Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

För att slutföra denna off-topic-debatt:

Detta handlar i första hand om adjektivattribut.

Problemet med detta är att skilja dem från predikatsfyllnader.

Läpparna små utav bär äro blå.

Orden "små och blå" är adjektiv och de båda syftar på "läpparna". Men det
ena är ett attribut och det andra är en predikatsfyllnad. Vilket är vilket,
då?

Jo. Verbet "äro" är en gammal pluralform av "är" och efter "är" får man
ofta predikatsfyllnad. Man kan göra om meningen, så blir den tydligare:

De små läpparna är blå av bär.

Ordet "små" är attribut till subjektet "läpparna", medan "blå" är predikats-
fyllnad. "av bär" är ett adverbial av typen objektsadverbial. Det svarar
på frågan 'av vad är läpparna blå'? Eller skulle det kanske kallas
predikatsfyllnadsadverbial?

Till adjektivattributen räknas även räkneorden när de är, så att säga,
adjektivistiska:

Tre små fåglar på en gren satt och ...

Här är "tre" ett attribut. Dock är

Jag har bytt min trea mot en fyra.

en mening med varken "trea" eller "fyra" som attribut. De orden är
substantivistiska. Man kan sätta artikeln "en" framför.

Så, när ni nu läst detta, låt debatten gå vidare som ingenting.

Förlåt, men jag förstår inte alls relevansen av ovanstående grammatikorgie. När gled diskussionen över på adjektivattribut? Vad det handlade om var väl bara när de gammaldags verbböjningarna, ofta med 'o' på slutet typ äro och kommo, kan användas. Och svaret som redan givits är att de är pluralformer och bara kan användas när subjektet är i flertal. Dvs vi äro är rätt men jag äro är fel. Varför krångla till det mer än så?

(För övrigt har jag alltid haft en svår motvilja mot grammatik. Vet inte varför, men för mig är det det tråkigaste och mest sövande som finns - möjligen i viss konkurrens med ekonomifrågor. Så jag ber *gäsp* om ursäkt på förhand ifall jag...öh, ifall jag skulle... skulle...zzzzzznark! )

Att blanda ihop det med predikatsfyllnader. I vilket sammanhang man använder
äro och hur man gör det. Jo, mycket var överdrivet, men mycket hände ihop.
Otydligt klarspråk, kan man kalla det så?

urk! såna kroppar mår man ju bara illa av...hmm...människoblod på ryggen har dom ju också...tänkte inte på det! nu ändrade jag mig direkt...det som är sååå snuttigt!

Daniel: Det är synd om du tror att tjejer gillar det utseendet hos killar. (Nu menar jag inte bokstavligt Uruk) Det vore som om killar bara gillade tjejer med smal midja och stora tuttar.
Och ja, visst vill vi att en kille ska va´mjuk på insidan men inte mjuk i hullet
Och inga fläskiga muskler tack!

Av ovanstående förstår jag alltså att:

Snyggast: adjektivattribut
Fulast: predikatsfyllnad

Eller var det tvärtom? Nej, snälla, förklara inte!

Ja, jag var väl lite ironisk. Men samtidigt tror jag tyvärr att tjejer är lika utseendefixerade som killar. Det är bara att det inte syns lika mycket i "media" eftersom inte tjejerna styr media så mycket.

Men privat - tjejer emellan - kan nog snacket vara lika grovt som killars.

Och ni minns väl i högstadiet och gymnasiet: De tuffaste, hårdaste, starkaste och "grövsta" killarna var ju de som fick alla brudar!
Vi intellektuella mjukisar hade tyvärr liten eller ingen framgång hos det motsatta könet !
*bittra ungdomsminnen väller upp*

Det upplever jag just nu!

Det var ett bra tag sedan jag gick gymnasiet och högstadiet. Men för några år sedan firade högstadieklassen jubileum, och jag åke ner till Lund och träffade majoriteten av dem jag gick ut nian med. Och ett bestående intryck var: de där blyga, snälla, duktiga-i-skolan-killarna – vilka häftiga män de hade blivit!!! De hade gjort spännande saker, rest, utbildat sig, skaffat familj, skilt sig etc och utvecklats till intressanta människor och mycket intressanta män! De flesta var inte blyga längre, utan bara balanserade människor med öppna blickar och humor. Vilka missar vi tjejer gjorde som inte såg dem i tonåren! (Inte för att jag själv hörde till flicktypen som killarna såg, men det är en annan historia.)

Hur det gått för de tuffa "uruk-hai"-typerna? Tja, ett par kom inte överhuvudtaget. En av dem som kom hade faktiskt knappt förändrats alls sen tonåren. Trist. En annan hade slutat vara tuff, tack och lov, och blivit en spännande människa han också.

Orkar ni lyssna på ett råd från en "tant"? Stå på er och var som ni är! Tonåren är en konstig tid där allting är så svart-vitt, man är antingen inne eller hopplöst ute. Det blir mer komplicerat sen. På gott och ont.

Bara för att man inte är tuff behöver man inte vara blyg. Jag är bara inte särskilt häftig. Jag är snarare klassens fråga-honom-han-vet-allt person.

Sånt är inte kul att bli skämtretad om.

Jo, det kan nog stämma! De tuffa, hårda, epa-traktorkillarna brukar inte förändras så mycket och komma så värst långt. De flesta bor kvar på orten och fortsätter leva samma liv även som vuxna...

I långa loppet lönar dert nog sig att vara "mjukis" ändå.

Vad menar du?

Kvinnlig: Arwen: Så otroligt bra som alv!

Manlig: Frodo. Han är så sorgsen och vacker, eller vad man nu ska säga!

*småler*

vilka diskutioner, folk!

kvinnlig: aaargh, svårt! jag tycker ingen är helt perfekt, men jag har å andra sidan svårt att hitta ersättare. jag måste säga att éowyn är finast, fast hon har små tänder.

manlig: oooh, aragorn fram tills han tvättade sig efter slaget i minas tirith. viggo borde ta lärdom av allmänhetens åsikter och alltid ha flottig peruk och rulla sig i lite lera innan han går ut. fast han har små tänder med. isch.