Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Och likväl vördade under denna tid Fiendens alla fiender vad gammalt var och fornt, i språk som i allt annat, och hade sin glädje i sådant så långt de kände till det.

Det var ju också naturligt för dem som reste mycket att mer eller mindre rätta sitt tal efter dem bland vilka de befann sig, särskilt när det gällde män som i likhet med Aragorn oftast måste dölja sin härkomst och sitt ärende. Och likväl vördade under denna tid Fiendens alla fiender vad gammalt var och fornt, i språk som i allt annat, och hade sin glädje i sådant så långt de kände till det. Eldarerna, som var ordkonstnärer framom alla andra, behärskade många stilar fast de talade mest naturligt i det manér som låg deras eget umgängesspråk närmast, och det var ännu mer ålderdomligt än högspråket i Gondor. Även dvärgarna talade med urskiljning, redo att anpassa sig efter sin omgivning, fast deras uttal tycks ha varit mera strävt och gutturalt. Men orcher och troll talade som det föll sig, utan kärlek till ord och ting, och deras språkbruk var faktiskt ännu smutsigare och försumpat än här kunnat klargöras.

Då de vandrat ungefär en och en halv mil och middagstiden närmade sig, hade de kommit till en grön vall.

"Sometimes I have felt it was like an eye looking at me."