Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Menelvagor, the Swordsman of the Sky, was the name given by the Elves of Middle-earth to the bright and prominent star-group that we know today as Orion.

The stars of Menelvagor were originally given their shape in the sky by Varda, who in Middle-earth has the name Elbereth, 'Star-lady'. In an ancient time when Melkor still lurked in Utumno, she used the stars to fill the sky with symbols of watchfulness and guardianship. Together with the Valacirca1, Menelvagor was one of the two most important of these.

The Elves all burst into song.’
To the Elves, this constellation had huge symbolic importance, representing an eternal guardian of the World. In the oldest tradition, The Lost Tales, Menelvagor is the enemy of the exiled Melkor, protecting Arda from his return. In later developments of the story, the stars came to represent none other than Túrin Turamabar2, who was fated to return from the dead and face Melkor in the Last Battle. This tradition can be seen in the words of the Silmarillion, where Menelvagor (there called Menelmacar) 'forebodes the Last Battle that shall be at the end of days.' (3 Of the Coming of the Elves and the Captivity of Melkor).
This perhaps helps to explain the Elves' name for the red star, Menelvagor's brightest, that we call Betelgeuse. They called it Borgil, which can be translated as 'ever-star3'.

Reading the Star Clock
Menelvagor's appearance in The Lord of the Rings gives us an extra glimpse of detail that might easily be missed: he acts as an immense and spectacular 'clock' that lets us time the action exactly. The action in question is Frodo's encounter with Gildor and the Elves, as he leaves the Shire on his fateful journey.

We know from The Tale of Years that this encounter took place on the night of 24 Halimath, which equates on our calendar to 15 September. We also know that Menelvagor had just 'climbed over the rim of the world'. For any given date, a constellation will always rise at the same time each year: if we do the appropriate calculations, we discover that the Elves started singing at about ten past one in the morning4.

Notes
1 'The Sickle of the Valar': the stars of Ursa Major that we know today as the Plough or Big Dipper.
2 If Menelvagor represents Túrin, then his sword represents Gurthang, Túrin's famous black weapon. Bearing this in mind, perhaps it is significant that the iron used to forge Gurthang itself came from the sky as a meteorite - the sword's original name was Anglachel, meaning 'Iron of the Flaming Star'.
3 The Elvish root bor- has a variety of related meanings: 'ever', 'faithful', 'steadfast', 'enduring'. These all have a clear relation to the Menelvagor myths. The translation as 'ever-star' is not arbitrary, though: there is textual evidence of Tolkien's having used bor- elsewhere as the equivalent of 'ever-'.
4 For those with a technical turn of mind, this is calculated from the point at which the southernmost star of the body of Menelvagor (Kappa Orionis or Saiph) crosses the eastern horizon in the early morning of 16 September each year. This turns out to be 01:07, Greenwich Mean Time (which we're treating as equivalent to 'Shire Mean Time' for the purposes of this diversion!).

The Netted Stars: an Elvish name for a group of stars, identified with the cluster today called the Pleiades.

A bright red star in the constellation of Menelvagor (Orion), corresponding to the star we call Betelgeuse.

Helluin:
The name in Middle-earth for the star today known as the Dog Star, Sirius. Its name appears to mean 'ice-blue'.

The Sickle of the Valar, the seven stars set in the sky by Varda as an enduring warning to Melkor and his servants.

Orion var en mycket skicklig jägare som var son till havsguden Neptunus och nymfen Euryale. Eftersom hans far var en gud var han inte som vanliga döda, till exempel var han så pass stor att han kunde gå genom djupa vatten utan att väta huvudet. Dessutom var han väldigt stark och hyste därför ingen fruktan för några djur vilket en gång höll på att leda till hans död. Det var när Orion en gång blev övermodig och hotade att döda alla jordens djur. Jordgudinnan Gaia hörde detta och blev så rasande att hon sände en giftig skorpion som gav Orion ett bett i högra hälen. Troligen skulle han ha dött om inte Ophiuchus ormbäraren, räddat Orions liv genom att ge honom ett motgift.

Om man tittar på stjärnhimlen kan man faktiskt följa händelsen där! När Orion sjunker ner i väster kommer skorpionens stjärnbild upp i öster. Men ändå stiger Orion upp i öster ett dygn senare, lika frisk som innan. När sedan Skorpionen går ner reser sig Ormjägarens stjärntecken över den, precis som om den trampar ner den farliga insekten och ger Orion motgiftet.

Orion var också en mycket tilldragande man och det berättas att jaktgudinnan Diana var förälskad i honom. Men detta var Orion helt omedveten om och när Dianas kärlek blev obesvarad blev hon så deprimerad att hon misskötte sina plikter som jaktgudinna. Detta fick hennes bror Apollo att bli arg och han började håna Diana. En dag påstod han att hon inte ens kunde träffa en hare med sin pil. Apollo pekade ut en buske där det satt en hare och Diana sköt iväg sin pil. Försent insåg hon att Apollo hade lurat henne, haren var i själva verket Orion som jagade i snåret, vilket Apollo var väl medveten om. Pilen träffade honom i huvudet och gjorde honom blind.

Även detta kan man observera på himlen då de stjärnor som symboliserar Orions ögon är mycket svaga.

Det sägs även att morgonrodnadens gudinna, Aurora också var förälskad i Orion och att det är därför morgonrodnaden försöker hålla sig kvar vid Orions sida så länge som möjligt, vilket innebär att Orions stjärnor bleknar mycket långsamt. När den väldiga jägaren tillslut försvinner med sin två jakthundar (Lilla och Stora hunden) och den darrande Haren vid sina fötter, fäller Aurora bittra tårar som blir daggdroppar som glittrar på blommor och gräs varje morgon.

(Ja, jag är spritt språngande knäpp, jag vet! )

En riktigt tydlig stjärnhimmel är så bedövande mäktig och vacker att jag faktiskt blir rädd när jag står under den, även om jag inte kan förstå varför.

Redan som barn älskade jag den. Men då visste jag inte vad den hette, utan kallade den Laika och skrev en sång som handlade om den.

Rädd blir jag inte, men fylls onekligen av svårtydda känslor. Det är så ogreppbart stort (hur hanterar man oändlig i en människohjärna?) och allt är så långt bort. Det känns nästan som att falla rakt ut i tomrummet, upp och ner förlorar sin betydelse, jorden jag står på är så liten, gravitationen känns plötsligt som en rätt futtig och osäker sak att sätta allt mitt hopp till...

Rädd blir jag inte, men fylls onekligen av svårtydda känslor. Det är så ogreppbart stort (hur hanterar man oändlig i en människohjärna?)