Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

ÄVENTYR

Det var en gång en pojke. Pojken bodde alldeles själv i en stuga i skogen. En dag lämnade han sin stuga för att ta reda på hur världen såg ut. Han vandrade i många dagar innan skogen tog slut. När han kom ut ur skogen var det första han lade märke till stjärnhimlen. För första gången kunde han se stjärnorna utan trädkronor i vägen. Han var så fascinerad av himlen så att han aldrig märkte när slaget kom utan han föll som en fura.

TROLLET

Pojken visste inte var han var när han vaknade och han hade en fruktansvärd huvudvärk. Plötsligt så hörde han något som hasade sig fram. Pojken låg alldeles stel av skräck men snart började han darra av fruktan när han såg vad som kom. Det var ett stort troll som hasade sig fram på grund av ett ben som trollet blödde ifrån, i handen höll trollet en stor varg som antagligen var orsaken till det blödande benet. Pojken såg förfärat på när trollet slukade vargen rå.

FLYKTEN

Pojken såg sin chans att fly när trollet åt. Han kastade sig förbi trollet och rusade ut ur grottan som trollet tagit honom till. Precis när han passerat trollet såg det upp och började jaga honom. Pojken var kvickare men trollet hade längre ben. Trollet närmade sig fort. Just som trollet skulle gripa pojkens fot kom ett tungt spjut susande från vänster sida och träffade trollet i sidan. Han dråsade omkull med en sista rossling och dog. När pojken vände huvudet steg en stor man iklädd rustning och röd vapenrock fram.
"Lord Thurdain, till er tjänst" sade mannen skämtsamt och sköt upp visiret på sin hjälm...

En fråga bara? Får man aldrig skriva något mer om man en gång har skrivit? För då finns ju risken att historien bara självdör. Man skulle väl kunna få skriva igen med 3-4 inläggs mellanrum eller något?

LORD THURDAIN

Pojken bara gapade. Han hade aldrig sett en riddare förr, och dessutom var den rödrockade knekten högväxt som ett mindre träd. Lord Thurdain skrattade åt pojkens förundrade min.

"Seså, se inte så förvånad ut", sade riddaren. "Vad heter du?"

"Jag vet inte", stammade pojken. "Det har aldrig funnits någon annan än mig".

"Du hade tur, det är inte ofta jag färdas så här långt", sade Thurdain, "och när jag kände lukten av troll var jag tvungen att se vad det var för en best som härjade omkring".

Lord Thurdain tvinnade sina långa kastanjebruna mustascher, alltmedan pojken fortfarande bara stod och stirrade.

"Så ja, pojk, du ser ut att ha färdats en bra bit. Är du hungrig?"

Pojken nickade till svar.

"Följ med mig", sade riddaren, "mitt läger är alldeles i närheten".

FLYKTEN

Pojken såg sin chans att fly när trollet åt. Han kastade sig förbi trollet och rusade ut ur grottan som trollet tagit honom till. Precis när han passerat trollet såg det upp och började jaga honom. Pojken var kvickare men trollet hade längre ben. Trollet närmade sig fort. Just som trollet skulle gripa pojkens fot kom ett tungt spjut susande från vänster sida och träffade trollet i sidan. Han dråsade omkull med en sista rossling och dog. När pojken vände huvudet steg en stor man iklädd rustning och röd vapenrock fram.
"Lord Thurdain, till er tjänst" sade mannen skämtsamt och sköt upp visiret på sin hjälm...

När pojken vaknade var det mörkt, dagen hade övergått i kvällning och syrsorna spelade. Han befann sig under ett litet vindskydd, skickligt byggt av grenar och löv. Ett par meter ifrån honom stod en stor svart hingst och betade.
"Hur mår du nu?" hördes riddarens stämma. "Jag tror bestämt att du var helt utmattad."
"Jo, jag mår bättre nu" sade pojken lite blygt och tittade ner.
"Är du hungrig?" frågade Thurdain och satte sig på huk framför honom. Pojken sken upp och riddaren skrattade. "Det märker jag att du är" sade han. "Så passande då att jag just skjutit en hare, jag ska tillaga den åt oss".
Pojken blev uppiggad av den goda maten och kunde inte längre hålla ifrån sig sin nyfikenhet.
"Är du en av kungens riddare?" frågade han till sist.
"Ja, det är jag. Jag är också med i Griporden." sade Thurdain. Pojken drog efter andan; Griporden var kungens närmsta garde, de han litade mest på. De mäktigaste och stridsdugligaste männen i hela Alendorin. De var bara underställda kungen och ärkebiskopen.
"Men hur kommer det sig då att du färdas helt ensam här ute i ödemarken?" frågade pojken.

"Jag har just räddat livet på dig, pojk. Det passar sig inte att ifrågasätta vårt möte," sade riddaren, och en skugga drog över hans ansikte.
Kanske var han i något ärende åt kungen själv, av sådan vikt att han inte kunde avslöja detaljer? Pojken lät saken bero, och ett tag satt han tyst utan att se på den reslige mannen. Plötsligt slog tanken honom att han hindrade Thurdain i vad det än var han gjorde och att han snart skulle lämnas åt sitt öde. Han överväldigades av en impuls att vara riddaren till lags.
"Vill ni att jag samlar mer ved till brasan?" frågade han artigt.
Riddar Thurdain vände sig mot honom och alla spår av skuggan var nu borta. Istället log han, men kanske fanns där ändå en tillstymmelse av vemod.
"Nej. Jag tror vi låter den brinna ned. Det finns mycket ont här i markerna, och en eld skulle kanske locka otyg hit."
"Vad kommer att hända med mig?" stammade pojken, nu än mer rädd att bli övergiven.
Riddaren såg kritiskt på honom, och pojken lyfte stolt hakan i ett försök att undertrycka sin rädsla.
"Imorgon går min färd vidare. Du kan rida med mig till närmsta by. Där kan du nog få hjälp att hitta hem till din familj."
"Jag har ingen familj, herr riddare."
"Inte?" sade Thurdain förvånat, och drog sig tankfullt i skägget. "Du är ingen dålig pojke. Vad säger du om att slå följe med mig en bit? Jag har länge saknat en vapendragare på min färd, men jag måste varna dig, det är ingen lättsam resa. Nå, vad säger du?"

"Åh, tack sir! Tack så väldigt mycket", utbrast pojken, hans röst tycktes honom i hans egna öron gäll och pipig, i jämförelse med riddarens djupa bas. Han bet sig i läppen i ett försök att lägga band på sin glädje och lättnad.
"Ingenting att tacka för", svarade Thurdain. "Men om du skall färdas samman med mig, kommer du att behöva ett riddjur. Nåja, det kan vi bekymra oss för senare."
Han kastade en blick upp mot den snabbt mörknande himlen.
"Jag tror vi bör komma till ro för natten", sade han. "Det är när solen har sjunkit, som skuggorna kryper ut från sina gömmor."

Snart härskade mörkret omkring dem. Lord Thrundain talade inte, utan tycktes försjunken i tankar. Pojken önskade inte störa honom, utan satt tigande bredvid sin räddare. Omsider började han nicka till, ty dagen hade varit lång och krävande. När han så, halvägs ini drömmen; i vilken trollets kalla, gula ögon stirrade på honom i mörkret, blev medveten om att det inte var en dröm - två självlysande ögon såg verkligen på honom från någonstans mellan trädstammarna - sprang han upp med ett fasans skri. Ljudet av hans röst genljöd i den lilla gläntan; löv prasslade och grenar knäcktes då det lilla djuret, förskräckt pipande, flydde sin väg. Lord Thurdain grep pojken hårt i armen och lade ett finger mot läpparna. Pojken vågade inte röra sig, knappt ens andas, av rädsla för att vredga riddaren än mer, eller måhända kalla till sig större, långt mer skräckinjagande varelser än den som hade flytt ifrån dem. Han stirrade som förhäxad på riddarens högra hand, vilken hade gripit om dolken. De lyssnade spänt. Omsider tonade ljudet av den flyende varelsen bort. För en stund var allting stilla. Pojken slappnade långsamt av, och han skämdes rejält för att ha orsakat sådant rabalder. Riddaren stack utan ett ord tillbaka dolken i dess slida, och vände sig om för att möta pojkens blick.

något mer imponerande och ändå så avskräckande. En bit bort i en glänta kom ett tjugotal tungt beväpnade män fram. Hälften var klädda i rött som lord Thurdain och hälften i ljust blått. Till skillnad från Thurdain var deras rustningar och vapenrockar utan minsta tillstymmelse till smuts eller tecken på strid.
"Detta är Griporden", sade lord Thurdain till pojken och vände sig mot den främste av de blåklädda riddarna.
"Jag är väldigt glad att se dig igen, Thanofur!" sade han sedan och kramade om sin ordensbroder. Den andre riddaren log och vände sig sedan mot pojken.
"Vem är det här?" frågade han med bekymrat tonfall. "Vi kan inte ta med oss barn dit vi ska; det är alldeles för farligt".
Pojken ville svara att han nog skulle klara av att det var farligt men vågade inte inför den jättelike svartskäggige mannen framför honom. Lord Thurdain såg bekymrad ut och sade:
"Jag kunde inte bara lämna honom vind för våg och han har inget hem att återvända till."
"Då blir vi helt enkelt tvugna att ta med honom", sade Thanofur och suckade.
"Det här är lord Thanofur, han leder den ena falangen av Griporden, sköldens bröder. Jag leder svärdsbröderna, den andra delen", sade lord Thurdain vänd mot pojken. "Nu när vi alla är här behöver vi inte frukta något odjur i vare sig Alendorin eller någon annan plats."

POJKEN

Lord Thurdain ledde honom vänligt men bestämt förbi alla män.
När de kom så lång att ingen kunde höra de så frågade Thurdain: "Får jag lov att ställa några frågor till dig?" men det lät mer som ett krav så pojken sa genast: "Javisst, sir"
"Var bor du?"
"I skogen"
"Vilken skog"
"Finns det mer än en skog?" sa pojken förvånat.
Riddaren brydde sig inte om kommentaren utan fortsatte att fråga.
"Hur gammal är du?"
"Jag vet inte."
"Hur får du tag i mat?"
"Jag äter bär rötter som djuren samlar ihop åt mig."
Nu blev lord Thurdain intresserad.
"Hur har de fått de att göra det?" undrade Thurdain.
"Jag pratar med de naturligtvis kan inte ni prata med djuren?"
"Nej, det kan jag inte."
Pojken var väldigt förvånad han hade alltid trott att alla människor kunde prata med djuren. Thurdain såg fundersam ut och frågade:
"Har du träffat någon människa innan mig?"
"Nej"
"Hur kommer det sig då att du kan tala språket?
"Jag vet inte, språket finns i huvudet från början.
Riddaren hade inga fler frågor för tillfället, han sa att pojken kunde göra vad han ville så länge han var inom synhåll. Pojken tyckte det var bra att Thurdain inte ställde några fler frågor för pojken måste bevara sin Hemlighet och han trodde riddaren skulle märka om han ljög. Pojken började nu att granska de andra männen mer ingående.

För vem vet hur spännande denna historia kan bli, om den fortsätter i samma takt som nu.