Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Det var en ur eftertruppen som nu kom för att avraportera. "Ingenting har jag sett och ingenting har jag hört utom skogens djur, vind och dofter" Talade han vänd till Derion. Stigfinnaren nickade och vände sig mot de andra. "Snart dags för uppbrott. Vår färd verkar än så länge döljd för fienden. Må Kartenis verka för att så ska förbli." Nahrlion tittade sig omkring. Det hände så mycket just nu, han upplevde och såg så mycket och han undrade varför han stannat i stugan så länge. Pojken tittade bort mot Lord Thanofur som tog hand om hästarna just nu han gav dem mat och vatten. Lite längre bort i lägret såg han åter Stigfinnaren Keros. Keros verkade vilja någonting och Narhlion gick bort till honom. "Jag har pratat med Derion och han verkar ha en stark tro på dig och din del i detta uppdrag" Pojken visste inte riktigt vad han skulle svara. Själv hade han inte trott att han var med på grund av någon annan andledning än slumpen. "Ja vad ditt uppdrag nu skulle vara är för mig fördolt så mycket avslöjar inte den gode Derion. Han tittade på pojken. Men du kan inte längre rida med oss utan vapen. Faran vi nu rider inpå kommer kosta många goda män livet. Därför har jag nu färdigställt din båge med mer hast än vad som annars är brukligt eller önskvärt. Bruka den skickligt och välj dina pilars mål väl. Han tystnade tvärt och räckte över en vacker och smäcker båge svagt lysande av ett gulaktigt skimmer. Pojken flämtade något så vackert hade han aldrig ägt. "Är den verkligen min"? Stigfinnaren nickade "gå bort en bit och öva, Du kan snart bli tvungen att använda den."

Nahrlion gick bort en bit för att öva men innan hann hunnit börja så kom Derion till honom.
"Du undrar säkert vad du har för del i detta uppdrag? Jag hörde på när du pratade med Keros."
"Vad ska jag göra i detta uppdrag, mästare?"
"Jag känner på ditt sinne att du har förmågan att bli en av historiens mäktigaste druider och jag ska snart berätta om din del i uppdraget jag vill bara inte oroa dig i förväg.
"Det gör ingenting, Mästare" sa Nahrlion lite besviket för han ville gärna veta vad han skulle göra, han misstänkte att det hade med hans druidförmåga att göra.
"Öva lite nu med din pilbåge och så ska jag ge dig några råd om hur du bäst använder din båge."
Pojken siktade mot ett träd, han spände bågen och sköt iväg pilen som missade trädet med några centimeter.
"Jag förstår inte vad det är för fel mästare, förut gick det jag bra för mig när jag sköt."

"Glädjen över bågen och känslan inom dig förvillar ditt sinne. Ta ett djupt andetag och fokusera" Pojken slappnade av kände på bågens fibriga yta Valde en pil och lade an på strängen han siktade åter mot trädet. Nu gick det återigen bra, pilen träffade ungefär där han siktat och Derion verkade nöjd. "Fortsätt så nu någon timme innan rasten är slut och vi på nytt ska rida vidare. Jag har andra ärenden att se till." Pojken blev glad över berömmet och gick fram och hämtade pilarna samt ställde sig återigen på samma punkt som förut. Han sköt målmedvetet pil efter pil in i trädet och tiden rann iväg. Han blev avbruten ur sitt övande av att Lord Thurdain och Lord Theris närmade sig honom. Nahrlion ställde ifrån sig bågen och kogern med pilarna och ställde sig avvaktande undrades vad de båda höga herrarna nu ville. Ingen av dem verkade vara den första att vilja bryta tystnaden. Men till slut talade lord Theris. "Du skjuter bra med bågen och kommer väl överens med Derion. Stigfinnare verkar du bli och kanske är det vad du ska vara. Men vid ett anfall mot truppen så lyd ett gott råd och sök skydd hos oss." Nahrlion som nog visste vad han tyckte om rådet svarade inget. Lorderna tog detta som att budskapet gått fram och avlägsnade sig. Pojken tänkte direkt att han måste träffa Derion och prata med honom om lord Theris som alltid gjorde honom illa till mods.

Nahrlion sökte upp Derion strax innan de åter skulle ge sig av.
"Mästare, vem är lord Theris?" började han försiktigt.
Derion såg inte upp från sina bestyr när han svarade:
"Lord Theris är en riddare i Griporden förstås men jag förstår vad du syftar på. Han är en religiös fanatiker. Han tror inte på Kartenis återkomst men han stödjer en motsatt inriktning, domedagsprofetian. De tror att världen ska gå under i ett väldigt slag där alla varelser är inblandade. Han är inte särskilt omtyckt men han är en väldig krigare, hatar ondskan och dessutom är han son till en av konungens kusiner så han står högt i rang. De flesta känner en obehagskänsla av att vara med honom och jag kan tänka mig att du som har ett så känsligt sinne förnimmer det extra tydligt."

Derion visade tydligt att han nu hade viktigare saker att göra inför avfärden och pojken började vandra bort mot sin häst. Det var dags för truppen att ta sig vidare. En fanfar som var tecken på avfärd hördes och hästarna började röra på sig. Miljön började sakta te sig annorlunda allteftersom de nu allt snabbare red vidare. Där förrut mörka trädslag trängt ihop sig började de nu bli allt ljusare mellan stammarna. Arterna skiftade också från gran och fur till björk och alm. luften blev lättare att andas och en behaglig känsla spred sig alltmer. Narlihon kunde dock inte släppa tanken på vad Derion sagt om Theris det kändes som att det var något mer. En dold hemlighet eller något skrämmande som Derion inte medvetet undvikit men ändå inte berrättat. Pojken beslutade sig för att vara fortsatt försiktig gällande den religösa Theris. Truppen stämde plötsligt upp i ett kväde om en skön drottning från förr och Narlhion glömde för tillfället bort sina mörka tankar. Han försökte istället lära sig sången som gick ungefär såhär...

Över hav gick färden lång
När Eltana vi såg
Här krävdes kväde, krävdes sång
Från både hög och låg

Eltanas sköna ögons glans
En mycket vacker syn
Speglades i svärd och lans
Och stjärnorna i skyn

Där hon drog fram blev natten dag
Och dimman sågs ej mer
Man hörde hennes andetag
Till henne männen ber

En ynnest att få se den mö
Som kungens brud fått bli
Av hennes blick is blev till tö
En magisk kraft däri

Lockande för män hon var
Och det blev hennes dom
För fiender de stjäl och tar
Och deras själ är tom

Den kung hon giftes med skall dö
Det sade de och drog
I strid för att få ta den mö
För vilken männen dog

Men ännu man ser natten lång
Hennes ögons glans
Som hyllades uti den sång
Som sjungs till kvinnors dans

För Eltana vars ögon blå
Gav landet strid och död
Hos Kartenis hon ska bestå
Och trösta folk i nöd

Och uppå stjärnehimlen stor
Henne då man ser
Där gudarna och hjälten bor
Där står hon och ser ner

Det var återigen den blonde unge riddaren med det högtidliga talet som sjöng högst och bäst. Nahrlion tyckte att det var en vacker men lite sorglig sång.

Efter att sången tystnat föll Nahrlion in í ett rogivande slummer.
Luften var klar och frisk att andas, himlen var blå utan ett moln på himlen men solen stod lågt på himlen till följd av den sena timmen. Till väster syntes en mäktig bergskedja skimmrande i grått och vitt. Till öst var det skogen de just lämnat och till norr och söder var terrängen gräsbevuxen med rinnande bäckar som skar igenom landskapet. Det syntes ringa spår av bebyggelse och ingen människa hade de ännu sett trots att området lämpade sig väl både för boskapsskötsel och odling. "Det är mot bergen vi ska just nu" Rösten tillhörde en riddare ur griporden "Vid en vacker sjö nedanför berget finns en av de mäktigaste och vackraste städerna i riket den heter Kalin. Det är många dagars hästritt kvar dit men när vi väl är framme kommer du upptäcka att det varit väl värt besväret. Ölen där sägs vara bland den godaste i riket. Men det är du för liten för" log han och slutade. Soldaten föll tydligt föll in i gamla minnen om forna tiders tryckeslag och fester. lågmält började riddaren nynna på en dryckesvisa. Nahrlion som började fundera på vad det var för uppdrag beslutade sig för att rida ikapp Derion.

Han nickade frånvarande åt mannen som hade talat och såg sig om efter Derion. När han inte hittade druiden bland alla högväxta män lät han blicken vandra en stund över bergskedjan och snudda vid de högsta snöklädda topparna. Hans häst gick med sänkt huvud och klippte med öronen. Hon var ett bra djur och trivdes väl med sin unga herre. Ryggen var egentligen alltför bred för pojken vars ben pekade nästan rakt ut i luften, vilket hade fått flera av riddarna att dra på munnen.
När Nahrlion lyckades slita sig från den mäktiga synen som bergen utgjorde fick han i ögonvrån syn på Derions blekgröna tunika en bit längre bak. Han bad sin häst att stanna och vänta så att Derion kunde komma upp jämsides med honom. Mannen log vänligt mot pojken, som för ett kort ögonblick tyckte att leendet inte nådde ögonen. Men snart var allt som vanligt igen och han sköt bort tanken ur sitt medvetande. Dock noterade han den man han kände som lord Theris intill Derion innan druiden manade på sin häst och såg till att han och pojken kunde rida på ett litet avstånd från de andra. Nahrlion kände spänningen i luften.