Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Det har vi redan konstaterat. Men jag tycker att Aderyns frågeställning var intressant: vad är det som gör att det inte säljer?

Folk har tröttnat. Som vanligt så har medierna sugit ur musten ur folks intresse för ett ämne.

Vilket är lite tråkigt

Jag tror att det är så att vi inte klarar av att höra om en sak för länge. Det finns inte tillräckligt med utrymme att känna med dem, speciellt inte på det sättet som medierna arbetar idag; snabbt, kort och sprängfyllt. De mjölkar ut allt så fort som möjligt så att vi fort tröttnar. Sedan följer de heller inte upp sakerna själva vilket leder till att ingen orkar kolla upp det själva och därför tappar vi mer intresse. Det sista jag hörde var egentligen att fruktansvärt mycket pengar samlats in. Nu tar nog de flesta det för givet att pengarna kommit fram och gör nytta (kommer inte ihåg var, men jag minns att jag läst om ett antal problem med pengarna, ska försöka hitta det).

Jag själv, och många med mig, tröttande ännu fortare eftersom medians bevakning hade många brister. Deras trovärdighet gick inte bara ut över dem själva utan även på katastrofen i sig vilket gjorde att jag inte hade ork att försöka förstå hur omfattande skadan var.

Katastrofer är heller ingenting jag vill uppleva, varken konkret eller som åskådare. Därför är det lättare att bara glömma, att bara strunta i det och låta det flyta förbi. Här kna median hjälpa genom att försöka rapportera lugnt, sakligt och länge men de väljer att reagera precis som vi; förvåning, chock, rädsla, iver, lättnad, ilska, lättnad, glömska.

Bland det värsta med mitt engagemang för offren, är att jag inte kan hålla samma angagemang för andra olycksdrabbade människor. En jordbävning inträffade i Iran, "bara" 600 människor dog, hela byar ödelades (ett par, tror jag), och jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte! Det är det som är problemet.

Varför är det så? Är det medias fel? Är det för få döda för att skapa huvudrubriker? Eller är felet att ingen svensk dog där?

Visst känns det lite fel att "ingen", inte ens jag, verkar bry sig om 600 människors jakt i de sälla jaktmarkerna. Men det känns ändå skönt att det är så. Vore det inte överdrivet om media kom med stora repotage, om att 20 personer dog? Med så många katastrofer, med minst 20 tagna liv, borde vem som helst känna att det är för mycket död i världen.

Jag bryr mig inte om dödssiffran. Dock känner jag samma önskan som jag skrev så många gånger, att komma dit och hjälpa till så gott jag kan. Bara så ni vet.

Har någon sett mediemagasinets reportage om repoteringen från Thailand. Där gavs exempel på bilder på en gammal man som fotats och hamnat i DN med undertexten att han var den ända som var kvar i en he fiskeby trots att när bilden togs stog det ca 30 pers från byn runt omkring journalisten.

Och Aderyn, dämpa din vilja att hjälpa. Någon svensk ansvarig där nere sa att det bästa man kunda göra var att hålla sig hur vägen och att nu när det värsta är avklarat låta den mycket kapabla Thailändska staten ta hand om det.


Jag undrar om det fans någon som var i de drabbade områdena när vågen slog in på forumet? Förutom mig vill säga.

Jag skulle tippa på att det är en blandning av alla de ovanstående orsakerna. Du förstår inte riktigt vidden av katastrofen då media inte har rapporterat om katastrofen särskilt mycket, speciellt inte i jämförelse med Sydostasienkatastrofen. Denna asvaknad av rapportering i sin tur beror på att den nyheten inte säljer i Sverige eftersom den känslomässiga eller geografiska närheten inte infinner sig.

Detta är rätt intressant faktiskt för det bevisar ju vårt starka nationalistiska, snudd på rasistiska tänkande, att svenskar är mycket mer värda. Skulle tjugo svenskar dö av en katastrof skulle det vara en väldigt stor nyhet. Det är däremot knepigt eftersom vi alla tänker så, mer eller mindre, även jag. Och jag håller även med dig i resonemanget, om man skulle känna lika djupt för alla, som för sina närmaste skulle man fort dö av sorg.

Då undrar jag hur det är i de områden som är långt mer drabbade än Thailand, t.ex. Acehprovinsen. I Thailand har de en god tursitnäring som inte verkar ha dukat under och de klarade sig från de värsta skadorna av vågen men hur är det egentligen på Indonesien och Sri Lanka?

Jag menade att jag ville hjälpa till i Iran. De förtjänar fortfarande all hjälp de kan få.

Sådana katastrofer får mig att fundera över en förut okänd yrkes- eller fritidsbana; nämligen att volentära för hjälporganisationer. Jag är fullt medveten om att jag, i detta nu, är alltför oerfaren för att göra en bra insats. Men viljan att hjälpa sporrar mig verkligen till att jobba succesivt mot erfarenhet. På så sätt är det knappast en naiv och ogenomtänkt dröm.

Nadre har 100 % rätt. Acehprovinsen är långt värre därhän. Tsunamins kraft var mindre i Thailand än i Aceh, därav, enligt vad jag tror, den jämförelsevis "låga" dödssiffran. Men då Thailand har figurerat så mycket (tyvärr) i media är väl Thailand det land som svenskarna symboliserar tsunamin med.



He. Ett bra resonemang. Ett väldigt bra resonemang. Jag tänkte inte på att det kunde drivas fullt så långt. Jag tänkte mer på att man skulle tröttna på själva nyheten, såsom jag och många fler tröttnade på medias bottenlösa Skandiahål.

Dock skulle jag inte kunna kalla det rasism. Jag använder det skäl som så många andra har använt; man kan indenfiera sig lättare med svenskarna än, i detta specefika fallet, det iranska folket.



Det känslomässiga kan jag hålla med dig om. Men jag har mina personliga tvivel på den geografiska frågan. Hur geografiskt nära katastrofen än är, är det ingen stor nyhet, om ingen blir känslomässigt involverad.

Missförstod dig men min åsikt står fast, en hjälpande hand kan så lett bli en stjälpande.. Och den känslomässiga närheten beror ofta på den geografiska.

Efter som jag var på en ö utanför Malaysias norra västkurs när vågen träffade(herre gud vad jag sprang) så fick jag mycket mer "allsidig" katastrof-rapportering från CNN så vet jag mycket väl hur mycket värre det var i Aceh. Ursäkta men jag antog att du hade färgats av media och inriktade ditt medlidande mot Thailand. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt...

Du är ursäktad. Dock kändes det lite överraskande att JAG, just jag, skulle vara färgad av Thailandraporterna. Speciellt som dussintalet inlägg, i denna topic, kan stryka det. Så till nästa gång, förusätt inget. Jag har själv råkat ut för att förutsätta andra personers åsikter.

Jag menade förstås inte "just du" bara att eftersom de svenska medierna har riktat in sig på Thailand så är det väl inte så konstigt om man blir påverkad, troligtvis skulle jag ha blivit det.

Detta var inget motargument, jag håller fullständig med om din senaste post...