Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Pojken följde med lord Thanofur tillbaka till lägret och lord Thurdain. Thanofur berättade vad som hade hänt i skogen och lord Thurdain verkade väldigt orolig över att de inte fanns några spår efter stigfinnarna.
De båda riddarna viskade sinsemellan och sedan sade lord Thanofur:
"Pojk, vad skulle du tycka om att börja med dina ridlektioner nu?"
"Det vill jag gärna göra, sir"
Pojken och Thanofur gick till hästarna och där frågade lorden:
"Kan du gissa vilken häst du ska få?". Utan någon tvekan gick pojken rakt mot en svart häst och lade handen på den.
"Då är han verkligen en druid." sa lorden i en respektfull ton halvhögt till sig själv. Sedan sade han högt:
"Hur visste du det?."
"Hästen berättade det mig."
Thanofur undrade hur det hade gått till men det kunde pojken inte förklara och lord Thanofur frågade inte igen. Resten av tiden ägnade de åt ridlektioner, pojken var väldigt läraktig och lorden behövde aldrig förklara något två gånger, pojken hade lärt sig massvis av saker på några få timmar som andra pojkar behöver veckor för att lära sig.
När de höll på att sadla av hästarna så hördes ett rop på hjälp.
"Det är lord Thurdain, jag måste hjälpa honom, stanna här pojk och var försiktig."

P.S Är det ingen som tänkt ge "pojken" något namn snart?

Jag har ett namn som kanske skulle passa... Men eftersom man inte skall tipsa andra om vad de skall skriva, och jag själv måste iväg till skolan och därför inte hinner skriva en fortsättning,så...

Jag har ett namn som kanske skulle passa... Men eftersom man inte skall tipsa andra om vad de skall skriva, och jag själv måste iväg till skolan och därför inte hinner skriva en fortsättning,så...

Skriket kom från utanför lägret och en grupp av riddarna från Griporden som var i närheten rusade upp. Lord Thurdain var trängd mot en trädstam av den största best pojken någonsin sett. Den var mörkt grön i skinnet, hade en stor klumpig kropp och korta ben. Ett enormt gap fullt med huggtänder var vänt mot lord Thurdain som inte hade några vapen förutom sin dolk, som han höll i handen. Den var röd av odjurets blod; samtidigt glimmade bestens tänder röda. De hade lyckats såra varandra men inte allvarligt. Thurdain var sårad i axeln och monstret i ryggen. Lord Thanofur hann fram först av de anstormande riddarna. Hans spikklubba svepte ner och slog till mot bestens huvud med en väldig kraft. Ett krasande ljud hördes och monstret föll till marken i en pöl av blod. Då hördes ett skrik från en av riddarna. Ett stort antal likadana monster var på väg fram ur skogens djup. Riddarna som hade varit i närheten var få och fick strida desperat för att värja sig. Då kände pojken att han drogs iväg bort från striden, mot sinnet hos ett djur. En hund var det. Han började rusa in i skogen och kom närmare hunden. Till slut tvärstannade han då en långbågge höjdes framför honom.
"Stanna!" väste en röst som kom från mannen framför honom, klädd i grönt och nästan helt kamouflerad.
Plötsligt förstod pojken vem det här var framför honom.
"Är ni Derion?" frågade han.
Mannen såg ställd ut.
"Ja, men hur..." började han.
"Vi hinner inte nu", sade pojken. "Lord Thurdain är i fara, ta dina män och följ mig".
Utan ett ord visslade Derion och ett stort antal män kom fram från skuggorna. De hade dittills varit helt osynliga. Pojken sprang och de följde honom.
När de återkom till stridsplatsen hade en av riddarna fallit och de övriga sex av riddarna som kommit till undsättning och de två ledarna var hårt trängda. Omedelbart kom en pilskur från långbågarna. Flera av bestarna föll. Ännu en gång höjdes bågarna. Pilarna visslade och trängde in i kött. Det sista av monstren dräpte riddaren med blixtskölden med sitt svärd.
De återvände tillsammans till lägret. Derion och pojken satt bredvid varandra och de andra satt vid lägrets andra sida, och skötte om sina sår. De två fick en del avskildhet och efter en stund öppnade Derion munnen:
"Hur hittade du oss, pojke?"
"Jag kände din hunds sinne", sade pojken och såg mot den vita smidiga hunden som satt vid Derions sida.

Pojken hade fruktat att Derion skulle börja ställa frågor, men mannen log bara vemodigt och kliade sin hund bakom öronen.
"Så även du har Gåvan", sade han stillsamt.
"Sir", sade pojken. "Jag förstår inte vad ni menar. Kan även ni tala med djuren?"
"Det kan jag", svarade mannen. "Jag är en av de sista druider som ännu vandrar på denna jord, pojke. Aldrig hade jag vågat hoppas att fler barn med de uråldriga Krafterna skulle komma att se dagens ljus."
"Men", sade pojken, "det har ju inte föds någon ny druid, om det nu är vad jag är, på mycket länge. Inte på många mansåldrar." Han studerade Derions ansikte. Mannen hade långt, gyllengult hår och isblåa ögon, han såg stark och frisk ut och var troligen yngre än både Thurdain och Thanofur. Kunde denne man verkligen vara druid?
"Det är en av druidernas hemligheter", svarade Derion. "Och om du är villig, och jag ber till gudarna för det, att gå i lära hos druiderna, kommer även du omsider att lära dig att kontrollera åldrandet."
"Lord Thurdain", undrade pojken. "Är även han druid? Och lord Thanofur?"
"Nej", svarade Derion. "Nej, och jag ber dig att inte avslöja min identitet för någon. En druid gör mest nytta om ingen känner honom som det."
Derion såg pojken allvarligt i ögonen.
"Pojke", sade han. "Det finns många vägar i livet att vandra. Vilken du skall gå, väljer du själv. Vissa människor väljer att bli krigare, och få får ett så bra tillfälle att bli det som du. Jag vet att lord Thurdain har fattat tyckte för dig. Om du följer med honom kommer du sannolikt att en dag ingå i Griporden, vara en kungens man, aktad i hela riket. Men här framför dig har du också chansen att ta vara på den Gåva som gudarna gett dig. Att vara druid är ett ensamt liv, slitsamt och även farligt, kanske än mer farligt än en krigares. Jag tror, min gosse, att vissa ögonblick är avgörande för hela ens framtid, och att detta är ett sådant ögonblick. Du har två val. Att förbli hos Griporden, eller följa med mig för att bli druid. Vad väljer du?"

"Jag vill inte lämna lord Thurdain, men...", sade pojken stammande.
"Jag vill bli druid", sade han sedan med ett försök att få rösten att låta manlig.
"Bra, men du behöver inte lämna Thurdain ännu. Även jag kommer att följa honom. Till en början kan du gå i lära hos mig i hemlighet. För det kommer att ta lång tid innan vi två lämnar Thurdain. Sedan kan de riktiga druiderna ta över. Jag längtar hett efter dagen då de kommer att välkomna dig i sin orden. Jag är nämligen den ende druid, förutom du då, som vandrar med förmågan dold ute i världen. I druidorden ingår nu nitton män utöver mig. De är mycket berömda men bara ett fåtal reser ute på vägarna", sade Derion.
Pojken såg på honom, på samma gång förvirrad och hänförd av allt han fått veta.
"Vad heter du?" frågade Derion.
"Jag har inget namn", sade pojken.
"Men som druid måste du ha ett namn. Jag får bli den som döper dig i avsaknad av andra druider. Ditt namn blir Nahrlion, som betyder "Nytt hopp" på fornspråket", sade Derion och lade handen på pojkens huvud. Han kände en märklig kraft nudda sitt hjärta. Han tog sitt namn till sig.
"Nahrlion", viskade han.