Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Tänkte nästan säga detsamma. Det är ju bara drömmen, och att det kanske kan hända något snart. För övrigt så tycker jag att det blivit bättre på att lugna ner sig lite. Och det får gärna fortsätta så.

Det är ju bara drömmen vad menar du?

Känslan av fara blev allt större och Nahrlion höll sig nära Derion som vaksamt svängde med blicken från sida till sida med en stadig hand på svärdsjaltet. Stigfinnarnas hästar skrittade saktare och saktare fram över marken. När den första ryttaren kom fram till en krök av stigen ropade han förvånat till. En nedfallen trädstam blockerade vägen. Samtidigt som ropet från stigfinnaren, hördes nu hesa gutturala stridsrop från träden som skrek om död och bitter sorg. helvettet hade brakat loss! Primitiva spjut och pilar regnade ner från träden de flesta kunde stigfinnarna enkelt parera med sina smidiga sköldar men några träffade sina mål och hästarna som i stort var oskyddade föll en efter en. Derions stämma hördes tydligt över stridstumultet när han skrek ut order för att samla motståndet. Stigfinnarna hade efter den första överraskningen nu börjat skjuta tillbaka. Deras skicklighet i pil och båge som tränats under många och hårda strider gjorde synbar verkan nästan varje pil träffade sitt mål och fallna bestar föll en efter en från träden. Nahrlion som nästan var i chocktillstånd väcktes upp ur sin handlingsförlamning när en pil visslade förbi hans öra. Han tog beslutsamt fram sin båge lade an en pil på strängen, tog nogsamt sikte på ett grönklätt troll som lade an för att just avfyra en pil och sköt av. Han blev kall inombords när han såg hur trollet föll tjutande till marken. Derion sköt samtidigt pil efter pil från sin sjungade båge och höll truppen samlad. De kvarvarande bestarna började nu klättra ner från träden och stigfinnarna hoppade av sina hästar samtidigt som de fick djuren att springa iväg utom fara. Nahrlion tänkte också hoppa ner men blev stoppad av Derion som skickade iväg häst och ryttare innan pojken han reagera. Det sista han såg innan krigsskådeplatsen försvann bakom träden var hur Stigfinnarna desperat kämpade för att värja sig mot de väldiga bestarna. Samtidigt hördes väldiga hornskall i fjärran

Nahrlions undrade vem det var som gjorde hornskallen men han kom snart på andra tankar när hästen stannade. Det verkade som han var säker här. Pojken började fundera på sin far som han mött tidigare idag. Trots att det inte var längesedan de träffats så ville han träffa honom igen men det konstiga var att han bara kunde minnas att hans far var lång. 'Jag måste studera honom mer noggrant nästa gång' tänkte han.
Just när han tänkte den tanken så kom Derion med ett bistert uttryck i ansiktet.
"Striden är över, vi lyckades jaga fienden på flykten och ingen av oss dog men dessvärre så har några fått svåra skador, så vi måste stanna här en stund och hjälpa de sårade."
Derion tog ett djupt andetag och andades ut.
"Nahrtiin har berättat om din dröm för mig och jag har varit blind som inte sett tecknen, du svävar i stor fara."
Nahrlion blev väldigt rädd men Derion kände detta och sa:
"Var inte orolig så länge du är hos oss så ska jag skydda dig mitt med liv för så viktig är du. Försök att inte tänka på det här, gå du bort och prata med Nahrtiin för jag har sett att du gillar hennes sällskap."
Pojken lydde druiden råd och letade reda på Nahrtiin som han frågade ifall hon var villig att ge honom en ny språklektion något som hon gärna gjorde.
"Vi kan försöka med att presentera oss den här gången" sa hon
"Jag börjar, Ael dar Nahrtiin, nu är det din tur Nahrlion.
"Ael dar Nahrlion" sa pojken

"Bra" sa Nahrtiin gillande. "Du har ett ganska bra uttal för att vara ny, men vi får nog träna mer på det lite senare. Du har ju lärt dig att presentera dig och räkna till tolv, så det är väl nu bara att fortsätta med grunderna. Det kan nog vara bra om du lär dig räkna ordentligt, för det är inte helt lätt."
Nahlion nickade stumt.
"Ok, så här går det till. Du har redan lärt dig räkna till tolv, kan du fortarande alla siffrorna?" frågade hon med en tveksam blick på honom.
"Jag tror det, svarade han och började rabbla halvhögt. Da, kar, nar, diu, mall, lis, diro, ta, so, po... han tvekade.
"Me, mo, fyllde Nahrtiin i, och du får inte heller glömma noll - lu. Bra, dessa tolv utgör grunden i räkningen. När du sedan ska fortsätta uppåt så tar du bara tolv, mo, och lägger till t.ex. ett - da, och så har du tretton. Moda."
"Ok, det verkar ju inte alltför svårt", sa Nahrlion lättad. Han hade väntat sig ett mycket krångligare sätt att räkna på, då det endå var så pass gammalt som han antog att det måste vara.
De övade på att räkna i över en timme, och till slut var Nahrlion helt slut i huvudet efter allt räknande.
"Så där ja, nu har du ju kommit riktigt långt och lärt dig räkna upp till 23. Det får nog räcka för tillfället, man ska inte trötta ut sig för mycket i onödan, så du kan ta en rast nu", sa Nahrtiin äntligen när Nahrlion börjat tröttna på att räkna.
Nahrlion tackade för lektionen och gick för att vila lite i lägret. Det hade hänt mycket och det var jobbigt att lära sig ett helt nytt språk, även om Nahrtiin inte var någon krävande eller sträng lärare och trots att Nahrlion såg fram emot att få lära sig mer hela tiden.

Det tog tid för Nahrlion att hitta Derion igen, det blev i själv verket Derion som hittade Nahrlion. Pojkens häst blev nervös av lukten av blod, så han var tvungen att ägna halva sin uppmärksamhet åt att lugna henne. En bit ifrån dem stegrade sig en stor häst i panik och slet sig från mannen som höll dess tyglar. Nahrlion såg en avbruten svart pil som stack ut ur dess bringa och långsamt färgade pälsen röd. Hans eget sto blev helt utom sig när den sårade hästen närmade sig med av skräck förblindade ögon. Pojken kunde känna hans smärta och förvirring inom sig. Just som han övervägde att släppa tyglarna och kasta sig ur vägen från de två enorma djuren fick han syn på Derion i ögonvrån. I tre stora kliv var mannen framme och fångade in hästen. Han lade handen på dess panna och en strid ström av lågmälda ord kom över hans läppar. "Fornspråket", tänkte Nahrlion och lyssnade uppmärksamt även om han inte förstod vad som sades. Han lade märke till ett ord som druiden upprepade gång på gång. Orden visade sig göra verkan på hästen, som långsamt slappnade av i kroppen och lät två andra män komma fram och ta över tyglarna. En tredje man böjde sig över djurets bringa och i nästa sekund höll han den svarta pilen i handen utan att hästen ens hade svept ilsket med svansen. Nahrlion stirrade förvånat på scenen som spelades upp framför honom. Derions makt över hästen hade rört honom djupt. Han önskade av hela sitt hjärta att en dag bli lika mäktig som sin mästare. Det skulle göra hans far stolt.
Derion kom fram till Nahrlion och granskade pojken uppifrån och ner utan att röra en min. Nahrlion fick ett bekymrat uttryck i ansiktet. Hade han gjort något fel? Derion verkade vara djupt försjunken i tankar. Plötsligt såg han upp och skakade avvärjande på huvudet. Ett hastigt leende drog över hans hopknipna läppar. Nahrlion var inte säker på om det var äkta eller inte.
”Vad betyder Chammon”, sade han, främst för att försöka få Derion på bättre humör. Ordet var det han hade lyckats urskilja i druidens viskningar till hästen.
”Shamon”, rättade Derion honom. ”Det är nu hästens namn.”
Nahrlion öppnade munnen, men inga ord kom över hans läppar
”Det betyder Krigare”, förklarade Derion och log nu ett brett, äkta leende. ”Jag vet inte hur hästen kom ur striden med en pil i kroppen som mycket väl kunde ha gått rakt in i hjärtat, men sådant klarar bara en riktig krigare av.”
Han skrattade och klappade den förvånade pojken på axeln.
”Jag hade ingen aning om att hästen hade namn”, sade Nahrlion uppriktigt.
”Varför inte? De är levande varelser och du kan höra deras röster i ditt sinne. Vad säger din egen häst?”
Nahrlion tänkte efter en stund.
”Hon talar om vatten”, sade han till slut. ”Hon visar mig alltid minnen av en ljus skog med många porlande bäckar. Jag tror att hon levde där för länge sedan.”
”Valiornskogen”, sade Derion tankfullt. ”Ja… Inte bara feirer lever där, utan även de vilda hästarna.”
Det blev tyst en stund medan de båda studerade det svarta stoet som klippte med öronen och inte tog någon notis om att hon plötsligt var centrum för uppmärksamheten.
”Nimene?”, sade Derion frågade direkt till hästen.
Nahrlion upprepade namnet i en ännu mer frågande ton och ryckte ofrivilligt till när hästen såg rakt på honom med sina mörka ögon.
”Nimene”, mumlade Derion och kliade sig på halsen. ”Inte alls illa. Det är betäckningen på vatten i rörelse, som exempelvis en bäck.”
Druiden såg uppfordrande på Nahrlion som beslutsamt nickade. Intuitivt gick han fram mot hästen och lade handen på dess panna samtidigt som han åter igen sade det namn som givits henne. I fortsättningen skulle hon alltid svara till detta namn.
”Vad är det för en lek ni håller på med?!”
En storväxt man hade kommit fram till dem och blängde på Derion med sina mörka tätt sittande ögon. Derions leende försvann från hans läppar och han vinkade snabbt åt Nahrlion innan han gick iväg med bestämda steg. Det fanns fler sårade som behövde hjälp, han fick inte låta pojken ta all tid. Nahrlion stod kvar och kliade sin häst Nimene i pannan.

Medans han kliade Nimene tänkte han på sin far och funderade på varför han aldrig sagt någonting om Nahrlions mor. Plötsligt slogs han av en förfärlig tanke 'var hans mor död' bestämt så sköt han bort den tanken. Han ville prata med sin far men Derion skulle nog märkt ifall han sökte efter någon med sin förmåga och han hade sagt till sin far att han inte skulle avslöja hans existens. Nahrlion vandrade bort för att se hur de sårade klarade sig och han kände sig lite illamående när han såg en person som drog ur en pil som hade trängt in lyckligtvis inte långt i en person. Personen försökte låta bli att skrika men Nahrlion såg smärtan i hans ansikte när pilen drogs ut.
Efter en stund när alla pilar var utdragna och alla sår behandlade så var det dags att ge sig av. Nahrlion kände sig väldigt sorgsen för två av stigfinnarna hade dött av sina skador. Derion sade åt alla att se till sina hästar för de skulle ge sig iväg när alla hade gjort det. Nahrlion hade redan gjort iordning Nimene så han följde med Derion till Shamon.
"Vem var det som lärde upp dig till druid, Mästare"
"Varför undrade du, Nahrlion?" frågade Derion
"Ingen särskild anledning, jag är bara nyfiken." Nahrlion skämdes lite över att han ljög för Derion.
"Nyfikenhet är bra ifall man vill lära sig så jag ska berätta, min Mästare hette Jamel.
Nahrlion flämtade ofrivilligt till han hade fått reda på sin fars namn. Derion märkte aldrig flämtningen som tur var utan fortsatte berätta.
"Det var han som upptäckte att jag hade druidförmågan, jag var bara tolv år när han började träna mig. Han ..."
"Var finns han nu?" avbröt Nahrlion
"Hos de andra druiderna förmodar jag. Vi hinner inte prata mer nu eftersom vi måste rida"
De tog sig upp på hästarna samtidigt som de andra stigfinnarna gjorde det, Derion tog täten och de andra följde efter. Han berättade att det bara var två dagsresor kvar till Tyzzians borg. Nahrlion pratade mycket med hästarna med hjälp av sin förmåga under färden, pojken hade upptäckt att han gillade djur mer än människor. Nahrlion tänkte på vad han fått reda på om sin far. Jamel han undrade var det betydde.
"Det betyder Beskyddare" sa hans far i Nahrlions huvud. Nahrlion blev orolig för tänk ifall Derion upptäckte honom.
"Var inte orolig, jag är skicklig på att sopa igen mina spår och dölja med för andra" sa han lugnande"
"Hur mår mor?" frågade Nahrlion.
"Hon lever och är trygg i sitt hem" sa hans far och med de orden försvann han, Nahrlion misstänkte att Derion skulle märka något om Jamel stannade för länge.
De hade inte råkat ut för några nya överraskningar när det var dags att slå läger och Nahrlion fick till uppgift att samla ved till en brasa.
När Nahrlion hade samlat ihop veden så tände man lägerelden och började planera resten av färden. Nahrlion gick bort från elden och drogs mot skogen han misstänkte att Jamel gömde sig där. Hans hjärta tog ett skutt när han kände en hand på sin axel rygg.
"Det är farligt att vara ensam på natten man är inte längre säker nu när fienden lurar överallt"
Nahrlion blev glad när han kände igen rösten han vände sig om han såg att hans far Jamel log. Jamel var lång det var allt han kom ihåg från förra gången så nu studerade han sin far mer noggrannt.

Jamel var en stilig man, med skarpa anlestdrag och kantigt ansikte. Hans ögon var grågröna och skarpa; läpparna tunna och sirliga. Markerade ögonbryn utgjorde början för en hög, blek panna som delvis doldes av långt, svart hår med de omärkligaste stänk av silver i. Han var inte en utmärkande muskulös man, men rörde sig graciöst och med väl avvägda rörelser. Hans händer var finlemmade och han var klädd i en skogsgrön tunika och mörkgråa byxor. Nahrlion hade aldrig sett sitt eget ansikte, men han hoppades att han liknade fadern. Så långt visste han i alla fall, att han hade dennes mörka, ostyriga hår och bleka hy.

"Nahrlion det är bäst att du inte är borta för länge från lägret, så spring tillbaka nu."
"Okej, far." Pojken hade förstått faderns råd det skulle inte vara bra ifall någon blev misstänksam och trodde att han var en förrädare.
Nahrlion gick tillbaka till lägret. Stigfinnarna hade börjat göra sig iordning för natten när han kom tillbaka så Nahrlion gick till sin bädd och lade sig för att sova. Han somnade och började drömma. Pojken drömde både om framtiden och drömmen när hans föräldrar lämnade honom i skogen. Han väcktes av Derion som sade till honom att det var dags att rida, pojken gjorde iordning sin häst och sedan hjälpte han till med att packa ihop lägret. Stigfinnarna red och de tillät sig nästan ingen rast utom för att låta hästarna vila, utfodra och vattna de. Det hände inget speciellt den dagen och när det var natt så var Nahrlion den förste som gick för att sova. Imorgon skulle de komma fram till Tyzzians borg, Nahrlion undrade varför Derion ville ha med honom dit. Innan han hann fundera mer på saken så sjönk han in i en djup och behaglig sömn.

När Nahrlion vaknade dagen efter så var det fortfarande mörkt och regnet forsade ner utanför tältet. Lägret var i rörelse och frukosten var påbörjad, så Nahrlion skyndade sig med att klä på sig. Två minuter senare hade han fått på sig alla kläder och den stora kappan som skulle hjälpa som skydd mot regnet. Han gick ut och såg att många av Stigfinnarna var uppe och gick snabbt och tyst sina egna ärenden, och det märktes att det låg en spänning i luften. Han frågade en av männen han mötte när han kom ut om var Derion var, men han fick bara svaret att han varit borta sedan tidigt på morgonen.

Nahrlion Gick bort till en av de stora eldstäderna med grytor över och tog för sig av den varma gröten som serverades. Han märkte på männen, som var ovanligt tystlåtna, att någonting skulle hända idag, men han kunde inte komma på vad. Inom en halvtimme så var alla tält nerfällda och det fans knappt några spår kvar av att detta varit en övernattningsplats för ett stort sällskap. Signalen om att de skulle börja rida vidare ljöd och Nahrlion gick till sin häst och satte upp. Äntligen såg han Derion komma med hunden vid sin sida.

Nahrlion hade blivit alldels genomblöt av regnet. Pojken frös, han hade aldrig vaarit ute så här länge när det regnat förut. Pojken hade alltid sprungit in i sin stuga när det började regna. Nahrlion märkte aldrig att Derion hade ridit upp bredvid honom.
"Fryser du, Nahrlion?" undrade Derion.
"Ja det gör, mästare" lyckades pojken stamma fram.
Derion bad Nahrlion att lyssna så skulle Derion förklara ett druidknep för Nahrlion så att man slapp frysa. Derion förklarade att knepet var att koncentra på något annat med hjälp av hans förmåga. Nahrlion sträckte ut sitt sinne och kände en räv som låg i sitt gryt. Pojken märkte att när han använde sitt sinne för att känna djuren så var han på något sätt avskild från sin kropp, han satt fortfarande fast vid kroppen men det var också allt han vistte i det här tillståndet.
"Du kan prata med Nahrtiin och fortsätta era språklektioner i gamla språket" sa Derion
Nahrlion var först stum av förvåning men lyckades till slut fråga.
"Hur visste du det?"
"Jag vet nog allt som pågår i lägret ska du få se, ifall du pratar med Nahrtiin i sinnet så ska jag se till att du inte ramlar av hästen"
"Du vet nog allt som händer här i lägret" sa pojken leende samtidigt som han tänkte på sin far Jamel som antagligen alltid gömde sig någonstans strax utanför lägret.
"Jag ska fråga ifall jag får en lektion av Narhtiin, Mästare." sa Pojken till Derion.
"Gör du det" sa Derion
"så ser jag till att din häst bär dig i rätt riktning"
Nahrlion sträckte ut sitt sinne och letade efter Nahrtiin, det tog inte lång tid för Nahrlion att hitta henne och hon gick genast med på hans förfrågan och så började lektionen.
"Aldolen vaniv, Nahrlion" sa Nahrtiin och hon berättade för Nahrlion att det var fornspråkets hälsningsfras och betydde: Du är min vän.
Hon lärde honom ännu mer siffror och sedan började hon testa honom.
"32"?
" Karmot"
"Karmota ska det vara" berättade hon. Hon fortsatte att öva honom och bad honom till slut att räkna upp tolvtalen.
"mo, karmo, nalmo, diumo, mamo, limo, diromo, tamo, somo, pomo, mome."
Nahrtiin berömde Nahrlion för att han inte hade missat ett enda tal. Pojken visste inte hur lång tid som hade gått förrän Nahrtiin berättade för honom att det var dags för deras första rast.
De steg av hästarna och Derion kallade bort honom för en druidlektion, pojken visste inte att druiden skulle behöva Nahrlions hjälp för att ta tillbaka Klingan.
"Nahrlion när vi är klara med den här druidlektionen så ska jag berätta för dig varför jag tog med dig till Tyzzians borg." berättade Derion
"Är du redo att börja din druidträning, Nahrlion?"

Imorgon skulle de komma fram till Tyzzians borg,

De steg av hästarna, idag hade de inte lika bråttom till Tyzzians borg