Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Jag citerar John Lennon: ALL YOU NEED IS LOVE!

Jag har en känsla av att odödlighet kan bli ganska tråkigt i längden. Särskilt om man saknar sin kärlek.

Jag älskar att leva och börjar uppleva vad alla... ehhh.. icke-unga alltid sagt; att livet går jäkligt fort. Trots det skulle jag inte kunna tänka mej att leva år ut och år in i evighet.

Jag gillar formuleringen i Silmarillion där det står att dödligheten är en gåva till människorna. Jag tycker det är en ohygglig tanke, att vara odödlig.

Därför blir jag nyfiken. Varför vill man vara odödlig?

Konstigt att inte göra det, men bra frö dig i så fall enligt min erfarenhet är de flesta människor rädda för det okännda men för att citera en annan författare nämligen John Steinbeck:

"Seems like that's the way. Fella havin' fun, he don't give a damn; but a fella mean an' lonely an' old an' disappointed - he's scared of dyin'!"

Jag tror inte på liv efter döden. Dessutom är Jag estet. Så om Jag erbjöds evigt liv skulle Jag acceptera. Skulle Jag någon gång tröttna så är det bara för Mig att ta livet Mig.


Jag skulle offra Mitt liv för den Jag älskar, men inte Min odödlighet.

Den tål att tänka på...

Egentligen skulle jag kanske kunna tänka mej odödligheten, om jag får välja alvisk odödlighet. För om vi tänker på det, så är det ju egentligen fel att kalla alverna odödliga. De kan ju, som Fëanor, "ta livet av sej" när de vill.

Att leva tills jag tröttnar... Det låter helt okay. (Men är det odödlighet?)

Jag tror jag skulle ha valt kärleken. Vad är det för mening med att leva om man ändå kommer att vara olycklig?

Sedan när är olycka = brist på kärlek?

Men en sak då om man inte har någon kärlek i sitt liv så tror jag att livet blir rätt så misserabelt och nu snackar jag inte om kärlek man-kvinna utan all sorts kärlek från familj och vänner. Eller vad tror du Fëanor?

Nu undrar jag igen, men den här gången funderar jag över vad vi har att välja på.

Kärleken, är inte det en bestämd person vi menar då? Om jag är kolossalt förälskad i en man just nu, så har det säkert gått över om 200 år, eller så, och jag kan hitta en ny kärlek. (Det där med "den ende" köper jag inte riktigt.)

Många kärlekar kan det bli... Det där med odödligheten börjar låta bättre och bättre!

(Min fetstil)


Vad fan vet Jag? Jag är 19 år och har hittills levt ett kärleksfullt liv. Dock är kärlek inte allt. Jag tror Mig nog kunna klara Mig utan det.

Jaha. Men det man behöver näst efter mat och vatten är kärlek. Hur går det ihop?

Om vi snackar val av mellan kärleken och odödligheten kan det väl knappast vara frågan om någon liten förälskelse som snart går över? Det ska ju vara ett evigt val, alltså kärlek som man vet kommer att vara livet ut, om man väljer detta.

Nja, döden i sig är väl inte så farlig. Livet skrämmer mig mer än döden (fast det är väl det skrämmande i livet som gör det värt att leva). En smärtsam död är för mig skrämmande, men då är det smärtan i sig och inte döden som är skrämmande. För att citera Nick Cave:

"For the tree of life is growing
Where the spirit never dies
And the bright light of salvation
Up in dark and empty skies
When the cities are on fire
With the burning flesh of men
Just remember that death is not the end"

Hur vet man att det håller då. Jag är säker på att de flesta dårar som gifter sig och sedan skilljer sig är ganska säkra på att det kommer att hålla.



Detta håller jag med dig om. Sedan kan jag säga att jag är räddare för att förlora någon släkting eller nåra vänn i döden än vad jag är för att själv dö.