dig. Nu ville han tala med mig om att vända dig till Domedagsprofetians troslära och försökte övertala mig. Jag sade åt honom att han kunde tala med mörkerdjinnerna om hans förbannade profetia och då blev han arg", sade Derion med sammanknipna läppar.
Nahrlion kände att det var säkrast att inte fråga något mer utan satt mest och tittade på landskapet. Just nu var sällskapet på kanten av en sluttning i skogen. På vänster sida stupade det brant nedåt och långt borta kunde de se solen på väg ner. Skogsfåglarnas ljud hördes tydligt och bilden etsade sig in i Nahrlions medvetande.
Just när lord Thanofur saktade farten för att säga till om halt hördes en rörelse i skogen och en gestalt kom fram ur skuggorna.
"Jag hälsar er, människor", sade han och bugade sig.
Nahrlion såg på mannen som uppenbarligen inte var en människa. Han hade rödaktigt hår och ett graciöst utséende. Hans kropp var slankare än en människas och han hade något mystiskt eller trolskt över sig som Nahrlion inte kunde sätta fingret på. Han rörde sig med mjuka rörelser och även hans tal var mjukt och behagligt.
"Det där, det är en feirer", viskade Derion till honom.
"Jag bringar bud från kung Hasdariel och drottning Askernia. Jag har färdats länge och nådde sent omsider kung kersions hov. Han sände mig då efter er för att bringa er mitt ärende", sade han mycket snabbt. "Ni behövs hos oss, det har er kung befallt. Ert nuvarande uppdrag är än viktigare men det kan skjutas upp."
"Vad har hänt?" frågade lord Thurdain.
"Klingan har blivit stulen", sade feirern.
Alla i sällskapet utom Nahrlion drog efter andan.
"Ni behövs för att jaga den som stulit den. Nästan säkert är Tyzzian inblandad. Klingan skulle kunna väcka krafter som helst ska förbli glömda; och de skulle tjäna honom", sade feirern.

Det blev ett snabbt rådslag mellan Thurdain, Thanofur och Derion. Nahrlion och de andra stod med sina hästar en bit bort och lät hästarna släcka sin törst i en rinnande bäck som sprudlade igenom sandstensklipporna de stod på. "Thurdain Derion mina kära vänner vad ska vi göra? Självklart är kungens order inget att diskutera men hur ska vi närma oss Tyzzian? Hans fort ligger långt härifrån och är vaktat av många krigare. Detta är sannerligen ett problem vi inte behövde" suckade han. Derion var den nästa som talade. "Sant är att olyckan inte var önskad men så är olyckans lott att alltid illa bli sedd när den dyker upp. Jag har dock starkare hopp än du om att det ska lösas utan alltför mycket blodspillan. Området runt Djinnens borg känner jag väl och med lite list och Kartenis välsignelse så... "Din optimism glädjer mig" sade Thanfour. Han avvaktade "Men hur du känner detta område är en överraskning för mig. Jag trodde jag kände dig väl" "Känner mig riktigt väl är det få som gör dock är ni ändå bland mina närmaste vänner. Litar ni på mig så har jag kanske en idé om hur vi ska lösa detta. Thanofur och Thurdain tittade på varann och nickade. "Låt mig tala till punkt även om idén kan tyckas galen. Ni låter mig ta med mig pojken och mina stigfinnare mot Tyzzian. Ni beger er till Kalin kallar in förstärkning från stadens trupper och fortsätter med kungens uppdrag. Sedan möts vi om allt slutar väl vid Feirernas stad Maliorn i Vailonskogen som ligger ungefär mittimellan våra färdmål. Thurdain talade först "även om iden är vansinnig så har du mitt förtroende. Värre saker har hänt mot mäktigare styrkor än den du nu ska leda och vem vet vad en liten styrka vars kraft ligger i överraskning kan åstakomma." Thanofur tittade på de båda männen "Jag ogillar detta även om du i mina ögon bevisat din förslagenhet många gånger. Djinner är ingen trevlig överraskning. Vill du verkligen utsätta pojken för detta?" Derion tittade ut över landskapet "Han skulle få uppleva många obehagliga upplevelser även om han följer er och dessutom har han upplevt mycket redan" Thanofur såg att han talade för sig själv i frågan och böjde sig. Han nickade stumt.
"Pojken är speciell. Ta väl vara på honom. Jag skulle om jag kunnat avsuttit några ur griporden för hans personliga beskydd men som det är nu så behövs de alla för kungens uppdrag. Beslutet är fattat." De tre männen skakade hand,återvände till resten av gruppen och förkunnade sitt beslut.

... Kenteris ...

De lade fram sin idé till feirern.
"Varför ska ni ta er till Tyzzians borg?" frågade han. "Varför inte förfölja tjuvarna innan de har nått fram dit?"
"Derion verkade tycka att det var det förnuftigaste", sade Thanofur och kastade en blick på stigfinnaren.
"Jag tror inte att vi har en chans att hinna ikapp tjuvarna", sade Derion. "Då är det bättre att slå till mot slutmålet för deras resa."
"Är det verkligen klokt?" frågade feirern med tveksam röst.
"Då finns det också en chans att göra slut på hotet från Tyzzian", fortsatte Derion. "Det finns en chans att vi kan komma åt honom och med det skulle vi göra alla en stor tjänst."

"Ja det är ni som har befälet" avslutade Feriern. "Men vi måste rida genast" "Vänta lite jag vill prata med pojken först" Det var Lord Thurdain som talade. "Låt det gå fort" Var allt Derion svarade. Thurdain gick bort mot pojken som stod lite för sig själv. "Du vet nu vad som kommer ske?" Pojken nickade. " Ändå sedan jag räddade dig från trollet och fick reda på din speciella natur har jag känt ett stort hopp som inte funnits på många långa år." Nahrlion tittade upp mot riddarens ansikte det såg härjat och oroligt ut. Han var själv lika orolig men försökte att göra rösten så morsk som möjligt. likväl lät den ändå gäll och pipig tyckte han när han talade. Han försökte välja sina ord väl. "Riddare Thurdain min skuld till dig är ännu inte betald du kan vara lugn för att inget ska hända mig innan jag återgälldat den" Pojkens allvarliga ord och försök till att verka vuxen fick Riddaren att slappna av. "Nåväl det tar jag som ett löfte" Svarade han leende. "Nu måste vi börja vår färd." Han bjöd pojken farväl och så gjorde alla de riddarna som nu red bort. Sist red Theris och hans ord spred inte längre samma kyla som förrut "Hoppet har jag givit upp om dig. Tyvärr var det fel personer som fick hand om dig i början. Kommer du överlevande med hedern i behåll från ditt uppdrag har du ändock förtjänat min respekt." Pojken svarade inget utan tittade bara riddaren i ögonen tills denne vek bort med blicken. Nahrlion stod kvar och tittade på de mäktiga riddarna som red bort. många av dom skulle säkert bli kvar i främmande länder och aldrig mer skulle se han återse dem. Derion ropade till slut på honom. "Nahrlion skynda dig."

Nahrlion ledde genast sin häst till en stor sten som han använde för att kunna sitta upp.
"Vi vänder om," sade Derion högt och sprang i sadeln på sin egen häst. "Det här beslutet kom något oväntat, så jag är glad att jag studerade vägen under vår färd. Om vi rider tillbaka en bit kan vi ta oss ner för sluttningen där den är mindre brant. Vi följer en bäck motströms som kommer att leda oss norrut, om jag inte tar helt fel. Rask trav nu!"

Nahrlion var lite besviken över hur saker och ting hade slagit ut. Han visste inte var han var på väg någonstans. Ett namn och en färdriktning hade han fått, men det sade honom inte mycket. Sadeln skavde mot benen och de ostyriga håret hängde ner i hans ögon. Envist försökte han hålla huvudet upprätt, trots att den allt mer tilltagande vinden piskade honom i ögonen. Ryttarna omkring honom var tysta och allvarliga. Inte ens hans häst hade något att säga honom, mer än att hon längtade efter att galoppera över en grön äng. Nahrlion kände sig plötsligt väldigt ensam.

Nahrlion längtade tillbaks till sin stuga och hans djurvänner i skogen. Nahrlion hade aldrig upplevt hemlängtan för han hade aldrig varit hemifrån innan. Han ångrade sig nästan att han gett sig iväg från sin stuga men ifall hann inte gjort det så skulle han aldrig ha träffat lord Thurdain eller Derion och han skulle aldrig fått veta han var en druid.

Nahrlion och de andra red längs bäcken och när kvällen nalkades så gjorde de halt och byggde ett läger så gott de kunde med det de hade med sig. Nahrlion ville få bort sin ensamhetskänsla så han sökte upp Derion för att fråga ifall han kunde fortsätta med druidträningen.
"Mästare"
"Ja, vad är det Nahrlion"
"Jag undrar ifall vi kan fortsätta med min druidträning nu?"
"Som du vill pojk men det får bli bara litegrann idag för vi har ridit långt idag och ifall du anstränger dig för mycket så kan det skada det sinne."
Pojken följde efter Derion till närmsta skog.
"Är du redo Nahrlion?" frågade Derion

"Ja mästare" Nahrlion, Derion och den vita hunden stod i ett skogsbryn ungefär trehundrameter från lägret. Derion talade. "En gren på druidutbildningen som du har stor erfarenhet av redan, är förmågan att tala med djuren, känna deras sinnen och till viss del styra deras tankar. Derion tittade runt bland träden tills han såg vad han letade efter. Hunden låg ner och tittade allvarligt på Nahrlion. "Den där domherren exempelvis känner du den?" Jag har känt den sedan vi kom hit mästare." Svarade pojken utan att lyfta blicken. Derion tittade på pojken. "Bra vad känner den?" "Just nu känner den en lätt hunger och stor oro inför vintern eftersom den ännu inte hittat en bra övervintringsplats." Svarade pojken snabbt. "Det var inte dåligt" Derion log. "Låt se om vi kan göra det lite svårare. Kan du få fågeln att flyga ner till dig?" Pojken fick koncentrera sig lite mer men även detta gick snabbt. Det dröjde inte många sekunder innan fågeln satt på pojkens axel. "I sanning en bra lektion detta sade druiden." Lektionen fortgick ungefär en halvannan timme med att druiden valde djur som Nahrlion sedan fick beskriva och styra. Till slut hade Druiden på ett ungefär ringat in pojkens skicklighet. Han kunde styra ett djur på femtio meters avstånd och känna det på den dubbla distansen. Nahrlion började nu känna sig ganska sliten och han var i behov av rast något som Derion lagt märke till. "Spring iväg med hunden ett slag" Sade Derion. "Jag behöver vara för mig själv. Om en halvtimme ska alla vara tillbaka vid lägret jag kallar på Narthiin när det är dags." Pojken och hunden vandrade iväg. När de kommit ungefär trehundra meter ytterligare in i den ljusa lövskogen som sakta blev mörkare och mörkare allteftersom solen kröp ner längs himlen ändrade Nahrtiin form till människa igen. "Var hälsad mästarinna" Sade pojken, kvinnan skrattade till. "Inte behöver du vara så formell."

Om en halvtimme rider vi vidare jag kallar på Narthiin när det är dags."

Narhlion och de andra red längs bäcken och när kvällen nalkades så gjorde de halt och byggde ett läger så gott de kunde med det de hade med sig.

"Behöver jag inte?" sa han förvånat.
"Naturligtvis inte, jag bryr mig inte så mycket om titlar och sånt, jag tycker att man får lättare att samtala med varandra ifall man låter bli att vara formell"
"Det tycker jag med men Derion har sagt att jag ska kalla honom mästare."
"Det slipper du när du är med mig" sa hon med ett leende.
"Vad bra" sa Nahrlion och log
"Kan du fornspråket" sa han sedan.
Hon talade om för honom att hon kunde språket. Nahrtiin undrade varför han ville veta det och han berätta att Derion hade ännu inte börjat lära ut språket och när Derion började med det så tänkte han överraska druiden genom att visa hur mycket han redan kunde. Nahrtiin fick frågan ifall hon ville undervisa honom i språket.
"Det gör jag gärna" sa hon glatt.
"Vad börjar vi med?"
"Vi tar något lätt som att räkna till tolv, säg nu efter mig,
da, kar, nal, diu, mall, lis, diro, ta, so, po, me, mo"
"da, kar, nal, diu, mall, lis, diro, ta, so, po, me, mo" upprepade Nahrlion.
De övade på siffrorna ända tills halvtimmen hade gått och Derion kallade på Nahrtiin. Nahrlion kände sig nöjd för hans ensamhetskänsla nästan hade försvunnit helt och hållet av druidträningen men han var orolig för att den skulle komma tillbaka längre fram i tiden.
Nahrtiin ändrade sin form till den vita hunden igen och så strövade pojken och hunden tillsammans tillbaka mot lägerplatsen. Det var konstigt att ingen av druiderna eller Nahrlion hade känt närvaron av figuren som hade studerat Nahrlions druidträning.