Citera:
"Behöver jag inte?" sa han förvånat.
"Naturligtvis inte, jag bryr mig inte så mycket om titlar och sånt, jag tycker att man får lättare att samtala med varandra ifall man låter bli att vara formell"
"Det tycker jag med men Derion har sagt att jag ska kalla honom mästare."
"Det slipper du när du är med mig" sa hon med ett leende.
"Vad bra" sa Nahrlion och log
"Kan du fornspråket" sa han sedan.
Hon talade om för honom att hon kunde språket. Nahrtiin undrade varför han ville veta det och han berätta att Derion hade ännu inte börjat lära ut språket och när Derion började med det så tänkte han överraska druiden genom att visa hur mycket han redan kunde. Nahrtiin fick frågan ifall hon ville undervisa honom i språket.
"Det gör jag gärna" sa hon glatt.
"Vad börjar vi med?"
"Vi tar något lätt som att räkna till tolv, säg nu efter mig,
da, kar, nal, diu, mall, lis, diro, ta, so, po, me, mo"
"da, kar, nal, diu, mall, lis, diro, ta, so, po, me, mo" upprepade Nahrlion.
De övade på siffrorna ända tills halvtimmen hade gått och Derion kallade på Nahrtiin. Nahrlion kände sig nöjd för hans ensamhetskänsla nästan hade försvunnit helt och hållet av druidträningen men han var orolig för att den skulle komma tillbaka längre fram i tiden.
Nahrtiin ändrade sin form till den vita hunden igen och så strövade pojken och hunden tillsammans tillbaka mot lägerplatsen. Det var konstigt att ingen av druiderna eller Nahrlion hade känt närvaron av figuren som hade studerat Nahrlions druidträning.